Psykologbesök

Idag var jag hos psykologen. Det var trevligt! Vi pratade i 1,5 timme om hur jag ska stöda barnets identitetsskapande utan en pappa, hurdana frågor som kan komma upp, vad jag ska svara, hur jag ska bemöta en eventuellt oförstående omgivning. Det handlade även mycket om mig själv – min bakgrund, min livssituation, hur jag fattat det här beslutet, vilka egenskaper jag kan ha nytta av (t.ex. att jag är van att klara mig ensam och är trygg i mig själv) och vilka egenskaper som jag kanske måste ändra på (jag borde t.ex. försöka komma ut och träffa lite mera folk för att barnet ska kunna få kompisar, även om jag själv inte är särskilt social alla gånger). Jag berättade att det här är mitt livs första beslut som jag inte kan ångra. Bostäder, studieplatser, jobb, piercingar  – allt sånt har jag kunnat ta tillbaka om det behövts, men det här är första gången jag verkligen inte kan ångra mig. Psykologen sa att det är få i min situation som har tänkt så långt, eftersom de ofta mest fokuserar på sin fertilitet och på att bli gravida. Fick flera gånger höra kommentarer som: ”Det är ett gott tecken att du redan har tänkt på den saken, för det tyder på att…”, ”Du uttryckte det så klokt själv tidigare”, ”Det var bra det där som du sa att…”. Så jag upplevde mig som fullt ”godkänd” för uppgiften. Nå, inte hade jag ju förväntat mig något annat heller… 😉

De konkretaste råden jag fick med mig från psykologen var att ta upp hela tillblivelsefrågan med barnet INNAN det ens förstår vad jag babblar om, och att ge barnet ord för att bearbeta saken. Mammafrö, pappafrö, donator… Hon sa att det på ett sätt ligger en grymhet i att sätta faderlösa barn till världen, men genom att prata och lyssna och låta barnet bearbeta alla tankar och känslor öppet tror jag att det ska gå bra. Den allra största grymheten i att sätta barn till världen, enligt mig själv, är att man samtidigt dömer dem till döden. Och det gäller ju alla, med pappor eller utan, så DÄR orkar jag faktiskt inte ha extra dåligt samvete som aspirerande singelmamma.

Jag har fått en donator!

Fick ett meddelande på klinikens stödtjänst idag: Jag har fått en donator! Det som jag nu alltså vet om honom är hans hårfärg, ögonfärg, längd och etnicitet. Jag blev om mig och kring mig och skrev till mina vänner på facebook-chatten: ”Men alltså, vilken helmysko känsla. Nu finns det alltså en bestämd människa här på jorden som kommer att bli mitt barns biologiska far. o.O Och inte ens på jorden, utan antagligen nånstans i trakten.” Fick som svar: ”Shit just got real o.o”, och sannerligen, skiten blev just verklig, för att direktöversätta detta fantastiska engelska idiom.

Jag tog en promenad för att Förundra Mig en stund och kände mig lite småförälskad i hela världen. Och de där häggarna bara orkar göra allt extra ljuvligt just nu… Sniiiiiif! Fällde en liten tacksamhetstår, men slutade genast när jag insåg att man inte kan dofta på häggar med täppt näsa. Funderade också på allvarligare saker, som vem jag ska be att ta hand om mitt barn om jag dör. Kom på många värdiga kandidater. Får fundera vidare sen när/om jag blir gravid.

Senare på kvällen blev jag så överväldigad av mina känslor att jag måste lägga mig på golvet och gråta en skvätt. (Då får man tårar i öronen, vilket känns rätt fånigt. Men det låter kul på engelska: tears in my ears!) Är tacksam och förundrad över den här möjligheten, och känner mig samtidigt så liten och maktlös eftersom jag ändå inte har en aning om hur det kommer att gå, och inte heller kan påverka det själv. Om ett år kan jag vara gravid – eller inte. Jag kan ha genomlevt ett missfall. Jag kan vara död. Någon annan kan vara död (eller nå, högst troligt KOMMER nån annan att vara död, men jag syftar nu på nån av mina anhöriga). Den risken gäller visserligen hela tiden, men just nu känns det extra viktigt att alla hålls vid liv. För att kunna välkomna ett nytt.

Samtidigt tänker jag bakåt. Är 30-årskrisig och lite sorgsen över att mitt liv inte blev som jag hade trott och hoppats, med man och barn som jag tidigare naivt bara utgick från att livet skulle servera mig. Men mitt liv som självständig och fri singel på 20+ HAR varit fantastiskt, och jag sörjer även att det livet är över snart. Av någon anledning kommer jag att tänka på när jag sommarjobbade på en ö långt ute i skärgården, och var ute och cyklade barfota en sommarnatt vid fyratiden. Jag stannade vid en klippa, som ännu var varm under mina fötter, och såg himlen ljusna över havet. Alldeles tyst, och helt ljuvlig nattluft med en massa blomdofter. Då och där saknade jag absolut ingen. Kanske mitt barn får uppleva samma sak nån gång? Att få ha en upplevelse helt för sig själv, utan att någon annan pockar på ens uppmärksamhet och Vill En Nåt, och få känna sig fullständig, fulländad och komplett. Självvald ensamhet är alldeles fantastisk. Men nu är det dags att välja bort den. Allt har sin tid.

 

Andra besöket

Andra besöket på kliniken. När jag skulle kliva in i hissen kom en ung man ut ur den. Han slog ner blicken och nästan sprang ut när han såg mig. Kanske han hade varit och donerat sperma? ”KANSKE DET BLIR HAN!” tänkte jag, men det är knappast troligt om han hade varit där så nyligen. Det är visst ett halvt års karens innan spermierna kan tas i bruk.

Uppe på kliniken träffade jag sköterskan igen, och hon intervjuade mig om mitt beslut, om önskemål på donatorn, och gick igenom den juridiska biten. Allt på min knaggliga finska. 😛 Jag hade följande önskemål: brunt hår (för att nästan alla i släkten har brunt hår), blå eller gröna ögon (för att barnet inte ska bli släktens enda brunögda och därmed sticka ut ännu mer), och av medellängd (för att jag är av medellängd). När jag frågade hur jag vet att jag inte är släkt med donatorn blev sköterskan till min stora förvåning lite ställd, och sade att ingen har frågat det tidigare, och att kliniken inte kollar upp sånt automatiskt. Det tycker jag absolut att de borde göra; inavel är ju inte att rekommendera direkt. Vi löste det så att jag fick skriva in ett extra krav på donatorn: INTE någon med ett efternamn som förekommer i min närmaste släkt, för jag kan ju inte veta om någon släkting har donerat sperma. Jag täcks inte riktigt ringa runt och fråga heller: ”Nå hej, det är kusin här! Tack för senast, det var ett trevligt släktkalas! Jo att hööördu, int ha du vari o donerat sperma nån gång?” Det vore, som engelsmännen uttrycker det, awkward.

Sedan fick jag ett par broschyrer, och skrev under avtalet om samtycke till fertilitetsvård. Och det var det! Piece of cake. Igen. (”Kaaakbiiiit heettäää de faktiskt!”)

Första besöket!

Första besöket avklarat! Inte grät jag alls, jag var bara ivrig och glad. Läkaren var väldigt trevlig, pratade svenska och började med att fråga: ”Jaha, så du vill bli gravid?”, och jag hörde för min inre syn (eller hörsel, whatevah) svaret: ”Well yeees. Ett barn, tack!”. Men så sa jag förstås inte. Berättade kort om mig själv och min plan, och hon förklarade de mest grundläggande grejerna.

Sen fick jag sätta mig i gynekologstolen för ett ultraljud av äggstockarna. Jag trodde att ultraljud alltid gjordes utanpå magen, men det här gjordes inre vägen… Det var jag inte beredd på, så det var lite ”Aj att klä av sig? Aj att aijjaHA! Nå just så, just så, välkommen in då bara, om du nu måst! Bah.” Men det sa jag inte. Det gjorde inte alls ont, förutom ett lätt obehag då hon inte genast hittade vänstra äggstocken och måste rota omkring lite. ”Du behöver ju inte gå ända ut i höften, för där finns den nog inte” tänkte jag, men det sa jag inte. Jag glömde snabbt min kränkta integritet då jag fick titta på ultraljudsskärmen. Livmoderslemhinnan såg bra ut (enligt läkaren då; jag såg bara ett suddigt flöbb), och högra äggstocken hade ett ägg på gång. ”Bra och aktiva äggstockar” blev utlåtandet, och jag tänkte: ”Tack tack, jag gör mitt bästa för att hålla pli på dem!”. Fast det sa jag inte heller. Hon tyckte inte det behövdes någon undersökning av om äggledarna är öppna, vilket var en lättnad eftersom jag har läst att sånt kan göra fasligt ont. Sen fick jag gå till sköterskan och ge ett blodprov, och det var det. Piece of cake! 🙂 (Eller kakbit, heter det visst. Hur härligt sången klingar osv..)

Dagen före första besöket

Cyklade till kliniken sent på kvällen för att kolla hur länge det tar att ta sig dit och vara säker på att jag hittar. Hade Slipknots låt Psychosocial på repeat i mp3-spelaren för att ingjuta jävlaranamma (eller jävlaramamma snarare). Int hjälpt de nå. Jag började gråta när jag såg reklamskylten med bebisbilder i aulan. Hoppas att jag inte börjar gråta under besöket också, det är inte alls likt mig och jag gillar inte att gråta offentligt. Men de är antagligen vana vid sånt!

Bokat tid

Jag borde ju skriva på hemgjord norska dagen till ära, men det vore ett hån mot alla norrmän så jag avstår.

Idag har jag bokat tid för första besöket på kliniken, och fick en tid redan i övermorgon! Jag trodde att man måste vänta ett par veckor minst. Men jag klagar inte, bara att tacka och ta emot! Det var väldigt nervöst att ringa, men det berodde troligtvis mer på gammal hederlig telefonskräck än på själva orsaken till samtalet. Jag fick betjäning på svenska, och fick tid till en kvinnlig läkare som också kan svenska, så det känns bra så här långt. Än så länge tror jag inte riktigt att det är på riktigt, för det har varit bara dagdrömmar i sex år och är det fortsättningsvis i det här skedet. Få se hur det känns sen när jag varit där.