Dig som blev

Det börjar så småningom vara ett år sen jag började med inseminationerna. Jag har läst i bloggarkivet och minns hur jag lyssnade på sången ”Dig som aldrig blev” och grät så det skvalade, sådär för säkerhets skull ifall det inte skulle bli nåt. Idag har jag igen lyssnat på den låten och gråtit så det skvalat, för i rummet brevid ligger en liten, varm knodd med för stor pyjamas och världens mjukaste kalufs och säger ”äh” i sömnen. En som blev. Tänk det! Jag har fortfarande inte riktigt insett vidden av det. Är oerhört tacksam. ❤

Annonser

En månad!

Idag blev min sprattelapa en månad gammal. Jag börjar så småningom lära känna honom – vad hans miner och ljud betyder, vad han gillar och inte, hur länge han brukar sova och när. Han har börjat le riktigt mycket nu och det är så roligt! Han är en väldigt nöjd baby. Nöjd och pigg. Nästan för pigg i mitt tycke – jag läste nånstans att barn i hans ålder ska sova ungefär 16 timmar i dygnet, men jag tror han sover bara 10-12. Så känns det i alla fall. Själv sover jag mellan 3 och 7 timmar per dygn, oftast 5-6, fördelat på flera sovpass. Trots det är jag inte dödstrött, utan bara trött. Kanske amningshormonerna gör att man klarar sig med mindre sömn än normalt?

Konstigt nog känns det inte särskilt konstigt att vara mamma – det känns som en naturlig och självklar fortsättning på graviditeten, vilket det ju faktiskt är. Eller också är jag bara för trött och för fokuserad på mat-skit-sömn för att orka reflektera desto mer. 😀 Jag är redan supernostalgisk över graviditeten, förlossningen och BB-tiden och vill göra om det igen, helst flera gånger (men det är lite för tidigt att ta ställning till syskon nu). Jag är förbluffad över att jag faktiskt gjorde det här, och att resultatet blev en helt riktig liten människa som nu bor här hos mig. Nog är det underligt! Jag är så tacksam över att få vara med om allt detta, och förväntansfull inför vad som ännu kommer. Jag ser också fram emot nästa 8-timmarsnatt, men är medveten om att det i värsta fall dröjer ett par år innan den kommer. Lyckligtvis är jag redan så gammal och vis (?) att jag vet att saker förändras, och att ett år egentligen går väldigt fort. Min son har redan vuxit ur pyjamasen som han fick till min baby-shower… :O

Famnen fylld <3

När en gravidblogg plötsligt blir moltyst brukar det betyda att nästa inlägg gör bloggen till en babyblogg. Så också i det här fallet! Min son föddes det stiliga datumet 170717, i vecka 41+6. Hans strategiska mått var 4360 g, 52 cm och ett hattnummer på 37,5 cm. Vi stannade på BB i sex dagar, tills amningen fungerade (det dröjde innan mjölken steg). Nu bor vi hemma hos mina föräldrar en tid, vilket är oerhört skönt. Jag behöver bara koncentrera mig på att ta hand om babyn och mig själv, och det är också trevligt med sällskap. Mamma är inte bara mamma utan dessutom barnmorska, så jag har kunnat prata igenom och bearbeta förlossningen med henne som bollplank. Kanske jag skriver en mer detaljerad förlossningsberättelse senare, men i korthet gick det så här:

På lördag morgon 15.7 åkte jag in till Tyks för överburenhetskontroll, blev igångsatt med tre cytotec och fick stanna kvar där. Det fanns inga medicinska skäl till det för allt var bra med fostret, men pga. deras strama tidtabeller blev det igångsättning i alla fall, vilket känns lite surt. På söndag morgon 16.7 gick vattnet, och sen började värkarna så småningom. På eftermiddagen hade jag så pass ont att jag fick flytta till förlossningssalen, och på natten till måndag föddes han med hjälp av sugklocka. Det gick ungefär 22 timmar från att vattnet gick tills att han var ute. Det var en väldigt seg förlossning för allt gick så lååååångsamt, och det var också orsaken till att de till slut hjälpte till med sugklockan. De hade redan bokat en sal för akut kejsarsnitt, men lyckligtvis behövdes det inte. Barnet mådde finfint när han kom ut, men jag måste till operationssal och sys eftersom de hade klippt i mellangården. Det är egentligen det enda men jag har efter förlossningen – ont i aktern. Under hela förloppet hade jag sällskap och stöd av min svägerska och en doula, vilket visade sig vara ett fantastiskt beslut. Utan dem hade jag nog gett upp och rymt från alltsammans. 😛

Nu har jag alltså varit babymamma i en vecka, och sovit ungefär 4-5 timmar i dygnet. Konstigt nog känns det helt bra! Kroppen kanske går in i nåt slags ”baby mode” där man fungerar med mindre sömn. Lillspektaklet äter, skiter och sover, och i korthet gör väl jag det också, förutom att ”sover”-andelen till 90 procent består av amning. Ser fram emot att både han och jag ska lära oss mera: han om hur man är människa och jag om hur man tar hand om en liten människa. 🙂

Fortfarande hemma…

Idag är det vecka 40+6 och fortsättningsvis har inget hänt. Imorgon ska jag till rådgivningen, och om inget har hänt vid vecka 41+6 ska jag på övertidskontroll. Jag mår bra och barnet har cirkus i magen, men jag börjar bli orolig för alla komplikationer som överburenhet kan medföra, typ akut kejsarsnitt eller i värsta fall fosterdöd… Man borde veta bättre än att läsa skräckhistorier på nätet, och istället lyssna på alla som skriver ”MIN lilla plutt föddes i vecka 42+3 och mådde SÅ bra!”. Jag fördriver tiden med att läsa, göra cykelutfärder och syssla på med ditt och datt. Om man bortser från min oro (som varierar i storlek beroende på tid på dygnet… 😛 ) är det här en väldigt skön tid.

IMG_20170709_203931456_HDR

4 dagar till BF

Inga babynyheter ännu. Barnet var fixerat i bäckenet när jag var på rådgivningen för några dagar sen, men jag har inga känningar som tyder på att det skulle börja snart. Jag mår bra, cyklar fortfarande och sover långa nätter. Ser fram emot förlossningen med skräckblandad förtjusning. Jag har tänkt på den så länge att det ska bli en lättnad att äntligen få veta hur det går, men samtidigt börjar jag bli lite skraj igen. Jag är inte orolig för det värsta scenariot, dvs. att barnet eller jag ska få allvarliga skador eller dö, eftersom det är så pass sällsynt. Däremot är det VÄLDIGT vanligt att det gör vansinnigt ont, så därför oroar jag mig för hur jag ska klara av att hantera smärtan. Jag blir allt mer välvilligt inställd till epiduralbedövning ju närmare förlossningen kommer. 😛

Jag är modig och djärv och har bokat biljetter till den lokala sommarteatern två dagar efter BF. Om jag kan gå på den så är det bra, för jag vill verkligen se den, och om jag inte kan gå på den så är det också bra, för då går jag inte så mycket över tiden. Jag kan nog annars tänka mig att gå över tiden, men det betyder kortare tid att återhämta mig före vi far till stugan i augusti. Det är nog ganska skönt att jag inte själv kan bestämma när det ska sätta igång!

Knappt 3 veckor till BF

Jag hade nyligen födelsedag, och fick lyckligtvis behålla datumet för mig själv. Om ett barn och en vuxen delar födelsedag så tenderar barnet att få all uppmärksamhet den dagen, och jag är så pass självisk att jag vill ha min egen födelsedag för mig själv. 😛 Jag ville ju inte ha barn för att ge hela mitt liv till barnet, utan för att ge barnet ett eget liv, och i den dealen ingår också en Alldeles Egen Födelsedag!

Jag mår fortfarande bra, men föredrar numera att cykla istället för att promenera när jag ska ut och röra på mig. Promenerandet känns trögt (och så ser det fånigt ut, något rådjur kan ju se mig och skratta, bevars!), och jag kan inte längre gå mig andfådd utan att det blir obekvämt. På cykel kan jag däremot få upp flåset utan att få ont nånstans. En förlossning lär kunna jämföras med ett maratonlopp, och då vore det ju dumt att inte fortsätta motionera om man nu en gång orkar.

Jag funderar mest på förlossning och barnskötsel just nu, och inte just alls på singelskap och faderlöshet. Jag är liksom färdig med de tankarna för den här gången, men de lär återkomma under senare skeden. För en nyfödd spelar det knappast nån roll om det finns nån pappa eller inte, så länge det finns maaaaat och varm hud och torra blöjor. Angående förlossningen så känner jag mig allt lugnare ju närmare den kommer. Antagligen beror det på att allt (alltså ALLT) hittills har gått så himla mycket lättare än jag hade trott, och då förutsätter jag att förlossningen ska göra detsamma. Vi får väl se hur kaxig jag är sen när the shit gets real… Har fått låna en bra bok med andnings- och avslappningsövningar inför förlossningen, men jag kan aldrig göra dem för jag bara somnar. Å andra sidan betyder det väl att jag är rätt bra på avslappning. 😛

Vecka 37+2, ungen beräknas väga 3,3 kg och min gångstil blir allt mer lik en dromedars (ni vet – värdigt, långsamt och lite bakåtlutat (inget underbett dock)).

En månad kvar till BF

Nu skulle jag kunna skriva att det börjar dra ihop sig till förlossning (rent tidsmässigt gör det ju det), men ännu är det inget som tyder på att nåt skulle hända den närmaste tiden. Var hos läkaren idag och livmoderhalsen var ännu omogen, så det verkar lugnt. Har inte heller noterat att magen skulle ha sjunkit eller att de dagliga sammandragningarna skulle ha ändrat karaktär. För min del får ungen gärna stanna inne MINST till BF, för jag har så mycket att göra ännu och jag känner mig inte alls färdig med den här graviditeten. Har inte ens närapå nått ”pust och stön jag längtar tills det här är över”-stadiet ännu, utan mår bara prima.

Häromveckan skrev jag en kolumn i lokaltidningen där jag berättade om min situation som blivande frivillig singelmamma. Det är egentligen ett lite väl privat ämne för en kolumn, men jag skrev den av tre orsaker: dels vill jag informera folk om att den här familjeformen faktiskt finns, dels bor jag på en liten ort och vill lägga korten på bordet direkt för att undvika eventuellt skvaller, och dels kanske jag kan sätta igång en tankeprocess hos någon annan ofrivilligt barnlös singel, för jag fick själv för första gången veta om det här sättet att bilda familj via en tidningsartikel för sju år sen. Responsen på min kolumn har varit enbart positiv och uppmuntrande, och det känns bra.