Fortfarande hemma…

Idag är det vecka 40+6 och fortsättningsvis har inget hänt. Imorgon ska jag till rådgivningen, och om inget har hänt vid vecka 41+6 ska jag på övertidskontroll. Jag mår bra och barnet har cirkus i magen, men jag börjar bli orolig för alla komplikationer som överburenhet kan medföra, typ akut kejsarsnitt eller i värsta fall fosterdöd… Man borde veta bättre än att läsa skräckhistorier på nätet, och istället lyssna på alla som skriver ”MIN lilla plutt föddes i vecka 42+3 och mådde SÅ bra!”. Jag fördriver tiden med att läsa, göra cykelutfärder och syssla på med ditt och datt. Om man bortser från min oro (som varierar i storlek beroende på tid på dygnet… 😛 ) är det här en väldigt skön tid.

IMG_20170709_203931456_HDR

4 dagar till BF

Inga babynyheter ännu. Barnet var fixerat i bäckenet när jag var på rådgivningen för några dagar sen, men jag har inga känningar som tyder på att det skulle börja snart. Jag mår bra, cyklar fortfarande och sover långa nätter. Ser fram emot förlossningen med skräckblandad förtjusning. Jag har tänkt på den så länge att det ska bli en lättnad att äntligen få veta hur det går, men samtidigt börjar jag bli lite skraj igen. Jag är inte orolig för det värsta scenariot, dvs. att barnet eller jag ska få allvarliga skador eller dö, eftersom det är så pass sällsynt. Däremot är det VÄLDIGT vanligt att det gör vansinnigt ont, så därför oroar jag mig för hur jag ska klara av att hantera smärtan. Jag blir allt mer välvilligt inställd till epiduralbedövning ju närmare förlossningen kommer. 😛

Jag är modig och djärv och har bokat biljetter till den lokala sommarteatern två dagar efter BF. Om jag kan gå på den så är det bra, för jag vill verkligen se den, och om jag inte kan gå på den så är det också bra, för då går jag inte så mycket över tiden. Jag kan nog annars tänka mig att gå över tiden, men det betyder kortare tid att återhämta mig före vi far till stugan i augusti. Det är nog ganska skönt att jag inte själv kan bestämma när det ska sätta igång!

Knappt 3 veckor till BF

Jag hade nyligen födelsedag, och fick lyckligtvis behålla datumet för mig själv. Om ett barn och en vuxen delar födelsedag så tenderar barnet att få all uppmärksamhet den dagen, och jag är så pass självisk att jag vill ha min egen födelsedag för mig själv. 😛 Jag ville ju inte ha barn för att ge hela mitt liv till barnet, utan för att ge barnet ett eget liv, och i den dealen ingår också en Alldeles Egen Födelsedag!

Jag mår fortfarande bra, men föredrar numera att cykla istället för att promenera när jag ska ut och röra på mig. Promenerandet känns trögt (och så ser det fånigt ut, något rådjur kan ju se mig och skratta, bevars!), och jag kan inte längre gå mig andfådd utan att det blir obekvämt. På cykel kan jag däremot få upp flåset utan att få ont nånstans. En förlossning lär kunna jämföras med ett maratonlopp, och då vore det ju dumt att inte fortsätta motionera om man nu en gång orkar.

Jag funderar mest på förlossning och barnskötsel just nu, och inte just alls på singelskap och faderlöshet. Jag är liksom färdig med de tankarna för den här gången, men de lär återkomma under senare skeden. För en nyfödd spelar det knappast nån roll om det finns nån pappa eller inte, så länge det finns maaaaat och varm hud och torra blöjor. Angående förlossningen så känner jag mig allt lugnare ju närmare den kommer. Antagligen beror det på att allt (alltså ALLT) hittills har gått så himla mycket lättare än jag hade trott, och då förutsätter jag att förlossningen ska göra detsamma. Vi får väl se hur kaxig jag är sen när the shit gets real… Har fått låna en bra bok med andnings- och avslappningsövningar inför förlossningen, men jag kan aldrig göra dem för jag bara somnar. Å andra sidan betyder det väl att jag är rätt bra på avslappning. 😛

Vecka 37+2, ungen beräknas väga 3,3 kg och min gångstil blir allt mer lik en dromedars (ni vet – värdigt, långsamt och lite bakåtlutat (inget underbett dock)).

En månad kvar till BF

Nu skulle jag kunna skriva att det börjar dra ihop sig till förlossning (rent tidsmässigt gör det ju det), men ännu är det inget som tyder på att nåt skulle hända den närmaste tiden. Var hos läkaren idag och livmoderhalsen var ännu omogen, så det verkar lugnt. Har inte heller noterat att magen skulle ha sjunkit eller att de dagliga sammandragningarna skulle ha ändrat karaktär. För min del får ungen gärna stanna inne MINST till BF, för jag har så mycket att göra ännu och jag känner mig inte alls färdig med den här graviditeten. Har inte ens närapå nått ”pust och stön jag längtar tills det här är över”-stadiet ännu, utan mår bara prima.

Häromveckan skrev jag en kolumn i lokaltidningen där jag berättade om min situation som blivande frivillig singelmamma. Det är egentligen ett lite väl privat ämne för en kolumn, men jag skrev den av tre orsaker: dels vill jag informera folk om att den här familjeformen faktiskt finns, dels bor jag på en liten ort och vill lägga korten på bordet direkt för att undvika eventuellt skvaller, och dels kanske jag kan sätta igång en tankeprocess hos någon annan ofrivilligt barnlös singel, för jag fick själv för första gången veta om det här sättet att bilda familj via en tidningsartikel för sju år sen. Responsen på min kolumn har varit enbart positiv och uppmuntrande, och det känns bra.

Föräldrakurs och barnlöshet

Idag var jag på rådgivningens föräldrakurs, eller snarare ett infotillfälle som handlade om vardagen med ett nyfött barn. Vi var 12 väntande mammor, av vilka majoriteten hade med sig sina män, och jag var den enda singeln. Jag har läst på flera håll att sådana här träffar kan vara väldigt jobbiga för singelmammor, då alla andra sitter hand i hand med sina mer eller mindre äkta män. Jag tyckte i alla fall att det gick bra – det var nästan lite roligt att få sticka ut under presentationsrundan. Och för all del fanns det andra som också stack ut på sina sätt: där fanns en nyfamilj, en 18-åring och en 40-plussare som blivit gravid via ivf. Jag kände spontan samhörighet med henne eftersom vi båda fått hjälp på klinik. Så även den här etappen av singelföräldraskapet gick mycket lättare än jag först hade trott! Det är bra livet, fortsätt så. 😛

Annars så börjar magen nu kännas stor på riktigt, och jag har noterat att den drar blickar till sig när jag rör mig bland folk. Jag minns vad jag själv tänkte om gravidmagar före jag hade fattat beslutet att försöka bli singelmamma. Undrar om någon av dem som tittar på mig tänker: ”Just så, ÄNNU en lycklig jävel som minsann har fått till det prkl!”, och jag tänker: ”Förlåtförlåtförlååååt, det var inte helt okomplicerat för mig heller!”. På morsdagen såg jag i fb-flödet ett par ”humoristiska” videoklipp om vilket slavgöra det är att vara mamma, och att alla barnlösa kan skatta sig lyckliga som inte vet ett dyft om det hårda livet med barn. Såna videoklipp är säkert väldigt terapeutiska för trötta föräldrar som känner att de snart förlorar förståndet, men jag halkade genast tillbaka till ofrivilligt barnlös-läget och blev bara illa berörd. Jaja, kokettera ni med ert martyrskap, men ställ det inte i relation till barnlösa och deras förmodat ”enkla” liv (man kan ha sömnproblem och tidsbrist även som barnlös, FYI). Vi vet alla att ni aldrig i livet skulle vilja byta ut era matkladdiga tapeter och sönderhackade nätter till ett liv utan era barn.

Idag är det vecka 33+0 och graviditeten förlöper fortsättningsvis utan problem. Skönt!

Två månader till BF

Det är märkligt hur en graviditet kan gå olidligt långsamt i början för att sedan rusa iväg mot slutet. Idag är det exakt två månader kvar till beräknad förlossning, och jag har inte hunnit med närapå allt som jag trodde jag skulle hinna med under graviditeten, och kommer inte att hinna med det heller. Jag läste dock nånstans att det finns ett liv efter förlossningen (!) och att allt inte måste vara ”färdigt” när barnet föds. Livet blir ju ändå aldrig färdigt.

En sak har jag dock hunnit med, och det är en resa till min kusin i Norrköping. I början av graviditeten hade jag aldrig klarat det pga illamående, men nu gick det utan problem (förutom lite sjösjuka över Ålands hav på hemvägen). Jag reste med lätt packning, och det var riktigt bekvämt att bära ryggsäck som motvikt till magen. Och avgiftsfria allmänna toaletter är nog grejer det. 😉

Lillsprattlet bökar på. Jag skrev i nåt tidigare inlägg att jag förundrade mig över att gravida alltid avbildas med händerna på magen, men nu har jag kommit på en möjlig orsak – det är helt enkelt väldigt roligt att känna på sparkarna! Det känns skojigt rent fysiskt, samtidigt som det är en försäkran om att barnet mår bra. Eller att det i alla fall inte är dött. Jag läste nyligen ett par artiklar/blogginlägg om fosterdöd och är inte direkt nojig, men tillräckligt medveten för att i bakhuvudet hålla koll på hur länge sen jag kände rörelser senast.

Min mamma jobbade tidigare som barnmorska och har kvar en liten trälur som man lyssnar på fostrets hjärtljud med. Häromdagen provade hon den på mig, och lyckades bonga barnets puls! Jag skulle också vilja lyssna, men jag har för korta öron. Lika bra det. 😛

Annars håller jag på och tvättar alla babykläder jag har fått av snälla människor. Nog ser det ju ganska mysigt ut med alla småplagg på rad! Och fågelskiten kommer på köpet, men det är säkert bara bra för barnets immunförsvar.

(Nå neeeeeej, jag tvättar nog om påskitna plagg.)

Sprattelkläder

Om att smita förbi singelkön

Idag nådde jag vecka 28+0 och det är mindre än tre månader kvar till beräknad förlossning. Tänk det! Jag brukar titta på min mage och förundra mig över att den faktiskt finns där (eller inte magen då, men innehållet). Att vara barnlängtande singel kändes som att stå längst bak i kön till stället där det delas ut män, utan att veta om jag skulle hinna fram innan äggen dött eller om alla bra män redan hade delats ut och de enda som fanns kvar i lagret var förvuxna tonåringar som ville ha hushållstjänster och sex. Nu känns det som om jag har ”fuskat” och sprungit förbi hela singelkön, tagit ett stort skutt över parförhållandeträsket och ställt mig direkt i barnkön, som i mitt fall var väldigt kort. FÅR man faktiskt bli mamma utan att först ha investerat en massa tid, energi och känslor i en hoper karlar och till slut, kanske, få till det med en som är bra (eller om man är desperat, en som åtminstone inte är direkt dålig)? Borde man inte få specialtillstånd från nån slags tvåsamhetskommitté först? Jag har liksom hoppat över det jobbiga steget i processen och gått rakt på efterrätten, helt fräckt!

Det här sättet att resonera tyder kanske på en lite problematisk manssyn, och det är jag mycket medveten om. Riktigt sann är den inte heller – fullt så enkel är jag inte att jag skulle tycka att män överlag är jobbiga. Det är bara himla jobbigt att inom utsatt tid försöka hitta en som man kan bli kär i, i synnerhet om man dessutom förväntar sig någon slags ömsesidighet. Jag trivs väldigt bra med min nuvarande livssituation och skulle aldrig i världen orka börja dejta bara för sakens skull, men ändå finns det en liiiiten bitterhet längst in. Ett tydligt exempel på det är när jag läser tidningsintervjuer, och det finns en faktaruta med personens namn, ålder, familj, yrke osv. Nästan alltid står det ”partner och x antal barn” eller ÅTMINSTONE ”sambo/pojkvän/gullemufs”, och jag muttrar: ”Såklart du har, din jääävel”. Så nånstans påtar det ju fortfarande. 😛

Däremot har jag kommit på mig själv med att behöva rätta min reaktion på att folk har barn – ”såklart du har, din jä-… Men det har ju jag OCKSÅ!”. Jag glömmer liksom bort att jag inte längre räknas som ofrivilligt barnlös. Visst, ungen är inte född än och missfall och döden blablabla, men just nu HAR jag faktiskt ett barn. Ska man vara petig så vet jag inte om jag nånsin har ”fått” räkna mig som ofrivilligt barnlös, eftersom allt som skrivs om ofrivillig barnlöshet verkar handla om fertilitetsproblem. Om man i hela sitt liv har haft chansen att bli gravid ynka två gånger och den ena gången funkade, så har man definitivt inte fertilitetsproblem. Men min barnlöshet handlade aldrig om fertilitet utan om singelskap, och jag hade hunnit bli väldigt bekant med tanken på att jag kanske aldrig får några barn, så jag räknar mig absolut som en före detta ofrivilligt barnlös.

En tanke som däremot har släppt är antagandet att omgivningen kommer att vara kritisk. Jag har inte blivit kritiserad eller ifrågasatt en enda gång sen jag ”kom ut” som blivande frivillig singelmamma, utan bara fått en massa hejarop och uppmuntran. Det har nästan gått så långt att jag numera förväntar mig bifall, och Min Värdiga Person skulle bli Högeligen Förnärmad om någon nedlät sig till att ens knysta något negativt. Det ska hen i så fall ge självaste fan i, på min ära! *fnyser och rättar till monokeln*