Jag har fått en donator!

Fick ett meddelande på klinikens stödtjänst idag: Jag har fått en donator! Det som jag nu alltså vet om honom är hans hårfärg, ögonfärg, längd och etnicitet. Jag blev om mig och kring mig och skrev till mina vänner på facebook-chatten: ”Men alltså, vilken helmysko känsla. Nu finns det alltså en bestämd människa här på jorden som kommer att bli mitt barns biologiska far. o.O Och inte ens på jorden, utan antagligen nånstans i trakten.” Fick som svar: ”Shit just got real o.o”, och sannerligen, skiten blev just verklig, för att direktöversätta detta fantastiska engelska idiom.

Jag tog en promenad för att Förundra Mig en stund och kände mig lite småförälskad i hela världen. Och de där häggarna bara orkar göra allt extra ljuvligt just nu… Sniiiiiif! Fällde en liten tacksamhetstår, men slutade genast när jag insåg att man inte kan dofta på häggar med täppt näsa. Funderade också på allvarligare saker, som vem jag ska be att ta hand om mitt barn om jag dör. Kom på många värdiga kandidater. Får fundera vidare sen när/om jag blir gravid.

Senare på kvällen blev jag så överväldigad av mina känslor att jag måste lägga mig på golvet och gråta en skvätt. (Då får man tårar i öronen, vilket känns rätt fånigt. Men det låter kul på engelska: tears in my ears!) Är tacksam och förundrad över den här möjligheten, och känner mig samtidigt så liten och maktlös eftersom jag ändå inte har en aning om hur det kommer att gå, och inte heller kan påverka det själv. Om ett år kan jag vara gravid – eller inte. Jag kan ha genomlevt ett missfall. Jag kan vara död. Någon annan kan vara död (eller nå, högst troligt KOMMER nån annan att vara död, men jag syftar nu på nån av mina anhöriga). Den risken gäller visserligen hela tiden, men just nu känns det extra viktigt att alla hålls vid liv. För att kunna välkomna ett nytt.

Samtidigt tänker jag bakåt. Är 30-årskrisig och lite sorgsen över att mitt liv inte blev som jag hade trott och hoppats, med man och barn som jag tidigare naivt bara utgick från att livet skulle servera mig. Men mitt liv som självständig och fri singel på 20+ HAR varit fantastiskt, och jag sörjer även att det livet är över snart. Av någon anledning kommer jag att tänka på när jag sommarjobbade på en ö långt ute i skärgården, och var ute och cyklade barfota en sommarnatt vid fyratiden. Jag stannade vid en klippa, som ännu var varm under mina fötter, och såg himlen ljusna över havet. Alldeles tyst, och helt ljuvlig nattluft med en massa blomdofter. Då och där saknade jag absolut ingen. Kanske mitt barn får uppleva samma sak nån gång? Att få ha en upplevelse helt för sig själv, utan att någon annan pockar på ens uppmärksamhet och Vill En Nåt, och få känna sig fullständig, fulländad och komplett. Självvald ensamhet är alldeles fantastisk. Men nu är det dags att välja bort den. Allt har sin tid.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s