Vi blir fler!

Jag läste nyligen i den här artikeln att det i fjol i Finland föddes ungefär 220 barn till  singelkvinnor som fått assisterad befruktning. Tidigare år har det varit omkring 150 barn per år. Jag tycker det är jättegoda nyheter! Så många kvinnor som slipper vara barnlösa bara för att de inte kan eller vill hitta en man, och allt fler barn som har större chans att komma i kontakt med andra barn som har samma bakgrund. Igår fick jag veta att en annan singelkvinna, som bor ett par kilometer från mig, väntar barn som kommit till genom insemination, så nu är vi åtminstone två här på orten! 🙂

Allt är annars bra med mig och A. Han har fått 6 tänder, övar sig på att åla och säger: ”babababababah”. Jag väntar fortfarande på att få sova en hel natt, men mår bra trots sömnbristen. Och fast A snart blir 9 månader kan jag fortfarande titta på honom och tänka: ”Det där är mitt barn. Tänk att JAG har ett BARN??! Hur gick det till?!” 😀

Underhållsstöd och lite skitprat

Idag fick jag beviljat underhållsstöd från fpa! Jag hade helt glömt bort att ansöka om det i somras, så jag gick miste om några månaders stöd trots att man får lite retroaktivt. Vilken tur att jag ändå kom på att ansöka nu och inte om några år! Bra land det här, som betalar underhåll till faderlösa barn! Jag trodde det gällde barn vars fäder dött eller typ knarkat ner sig och därför inte kan betala underhåll, men det var ju trevligt att det även gäller barn som är faderlösa ”med flit” så att säga.

På tal om fäder, låt mig tala lite anekdotisk skit om män. Eller i alla fall om en man. Läste i mammagruppen på facebook om en mamma som hade råkat sätta för mycket ättika i vattnet i tygblöjornas hink, med den påföljd att när hon sen tvättade dem kom det skum ur tvättmaskinen. Hennes man såg det och gav henne en rejäl utskällning. Med gråten i halsen pausade hon tvättprogrammet, öppnade maskinen, tog ut det värsta skummet med en sil och maskinen kunde fortsätta tvätta utan problem. Tänk er den scenen utan man: slutresultatet hade varit exakt detsamma vad blöjorna och tvättmaskinen beträffar, men mamman hade sluppit bli ledsen. Nu måste ju den här mannen ha varit ett fullständigt stolpskott vad gäller emotionell intelligens, empati och omdöme, för vem i hela h*lvete börjar SKÄLLA på sin fru i den situationen?! Jag hoppas och tror att de flesta män hade sagt: ”Oj då! Jag visste inte att ättika kunde bete sig på det där sättet!”. Men det var nu igen ett exempel på sånt som man slipper som singelmamma. Jag själv sitter just nu och skriver i ett kök som är i fullständigt kaos, och INGEN klagar. Sånt är alltid trevligt att tänka på! 😉

Om kärleken som tog sovmorgon

Jag har en klok vän som brukar säga att världen behöver många olika slags historier. Om endast en typ av historia berättas, så börjar folk tro att det är så verkligheten ser ut (och ska se ut!), och då får de bekymmer när de märker att deras egen version inte stämmer överens med den allmänt vedertagna ”verkligheten'”. Därför vill jag bidra till mångfalden bland berättelser genom att ta upp en sak som jag tror är ganska vanlig, men som få talar om.

Jag minns när jag låg på BB och scrollade genom facebook-gruppen för mammor som skulle föda i juli. Där kryllade det av nyfödda bebisar och även av lycka och kärlek. Oftast lät det så här: ”Förlossningen var fantastisk och kärleken är gränslös!” eller ”Förlossningen var ett helvete men kärleken är gränslös!”. Här började det skava lite, för ska jag vara ärlig så var det först 3-4 månader efter förlossningen som jag började känna uttrycklig kärlek för mitt barn.

När A föddes var min allra första känsla lättnad. Lättnad över att smärtan var över (i alla fall den mest akuta), lättnad över att inga katastrofer inträffat, och, faktiskt, en lättnad över att aktern inte var värre tilltygad än den var. När jag hade hämtat mig lite var den andra känslan stolthet. Stolthet över att jag hade klarat mig så bra genom hela graviditeten och över att min kropp hade lyckats leverera en så fin liten (nåja, 4,3 kg…) bebis. Jag kände också ansvar. Nu hade jag satt en liten knodd till världen och det var min uppgift att ta hand om honom, ett uppdrag som jag tog mig an med stort allvar. Slutligen kände jag ömhet (inte bara i aktern alltså…). Han var så liten och hjälplös och fjunig att jag bara ville stoppa om honom med täcken och beskydda honom.

Men den uttryckliga kärleken kom alltså först senare. Och det är inte så konstigt: i början hade jag helt tillräckligt att göra med att bearbeta förlossningen, få igång amningen, lära mig sköta barn och med spänning följa med vartåt det barkade med underlivet (det barkade åt rätt håll och är nu helt i skick!). Jag förhöll mig till min nya mammaroll på samma sätt som till graviditeten: lite trevande och avvaktande (typ: ”Nu ska vi inte förivra oss här, det kan nog gå åt helvete ännu!”). Det kan bero på att jag fortfarande tror att jag inte är riktigt lika berättigad till barn som kärnfamiljsfolket är. Som om jag inte skulle ”få” njuta av mitt barn eftersom jag har ”fuskat” i familjebildandet. Det är bara normer som spökar, jag vet det, men likförbannat har jag inte skakat dem av mig ännu. Bah.

(Jag har annars en massa fördomar om just kärnfamiljer. Att allt är enkelt och självklart och välfungerande om det finns en mamma och en pappa i familjen. Det vet jag ju att inte stämmer, men det är inte alltid så lätt att tala förstånd med sig själv. Förnuftet bah ”Just det, där ser du!” medan känslorna bah ”LALALALALALA, jag hööööör inget!”)

Det här att kärleken tog tid på sig är i alla fall inget som bekymrade mig. Jag hade läst att det är helt normalt att det tar tid att knyta an till barnet, och det tycker jag låter förnuftigt – nog måste man ju utveckla en relation och lära känna någon ordentligt innan man kan börja älska den. Jag är inte annars heller den som blixtförälskar sig (vilket kanske är orsaken till att det gått så trögt på karlafronten, heh). Det mesta i mitt liv gör jag långsamt, lugnt och eftertänksamt (utom pratar och cyklar), så därför känns det helt naturligt för mig att jag kände efter och vande mig före jag kunde börja älska mitt barn. Det var inte fråga om någon förlossningsdepression heller (jag drabbades inte ens av baby blues), utan bara om att saker måste få ligga och gro innan man är på det klara med dem.

 

Fem månader

Igår blev min lilla sprattelapa fem månader gammal, och jag märker att han inte är någon liten baby längre. Insåg att jag har varit förälder ynka fem månader, men det finns redan stadier som vi har passerat för gott! Nog går det fort, och värre blir det väl. 😛

Vår vardag funkar bra för tillfället. Det enda som stör är att han fortfarande äter ganska ofta på nätterna, och den längsta sammanhängande sömnsnutten jag har fått under de senaste tre månaderna är ungefär tre timmar. Han sov faktiskt bättre som nyfödd, och då sa alla att det skulle vara tvärtom… Nåväl, jag hoppas att det blir bättre när andelen fast föda ökar, och det ska vi börja med så småningom.

Allt mer av hans personlighet börjar komma fram och han är väldigt trevlig att ha att göra med just nu. Skrattar, jollrar och Vill Göra Saker (=sitta i famnen och stoppa allt han ser i munnen). Jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag är mamma och kan fascineras av att jag promenerar med en barnvagn, som innehåller att alldeles riktigt barn, som är mitt. Nog är det märkligt!

Jag har inte reflekterat särskilt mycket över att jag är ensam med honom, för det är så självklart. Vem annan skulle liksom bo med oss? Jag har hittat lösningar och knep för att fixa vardagen ensam, men får barnvakt vid behov av min mamma. Ett sånt behov är faktiskt något så simpelt som att gå till posten, av den anledningen att det är förfärligt bökigt att ta sig in med barnvagn, och väl där inne är det väldigt trångt och ofta lång kö. Inte den mest optimala miljön för barnvagn. Men om jag var på riktigt ensam-ensam, skulle jag förstås böka in mig i alla fall. Man klarar ju vad som helst om man blir tvungen!

Våra kläder i rådgivningens hall. En stor och en liten. ❤

Sen något helt annat: Det slog mig häromdagen att det inte finns ett ord för folk som lever i en relation. Ordet för de som INTE gör det är ”singel”, men vad kallar man de övriga? ”Gift” funkar bara för gifta, ”upptagen” betyder också något annat och kan bli otydligt. ”Par” funkar bara om man syftar på båda två. ”Hopparad” låter lite klumpigt, som om någon utomstående skulle ha placerat dem två och två. Och hurdant förled ska man ha i ord som t.ex. -mamma, -förälder eller -kompis? Parmamma? Relationsmamma? Dimamma? (Till skillnad från monomamma?) Det brukar ju vara det som avviker från normen som måste preciseras, och därför heter det föräldrar och singelföräldrar (jämför ”fotboll” och ”damfotboll”…). Men singlarna blir bara fler, liksom singelföräldrarna (källa: jag tycker jag har läst det nånstans), så förr eller senare borde språket uppdateras till dagens behov!

 

 

Årsdag!

Idag är det ett år sedan min son blev till.  Om sex dagar blir han tre månader gammal. Tänk ändå vad det hinner hända mycket på ett år!

Vardagen rullar på, och jag tycker jag fixar det här ganska bra. Trött under perioder då A sover dåligt, och lite piggare när han sover bättre. Min mamma brukar se efter honom ett par gånger i veckan och då brukar jag för det mesta fara och veckohandla eller ta en cykeltur. Ibland undrar jag om jag borde göra något annorlunda eller bättre (vilket säkert de flesta föräldrar undrar ibland), men A växer, är frisk och utvecklas, och han tycker dessutom det är roligt att se mig på morgnarna, så då fortsätter jag som tidigare!

Före A föddes funderade jag mig gul och blå på hur jag skulle klara vardagen som singelförälder. Här är en kort sammanfattning så här långt:

Vad har varit lättare än jag trodde:
– Att duscha och städa. A är mycket road av att sitta i sittern, tugga på en trasa och titta på när jag dammsuger eller duschar. Antagligen för att det rör sig och låter.
– Att amma. Inga sår, ingen mjölkstockning, inget läckage. Det bara funkar!
– Att lägga mig i tid. Jag som förr gärna satt uppe långt efter midnatt hälsar sängen som en befriare redan vid 21-tiden.

Vad har varit svårare än jag trodde:
– Att komma ut ur huset. Av någon anledning trivs A dåligt i vagn, och bara korta stunder i sjal, så det är något av ett hasardspel att se hur långt vi kommer när vi går ut. Om han somnar går det bra, men det är sällan han gör det.
– Att laga mat. A tycker det är trååååkigt att titta på när jag bara står still och grejar med nåt han inte ser, och om jag passar på medan han sover kan jag vara säker på att han vaknar i det mest kritiska skedet. Hej färdigmat! 😛

Vad saknar jag som föräldrapar har?
– En extra arm som kan plocka/vika/hämta/knyta/öppna/stänga/borsta/torka/etc medan jag har A i famnen.
– Någon som kan hämta mat/underhållning åt mig om jag sitter fast och ammar.
– Någon som står brevid och säger: ”Jo, det där är helt normalt och går över!”. Fast det har knappast oerfarna föräldrapar heller.
– Någon som kan ta bilder av mig och A tillsammans i vår vardag. Jag har massvis med bilder av honom men nästan bara suddiga spegelselfies av oss tillsammans.
– Uppmuntran när det är besvärligt. Någon som säger ”Nå, det är bara tvätt.” när den tredje pyjamasen på raken blir nerspydd kl. 04 på morgonen och jag bara vill gråta (och sova). Lyckligtvis sker det förhållandevis sällan.

Vad har jag som föräldrapar saknar?
– Det är förstås svårt att svara på, men jag tror det underlättar att bara ha en person att ta hänsyn till och anpassa sig efter, dvs. barnet. Dessutom är det en lättnad att vara den enda som väcks på natten. Jag råkade ha nattgäster när A för första gången fick nånslags raivare mitt i natten, och det var väldigt stressande eftersom jag tog ansvar för att han skrek och väckte hela huset. Jag kan bara tänka mig hur det skulle vara att bo med någon som muttrar att han minsann ska orka jobba nästa dag, se till att få tyst på ungen! Men en sån skulle jag ju inte bo med från första början heller. 😛

Och så där annars så är det väldigt roligt att charma tanter. Både på nära håll med såna som får titta och hälsa på underverket, men också med såna jag möter på gatan under mina sjalpromenader som ler och utbrister: ”Nämen här kommer en liten!”. Om de gör det för att de nostalgiskt minns sina egna bebisar så kommer jag garanterat att bli likadan.

Dig som blev

Det börjar så småningom vara ett år sen jag började med inseminationerna. Jag har läst i bloggarkivet och minns hur jag lyssnade på sången ”Dig som aldrig blev” och grät så det skvalade, sådär för säkerhets skull ifall det inte skulle bli nåt. Idag har jag igen lyssnat på den låten och gråtit så det skvalat, för i rummet brevid ligger en liten, varm knodd med för stor pyjamas och världens mjukaste kalufs och säger ”äh” i sömnen. En som blev. Tänk det! Jag har fortfarande inte riktigt insett vidden av det. Är oerhört tacksam. ❤

En månad!

Idag blev min sprattelapa en månad gammal. Jag börjar så småningom lära känna honom – vad hans miner och ljud betyder, vad han gillar och inte, hur länge han brukar sova och när. Han har börjat le riktigt mycket nu och det är så roligt! Han är en väldigt nöjd baby. Nöjd och pigg. Nästan för pigg i mitt tycke – jag läste nånstans att barn i hans ålder ska sova ungefär 16 timmar i dygnet, men jag tror han sover bara 10-12. Så känns det i alla fall. Själv sover jag mellan 3 och 7 timmar per dygn, oftast 5-6, fördelat på flera sovpass. Trots det är jag inte dödstrött, utan bara trött. Kanske amningshormonerna gör att man klarar sig med mindre sömn än normalt?

Konstigt nog känns det inte särskilt konstigt att vara mamma – det känns som en naturlig och självklar fortsättning på graviditeten, vilket det ju faktiskt är. Eller också är jag bara för trött och för fokuserad på mat-skit-sömn för att orka reflektera desto mer. 😀 Jag är redan supernostalgisk över graviditeten, förlossningen och BB-tiden och vill göra om det igen, helst flera gånger (men det är lite för tidigt att ta ställning till syskon nu). Jag är förbluffad över att jag faktiskt gjorde det här, och att resultatet blev en helt riktig liten människa som nu bor här hos mig. Nog är det underligt! Jag är så tacksam över att få vara med om allt detta, och förväntansfull inför vad som ännu kommer. Jag ser också fram emot nästa 8-timmarsnatt, men är medveten om att det i värsta fall dröjer ett par år innan den kommer. Lyckligtvis är jag redan så gammal och vis (?) att jag vet att saker förändras, och att ett år egentligen går väldigt fort. Min son har redan vuxit ur pyjamasen som han fick till min baby-shower… :O

Famnen fylld <3

När en gravidblogg plötsligt blir moltyst brukar det betyda att nästa inlägg gör bloggen till en babyblogg. Så också i det här fallet! Min son föddes det stiliga datumet 170717, i vecka 41+6. Hans strategiska mått var 4360 g, 52 cm och ett hattnummer på 37,5 cm. Vi stannade på BB i sex dagar, tills amningen fungerade (det dröjde innan mjölken steg). Nu bor vi hemma hos mina föräldrar en tid, vilket är oerhört skönt. Jag behöver bara koncentrera mig på att ta hand om babyn och mig själv, och det är också trevligt med sällskap. Mamma är inte bara mamma utan dessutom barnmorska, så jag har kunnat prata igenom och bearbeta förlossningen med henne som bollplank. Kanske jag skriver en mer detaljerad förlossningsberättelse senare, men i korthet gick det så här:

På lördag morgon 15.7 åkte jag in till Tyks för överburenhetskontroll, blev igångsatt med tre cytotec och fick stanna kvar där. Det fanns inga medicinska skäl till det för allt var bra med fostret, men pga. deras strama tidtabeller blev det igångsättning i alla fall, vilket känns lite surt. På söndag morgon 16.7 gick vattnet, och sen började värkarna så småningom. På eftermiddagen hade jag så pass ont att jag fick flytta till förlossningssalen, och på natten till måndag föddes han med hjälp av sugklocka. Det gick ungefär 22 timmar från att vattnet gick tills att han var ute. Det var en väldigt seg förlossning för allt gick så lååååångsamt, och det var också orsaken till att de till slut hjälpte till med sugklockan. De hade redan bokat en sal för akut kejsarsnitt, men lyckligtvis behövdes det inte. Barnet mådde finfint när han kom ut, men jag måste till operationssal och sys eftersom de hade klippt i mellangården. Det är egentligen det enda men jag har efter förlossningen – ont i aktern. Under hela förloppet hade jag sällskap och stöd av min svägerska och en doula, vilket visade sig vara ett fantastiskt beslut. Utan dem hade jag nog gett upp och rymt från alltsammans. 😛

Nu har jag alltså varit babymamma i en vecka, och sovit ungefär 4-5 timmar i dygnet. Konstigt nog känns det helt bra! Kroppen kanske går in i nåt slags ”baby mode” där man fungerar med mindre sömn. Lillspektaklet äter, skiter och sover, och i korthet gör väl jag det också, förutom att ”sover”-andelen till 90 procent består av amning. Ser fram emot att både han och jag ska lära oss mera: han om hur man är människa och jag om hur man tar hand om en liten människa. 🙂

Fortfarande hemma…

Idag är det vecka 40+6 och fortsättningsvis har inget hänt. Imorgon ska jag till rådgivningen, och om inget har hänt vid vecka 41+6 ska jag på övertidskontroll. Jag mår bra och barnet har cirkus i magen, men jag börjar bli orolig för alla komplikationer som överburenhet kan medföra, typ akut kejsarsnitt eller i värsta fall fosterdöd… Man borde veta bättre än att läsa skräckhistorier på nätet, och istället lyssna på alla som skriver ”MIN lilla plutt föddes i vecka 42+3 och mådde SÅ bra!”. Jag fördriver tiden med att läsa, göra cykelutfärder och syssla på med ditt och datt. Om man bortser från min oro (som varierar i storlek beroende på tid på dygnet… 😛 ) är det här en väldigt skön tid.

4 dagar till BF

Inga babynyheter ännu. Barnet var fixerat i bäckenet när jag var på rådgivningen för några dagar sen, men jag har inga känningar som tyder på att det skulle börja snart. Jag mår bra, cyklar fortfarande och sover långa nätter. Ser fram emot förlossningen med skräckblandad förtjusning. Jag har tänkt på den så länge att det ska bli en lättnad att äntligen få veta hur det går, men samtidigt börjar jag bli lite skraj igen. Jag är inte orolig för det värsta scenariot, dvs. att barnet eller jag ska få allvarliga skador eller dö, eftersom det är så pass sällsynt. Däremot är det VÄLDIGT vanligt att det gör vansinnigt ont, så därför oroar jag mig för hur jag ska klara av att hantera smärtan. Jag blir allt mer välvilligt inställd till epiduralbedövning ju närmare förlossningen kommer. 😛

Jag är modig och djärv och har bokat biljetter till den lokala sommarteatern två dagar efter BF. Om jag kan gå på den så är det bra, för jag vill verkligen se den, och om jag inte kan gå på den så är det också bra, för då går jag inte så mycket över tiden. Jag kan nog annars tänka mig att gå över tiden, men det betyder kortare tid att återhämta mig före vi far till stugan i augusti. Det är nog ganska skönt att jag inte själv kan bestämma när det ska sätta igång!