Om stora och framförallt små känslor

Det är ultraljudstider i facebookgruppen för blivande julimammor. Bilder av välskapta foster delas flitigt, åtföljda av hjärtan och glada utrop. (Och naturligtvis könas de små liven stenhårt med blått för tuffa prinsar och rosa för gulliga prinsessor, men det ska jag förakta i ett senare blogginlägg.)

Många skriver att de aldrig förr varit så lyckliga och att glädjen inte känner några gränser.

Jag rotar runt i mitt eget huvud och försöker hitta gränslös glädje. Det är överraskande svårt. Man skulle ju tro att någon som velat ha barn länge och nu blivit gravid borde sväva på rosa moln med sånglärkor sprutande ur öronen. Jag hittar tacksamhet och en stor ömhet gentemot barnet, men jag är nog fortfarande alltför fokuserad på hotbilderna för att kunna hänge mig åt ren och skär lycka. Det heter att föräldraskap är svårt, och att singelföräldraskap är alldeles förfärligt jävla svårt. Det finns människor som fördömer mitt sätt att bilda familj, och vår familjeform kommer alltid att behöva förklaras. Ekonomin kommer att bli en utmaning. Jag har inte ännu slagit fast någon plan för vad som ska hända med barnet om jag blir allvarligt sjuk eller dör. Allt detta tror jag bidrar till att jag går lite försiktigt och avvaktande in i föräldraskapet. Tar ett steg i taget med en känsla av ”allt bra så här långt, sen får vi se” snarare än ”OMG det här är alldeles underbart”.

Jag undrar också om jag på ett undermedvetet plan tror att jag inte riktigt förtjänar att glädjas åt barnet. Som att barn är en belöning avsedd för dem som har gjort allt rätt och lyckats snärja en bra partner. Jag har ju i så fall ”fuskat”. Dessutom hade jag turen att bli gravid så pass snabbt och enkelt att jag aldrig hann bli särskilt desperat (tänk ”några år av fruktlös fertilitetsvård”-desperat) förrän barnet redan var på väg. Lite som en lättversion av ”survivor’s guilt”, fast i barnlöshetssammanhang.

Jonej, int veit ja jag. På ett förnuftsmässigt plan vet jag att jag får glädjas precis lika mycket som alla andra (och inte minst att alla blivande föräldrar har sina egna bekymmer att grubbla över (och att många grubblar på om de någonsin ens får bli föräldrar)) men psyket är nu som det är och det finns många små saker som envist sitter i bakhuvudet och påtar, trots att man egentligen vet bättre.

Sen kan nog mitt temperament spela in också. Jag känner djupt och äkta, men det blir sällan särskilt extrema känslouttryck åt någondera hållet. Jag känner harmoni och tillfredsställelse respektive melankoli och dysterhet snarare än sprudlande glädje och avgrundsdjup smärta. När jag lägger handen på magen och känner små buffar i handflatan så är det just harmoni och tillfredsställelse som dominerar. Det känns bra, tryggt och som om allt är precis som det ska vara. Om det nu är mitt sätt att känna sprudlande glädje, så har jag ju egentligen ingen orsak till dåligt samvete över att jag inte snyter glittriga regnbågar av lycka.

Hur tror jag det kommer att gå?

Beslutet att bli ensamstående mamma hade fått mogna i ungefär sex år innan jag skred till verket i höstas. Under de sex åren har jag funderat på alla upptänkliga aspekter av det hela, inte minst hur jag ska klara vardagen som ensamförälder. Det kan bli intressant att återvända till den här texten om några år. Antingen får jag sucka åt hur naiv jag var, eller så får jag klappa mig på axeln och konstatera att så himla farligt var det nu inte. Så, hur tror jag att det kommer att gå?

Om vi bortser från katastrofscenarier som kan drabba vilken familj som helst, som att jag eller barnet blir allvarligt sjukt, att huset brinner ner eller att någon nära anhörig dör, så tror jag att det kommer att gå bra. Förstås, annars skulle jag inte ha vågat göra det här från första början. Jag tycker jag är en ganska vettig och självständig människa och jag har dessutom hela familjen inom räckhåll, så med det mentala och sociala kapitalet borde jag inte ha nåt att oroa mig för. Däremot tror jag inte att det kommer att bli enkelt alla gånger, men eftersom jag är beredd på det så tror jag att jag fixar det också. Det kommer ju inte att bli någon överraskning att jag inte längre kan gå ut och nattpromenera när jag vill, eller glo på TV-serier en hel kväll, eller sova hur länge jag vill. Jag är beredd att ge upp en del saker, lyckligt medveten om att jag kommer att få dem tillbaka i sinom tid.

Det som kommer att skilja mitt föräldraskap från de flesta andras är att jag är ensam, vilket medför vissa praktiska utmaningar. Det är egentligen bara de praktiska sakerna som jag tror att kan bli besvärliga att sköta ensam – det mentala jobbet, som beslutsfattande och uppfostran, sköter jag gladeligen på egen hand.

WC-besök och dusch
Mitt stående exempel på en praktisk utmaning är att jag vill kunna gå på wc och duscha ensam utan att ungen tar livet av sig, river lägenheten eller får raivare under tiden. 😛 Nu är jag kanske helt i det blå med vad det innebär att vara förälder, men jag brukar tänka på tackor: när lammen är nyfödda får de dia precis när de vill, men efter några dagar inför tackan absolut diförbud medan hon äter. I början hänger lammen i hasorna på henne ändå, men efter att de har insett att det inte lönar sig så brukar de lägga sig och vila eller passa på att leka medan mamma äter. Jag hoppas att man kan lära barn samma sak – när mamma är på vessan eller i duschen så Vankas Det Ingen Service. Det får man såklart anpassa efter barnets ålder (jag är inte dum på det sättet), men jag minns inte att jag som liten någonsin skulle ha följt med min egen mamma på wc, så det kan ju inte vara en helt omöjlig förhoppning.

Sömn
Mycket verkar stå och falla på sömnen i vardagen med barn (och utan barn). Allt blir mycket jobbigare när man inte har sovit ordentligt, så jag vill verkligen försöka slå vakt om sömnen. Jag brukar kunna sova alla tider på dygnet bara jag är tillräckligt trött, så min plan är att försöka sova när barnet sover. Om ett barn behöver minst 10 timmar sömn i dygnet och jag behöver 8 så MÅSTE det ju gå att kombinera de timmarna på nåt vis, i alla fall så länge jag bara har ett barn. Om jag då slösar bort dyrbar sovtid på facebook eller TV-serier så får jag väl ge mig själv en spark i röven och göra bot och bättring för mitt eget bästa. Blir jag bara tillräckligt trött så tror jag nog att jag gladeligen slocknar samtidigt som barnet gör det.

Hushållsarbete
Jag vill ta med ungen i alla vardagliga sysslor – dels för att kunna utföra dem och hålla koll på barnet samtidigt, men också för att barnet ska lära sig ATT vissa saker måste göras, och HUR man gör dem. Barnet kommer att få/tvingas delta i hushållsarbetet allteftersom det blir större, men före det har jag inget emot att göra allt hushållsarbete ensam. Jag har ju alltid gjort det, och jag tror att det är mycket lättare att stå ut med sitt eget slarv än att gå omkring och vara sur på en partner som kanske försummar sitt ansvar. Jag har annars en ganska avslappnad attityd gentemot städning och sånt, så om hushållet ser ut som ett bombnedslag på grund av barnet så är det egentligen inte SÅ stor skillnad mot tidigare. 😀

Sjukdom
En sak som jag tror blir tuff är att vara sjuk. Jag kan bra tänka mig att vaka med ett sjukt barn så länge jag själv är frisk, men om jag sen blir sjuk lagom till att barnet tillfrisknar så är det nog inte så kul. Jag brukar visserligen sällan bli sjuk, och då är det inget värre än vanliga förkylningar, men jag har förstått att när man för sitt barn till dagis så kommer sjukdomarna som ett brev på posten. Också magsjuka som jag inte har haft på tjugo år. Men då får man väl bara lov att tillkalla hjälp (om inte annat så i form av en kasse mat levererad till ytterdörren), härda ut och hoppas att barnet kan roa sig framför en skärm.

Pengar
En större sak som jag oroar mig över är ekonomin. Jag är frilansande illustratör och porträttecknare, och med min årliga inkomst hamnar jag strax under den finska fattigdomsgränsen. Trots det känner jag mig inte fattig eftersom jag har råd med allt jag behöver. Ett litet barn kostar knappast så mycket, i synnerhet inte med en så snål, öh, sparsam morsa som jag, men sen när det börjar behövas nya vinterkläder varje säsong, cyklar, hobbyer, elektronik, körkort, mopon osv. kan det bli knepigt. Men även här tror jag att jag fixar det. Om barnet vill ha nån större, dyrare grej i tonåren så får hen väl börja sommarjobba. Själv började jag sommarjobba först som 18-åring, och då bara en månad till att börja med, men jag inser att det var en lyx att kunna vänta så länge. Och blir det kris så tar jag nog emot vilket Kalle Anka-jobb som helst. Jag har jobbat med så många olika saker tidigare att det inte känns främmande. Dessutom har jag ett stort privilegium: jag har väldigt goda relationer med min familj, som tjänar helt hyfsat. De bidrar redan nu här och där, och om jag behöver mer ekonomisk hjälp så är det min egen stolthet som är det största hindret. Så på gatan hamnar vi i alla fall inte.

Syskon?
En annan sak som jag oroar mig lite för är hur jag ska göra med ett eventuellt syskon. Jag har reserverat några strån sperma från samma donator för att försöka få ett barn till i framtiden, och jag vill gärna ge mitt barn ett syskon, men det återstår att se hur det känns sen när jag varit mamma några år. Om jag då tror att jag skulle klara av en till så försöker jag, och om jag inser att vi har det bäst som en enbarnsfamilj, så får det vara. Det behöver jag inte ta ställning till nu. First things first: Föd barnet först. Eller om man riktigt ska leva i nuet, så ska jag diska först. Kanske.

Identitetskris

Det heter att gravidhormoner påverkar humöret. Själv tycker jag att jag under hela graviditeten har varit lika jämn i humöret som vanligt, men idag drabbades jag av Känsla och har småsnyftat sen dess. Det kan förstås vara hormoner, men jag ogillar i allmänhet att avfärda känslor med hormoner. Hormoner är tacksamma att skylla på om man märker att ens reaktioner är orimliga, men när det handlar om så stora saker som att få barn är nog alla reaktioner rimliga.

Nåväl. Det som triggade igång min Känsla var nåt så enkelt som tanken på ett litet fjunhuvud till bebis som har ont och gråter och gråter och man kan inte hjälpa eller lindra på nåt sätt. Usch! Sen började jag fundera på min identitet. Min utveckling från barn till ung till vuxen har gått utan större skarvar. Inga tydliga ”före” eller ”efter”. Min identitet har alltid varit densamma – i första hand som mig själv (som blivit lite klokare med åren men som inte egentligen har förändrats), och i andra hand som medlem i min familj, och då främst som barn till mina föräldrar. Nu plötsligt ska jag vara förälder i första hand, och allt det där andra i andra hand. En helt ny identitet efter 30 år. Det känns som om jag först nu blir vuxen på allvar. Lite skrämmande är det att inse att jag i barnets åsyn alltid måste vara den starka, den som vet, den som har läget under kontroll. Också när jag är trött, sjuk eller själv känner mig liten. Lyckligtvis finns det människor som jag kan ringa och vara ynklig för vid behov.

Och även om jag är glad, tacksam och förväntansfull inför att bli mamma, så sörjer jag att ungdomsåren är över. De har varit lika värdefulla och viktiga för mig som jag tror att åren som förälder kommer att bli, och jag blir alltid lite förskräckt när jag hör folk säga att deras liv började först när de fick barn. Det är ju förstås bra för dem då att de fick sina barn och äntligen kunde börja leva, men jag uppfattar det som att lite nedvärdera sig själv. Jag vill att mitt barn ska kunna värdesätta hela sitt liv oavsett om hen får barn eller inte, och jag hoppas att mina egna föräldrar njöt av livet också före vi föddes.

Det verkar kanske lite konstigt att vänta sitt första, efterlängtade barn och samtidigt hålla ett hyllningstal till sitt barnlösa jag, men jag tror det är sunt. Nog måste man kunna bli mamma utan att behöva packa ner hela sitt forna jag i en låda märkt ”Öppnas (kanske) när barnen fyllt 50”. Mycket får man förstås göra avkall på (ett tag), men självuppoffrande martyr ska man inte bli. Inte jag i alla fall. Och visst, det här KAN sortera under rubriken: ”Vanföreställningar jag hade före jag fick barn”, men jag hoppas verkligen att så inte är fallet.

(Snabb graviduppdatering: vecka 21+3, allt bra på 20-veckorsultrat, jag mår bra och ungen bökar.)

Varför jag valde öppen donator

Jag är med i en facebookgrupp för frivilligt ensamstående mammor. En medlem frågade häromdagen hur vi andra resonerade om öppen donator (=barnet kan som myndig ta reda på vem det är) respektive sluten donator (=donatorn förblir anonym fårevah änd evah), och jag blev mycket förvånad över att de flesta av dem som svarade hade valt sluten donator. Själv har jag en öppen, dels för att jag ville det och dels för att det är det enda lagliga alternativet i Finland.

Det här är känsliga saker, och jag ville inte såra någon så jag deltog inte i diskussionen, men jag började fundera. Nästan alla som hade valt sluten donator motiverade det med att de inte ville att barnet skulle bygga upp höga förväntningar på donatorn och sedan bli besviket om de inte infriades. Donatorn kanske inte alls vill träffas, eller visar sig vara helt annorlunda än vad barnet hade hoppats på, eller bor på Timbuktu, eller är död.

Jag förstår resonemanget men håller inte alls med, av följande orsaker:

  • Min uppgift som förälder är inte att skydda barnet från besvikelser, utan att lära det att hantera dem när de kommer, för de kommer. Kanske donatorn blir en stor besvikelse för barnet, det är fullt möjligt. Då måste barnet bearbeta det och gå vidare.
  • Tänk om det blir tvärtom? Donatorn kanske är jättenyfiken på vem han har givit upphov till och blir glad av att barnet tar kontakt? Han har ju vid donationen gett sitt godkännande till att kanske bli kontaktad av eventuella barn i framtiden, så det scenariot är lika möjligt.
  • Endel människor bryr sig inte särskilt mycket om sitt genetiska ursprung, men det kan vara väldigt viktigt för andra. Jag vet ju inte hur mitt barn kommer att förhålla sig till den saken, och därför vill jag ta det säkra före det osäkra och ge hen möjligheten att ta reda på vem donatorn är. Jag tror att redan vetskapen om att det finns ett svar inom räckhåll ger en viss tillfredsställelse och ett lugn. Barnet har makten att välja.

Låt mig göra en möjligen banal jämförelse med choklad: Om jag en sen kväll vill ha choklad och vet att Siwa är öppen ännu i 30 minuter, så vet jag att jag KAN skaffa choklad om suget blir mig övermäktigt. Då kanske jag istället tänker att ”jaja, jag skulle nu inte riktigt orka dra mig ut i halkan heller, jag kan köpa choklad nån annan gång, det är lugnt”. Men om Siwa just har stängt så kanske chokladsuget blir en fix idé som gör att jag istället slänger ihop en kladdkaka med alldeles för lite kakao eftersom bara bottenskrapet fanns kvar i burken, och sen har jag en halvdan kladdkaka och en massa disk och chokladsuget är kvar.

Nu är ju en Fazers blå inte riktigt jämförbar med en människas halva genetiska ursprung, men jag hoppas att min poäng framgick. Jag tror de flesta mår bättre av att ha möjligheter och alternativ än av att inte ha det.

(On another note: Medan jag låg i sängen och skrev den här texten (ergonomi är för mesar) kände jag en liten spark! Den första! ❤ Det var som ett litet ”bump” nedanför naveln, där jag vet att det inte finns tarmar utan bara livmoder. Och små, små fötter uppenbarligen. 🙂 Passa på nu lillsprattel, för den enda gången som jag kommer att acceptera sparkar i magen är när de kommer inifrån. 😉 )

((On yet another note: Medan jag låg i sängen och finslipade den här texten (perfekta formuleringar är absolut inte för mesar) kände jag en hel hel serie sparkar. Lillspratle tog mig på orden. 🙂 )) (((Parenteser är bra skit.)))

Att ha mage

Idag är det vecka 18+3, och jag börjar känna av magen allt mer. När jag cyklar i min normala framåtlutade ställning slår låren mot magen vid varje tramp, så jag får höja styret och börja cykla mommostyle. 😉 Igår var det första gången obekvämt att knäppa utebyxorna, och jag kör nu med bälte och halvöppen gylf (tur att jackan är lång…).

Det heter ju att gravida inte ska bära tungt. Vad som räknas som ”tungt” har ingen specifiserat, men jag tror det funkar att gå på magkänsla, i ordets dubbla bemärkelse. Idag var jag ute på gården och skulle flytta lite stenar. Det gick bra med dem som jag kunde bära i en hand, men när jag skulle ta de större som krävde två händer kändes det obehagligt i nedre magen och ljumskarna. Det gjorde inte ont, men det ”tog emot” på nåt vis, så jag lät stenarna ligga. Jag har planerat en massa trädgårdsarbete till våren då jag kommer att behöva gräva gropar och kånka på både sten och mylla, så vi ska nu se hur det går sen då magen är ännu större. Jag, som minsann alltid ska klara av allting SJÄLV, blir onekligen lite kränkt av det här. 😛 Men jag har folk som kan hjälpa till, så jag får leka arbetsledare och stå och domdera istället. Det kan ju vara helt trevligt det också.

Vecka 17+0

Idag var jag på rådgivningen och fick ta mig en titt på lillspratle igen. Hen låg i fosterställning (som sig bör) och visade upp en fotsula. En hel liten fotsula med tår och allt! 🙂 Rådgivningstanten visade var jag kunde känna barnets huvud genom bukväggen. Det var en mycket märklig känsla! När jag försökte känna på nytt hemma, hade ungen förstås flyttat sig så jag inte kände nånting. Jag har inte ännu heller riktigt fattat att där faktiskt finns ett barn, för det enda jag har haft att gå efter är ultraljudsbilder (som ser likadana ut som alla andras ultraljudsbilder) och en liten utbuktning på magen (som lika bra kunde vara för mycket pizza). Väntar otåligt på de första sparkarna.

Jag läste att barnet nu kan höra, och känner igen mammans röst. Jag konstaterade lite krasst att eftersom jag bor ensam, jobbar hemma och oftast sköter mitt vardagliga sociala liv via facebook, så kan det gå flera dagar utan att jag säger ett ord. Däremot fiser jag ganska mycket pga. hormonerna, så barnet känner antagligen igen mina fisar bättre än min röst! 😀 Men sen när ungen börjar sparka så ska jag börja prata med magen. Än så länge känns det dock som att prata med typ mitt knä, dvs. väldigt fånigt, så jag håller käft.

Jag lyssnar väldigt ivrigt på graviditetspoddar just nu. I ett avsnitt berättade en kvinna att hennes man var så rädd att det skulle hända fostret något, så han förbjöd henne att göra en massa saker under graviditeten, t.ex. stå på pallar eller måla väggar. Det tänkte jag lite nöjt på idag när jag tog skridskorna och gick till en isplan i närheten. Jag är inte särskilt bra på att skrinna och nu var det dessutom ett år sen sist, men jag VILLE skrinna så jag GJORDE det. Helt utan tillstånd av någon man. Jag är inte någon ömtålig varelse som måste beskyddas. Och inte ramlade jag heller, eftersom jag förstod att hålla mig inom mina begränsningar. Jag är inte ömtålig, men inte heller dum. 😛

Beröva och få

Jag har igen läst igenom kommentarerna till artikeln som jag hänvisade till i förra inlägget, och vill reda ut en sak. Helst skulle jag vilja sätta mig ner med vissa av kommentatorerna och singelmammasplaina skiten ur dem, men jag vet ju lyckligtvis (för dem) inte vilka de är, så jag skriver det här istället.

En sak som många kritiker framhåller är hur det BERÖVAS hit och dit. De egoistiska singelmammorna berövar sina barn en far (”Varje barn har rätt till sin far och mor”), samtidigt som de berövar en far sitt barn (”Att skaffa barn kanske inte är svaret på ditt problem om du vägrar dela barnet med dess andra skapare”). Beröva. Att ta ifrån, lägga beslag på, välja bort, avvisa, dvs. ta bort något som FANNS DÄR TIDIGARE. Det är här det blir problematiskt. För i det här fallet så FINNS DET INGET ATT TA BORT. Det har inte funnits nån bra pappakandidat som jag helt kallt har avvisat. Det var ju uttryckligen frånvaron av potentiella pappor som fick mig att välja det här alternativet från första början. Ja, barnet kommer att växa upp utan en far. Men jag har inte TAGIT BORT nån far, för det har aldrig funnits nån. Faderlösheten är själva förutsättningen för att just det här barnet skulle bli till. Om man betänker att faderlöshet är priset barnet tvingas betala för att få liv, så måste det vara värt det.

Sen det här med att beröva en pappa sitt barn. ”Varför har ‘naturen’ ordnat det så att det behövs en man och en kvinna för att ett barn blir till ?” skriver nån. Jag kan lugna denna person med att inga barn hittills har blivit till genom kloning eller magi. Bakom varje donatorbarn finns en donator, som är en riktig man av kött och blod. Och gissa vad? HAN HAR HELT FRIVILLIGT VALT ATT DONERA. Han har själv fattat beslutet att bli donator, fullt medveten om att han sätter sitt eget biologiska barn till världen utan att kanske någonsin få veta vem det är. Det är barnet och endast barnet som avgör om hen vill ge sig till känna eller inte. Så jag tror inte han känner sig särskilt snuvad på konfekten. Om han gjorde det så har han missförstått vad en spermadonation går ut på.

Ytterligare en sak som många verkar ha missat är att alla donatorbarn som blivit till i Finland har rätt att få veta donatorns identitet när hen har fyllt 18. Det ojas och vojas över att barnet ”för alltid” och ”hela sitt vuxna liv” kommer att leva i ovisshet om vem hens biologiska pappa är, men det är alltså också felaktigt.

Jonej. Folk må tycka att frivilliga singelmammor berövar, väljer bort, förstör. Jag upplever det istället som en symfoni av givande. Modern teknik, kunniga läkare och Finlands lagstiftning har gett mig möjligheten att bli mamma. Donatorn har gett mig spermierna, och tillsammans, men på varsitt håll, har vi gett ett barn livet. Sen kommer jag och alla omkring mig att göra vårt bästa för att ge barnet en så trygg och lycklig uppväxt som möjligt. Ge, ge och ge. Få, få och få. Jag känner enorm tacksamhet.

(Förresten, ännu en aspekt på berövande: Ett ljushuvud skrev på ett nätforum för några år sedan att inseminationer är fel, eftersom varje insemination berövar en man ett samlag. Se här ett argument så korkat att man knappt orkar himla med ögonen. Till den kommentatorn vill jag säga följande: När en man donerar sperma, så måste sperman komma ut på nåt sätt, och det räcker inte ens med en gång, utan det behövs 5-10 gånger. Så du kan åtminstone inte beskylla oss för att ha berövat honom en eller tio orgasmer. Sug på den! (Om du räcks ner! 😛 ))