Tvekan

Har suttit uppe och läst artiklar och bloggar om frivilligt ensamstående mammor. Stötte denna gång på några texter av donatorbarn som är kritiska till det här sättet att bilda familj på. ”Ett helvete” skrev nån, en annan kände sig övergiven av sin biologiska far trots att han aldrig hade varit en del av hennes liv, och hon kände sig ”köpt”. Hon var visserligen från USA, och där lär könscelldonationer vara en stor business där donatorerna tjänar pengar på det, och så är det ju inte i Finland. Många uttryckte en frustration och sorg över att aldrig få veta varifrån hälften av deras biologiska arv kommer, och beskrev det som ett stort tomrum inuti. I Finland kan donatorbarn ta reda på donatorns identitet när de fyllt 18, men en kommentar löd att man trots det hinner känna mycket ångest och ovisshet före det.

Och nu började jag förstås tveka. För även om jag är helt säker på att jag kan ge mitt barn en trygg och kärleksfull uppväxt, så kan jag ju förstås inte berätta för barnet vem hens biologiska far är. Jag har själv en pappa, så jag har ingen aning om hur det känns att inte ha en pappa. Men är ett faderlöst liv verkligen så pass illa att det är bättre att aldrig födas överhuvudtaget? Det tror jag ju inte, och det besvikna donatorbarnet i artikeln sa att hon visst ville leva, men hon skulle absolut avråda folk från att få barn med donator. Å trettioelfte sidan hade hon en sluten donator, dvs. hon hade inte ens en teoretisk chans att någonsin få reda på vem han är, och det är säkert ganska hemskt. Mitt barn kommer ju att få veta om hen vill.

Borde jag ändå vänta, gå med på match.com och försöka träffa mitt livs kärlek först? Trots att jag inte tror att det leder någonvart, i alla fall inte snabbt nog för familjebildning? Men är det viktigare att jag slipper slösa bort en massa fertil tid på att försöka hitta en man (och inte bara ”en man” utan Mannen I Mitt Liv) än att barnet slipper slösa bort en massa ungdomstid på att grubbla över sitt ursprung och sin rotlöshet? Är jag en självisk jävel? Klart jag är! Det är ju alla som skaffar barn! Men är jag lite extra självisk? Vet inte. Det känns inte särskilt själviskt att vara beredd att ensam ta det här enorma ansvaret och den enorma risken och det ENORMA ARBETET som ett singelmoderskap för med sig. Det själviskaste vore väl att fortsätta roa mig som singel. Billigt och bekvämt! Är jag naiv och aningslös inför vad det innebär att växa upp utan en far? Klart jag är! Jag har ju vuxit upp med en pappa, och ingen kan veta hur en annan människa kommer att uppleva sin uppväxt. Men är det argumentet starkt nog för att jag ska strunta i att ge liv, och förbli barnlös? Hm… Njää… Om risken för att ett barns liv kan bli jobbigt är ett fullgott argument för att man inte ska ge det nåt liv alls, så skulle vi inte vara många på den här planeten (men då skulle ju planeten må bättre i alla fall, yäy). Alla kan ju få alla möjliga problem och sorger i sina liv, TILLOCHMED de barn som växer upp med en pappa och en mamma.

Och ja, man lider helt klart mindre av att inte finnas. En person som inte finns upplever aldrig någonsin rädsla, panik, otrygghet, dödsångest, utanförskap, ilska, besvikelse eller magsjuka. Men hen upplever inte heller kärlek, glädje, trygghet, lust, närhet, skratt, inspiration eller kladdkakssmet. Såatteh. Säg nu sen.

För att göra det riktigt svårt finns det även de som aldrig har vetat vem deras riktiga pappa är och som varken lider av det eller ens tänker särskilt mycket på det. Så det verkar bero dels på uppväxten och dels på personligheten hur barn hanterar sin faderlöshet. OCH JAG KAN JU INTE VETA HURDANT MITT BARN BLIR.

En annan sak som fick mig att tveka var att jag just nu har det rätt bra som det är. Nyinflyttad i en supermysig lägenhet med potential, ny energi inför jobbet, lite extra pengar, hela min älskade familj inom cykelhåll, syskonbarn att härja med, de bästa vänner man kan ha, hälsan i skick, en ocean av osedda filmer och tv-serier samt blåbär i skogen. Så här skulle jag ju få en 10-20 år att gå utan problem! MEN SEN DÅ? Ska jag då sitta ensam i mitt stora, djupt älskade hem, med ett bortkastat modershjärta, en oanvänd livmoder* och alla mina minnen, historier, teckningar, traditioner, vanor, föremål, möbler, vitsar, visdomar, erfarenheter OCH INGEN ATT GE DET VIDARE TILL.

Jag ska nog försöka ändå, och göra mitt yttersta för att vara öppen och hjälpa barnet att handskas med faderlösheten så bra jag bara kan. Ingen kan i alla fall säga att det här beslutet är ogenomtänkt, för FAAAAAN vad jag har TÄNKT, ÄLTAT, RESONERAT, AVVÄGT, JÄMFÖRT, PLANERAT, FUNDERAT, BEFARAT, VISUALISERAT, TVIVLAT, HOPPATS, och åter TÄNKT på det här.

*Jag menar absolut inte att alla kvinnor skulle vara förpliktade till att föda barn, men jag vill själv väldigt gärna få uppleva en graviditet nån gång, då jag nu en gång råkar ha en kropp som är lämpad för sånt.

Annonser

Känslosåsig

Igår berättade jag för min kusin och mycket goda vän om min plan, då det kom ett lämpligt tillfälle när vi var ifred och jag ändå pratade om mina framtidsplaner med jobb och boende. ”Ja, och så är det en annan sak också som kan påverka mitt liv ganska mycket…” Hon verkade överraskad men såg glad ut (hon vågade väl inte annat 😉 ). Jag å min sida blev överraskad av hur svårt det var att få fram det. Jag blev andfådd och darrade på rösten. Hur svårt ska det inte vara sen när (eller snarare om, ständigt dessa garderingar…) jag ska komma ut som gravid inför resten av släkten? Typ ”Jag väntar barn BÖÖÖÖÖÖÖL.”

På kvällen såg vi En man som heter Ove. Väntat nog så grät jag, men det var inte Ove som satte igång det, utan hans ofödda barn som dog i bussolyckan, och grannkvinnans bebis som var glad och levande och fick ligga i det döda barnets vagga som aldrig hade blivit använd tidigare. Sen när filmen var slut kunde jag till min stora förvåning och förlägenhet inte sluta gråta! Jag bara muttrade några kommentarer om att filmen var bra men boken hade ett roligt språk, och sen gick jag på dass och grät en skvätt till. Jag insåg ju nog att det inte var filmen jag grät åt (SÅ bra var den inte), utan jag grät åt mitt eget barn som inte bara är ofött utan som ofinns helt och hållet (som Findus köttbullar i Kackel i grönsakslandet), och som kanske, om det börjar finnas, också kommer att dö ofött, eller som kanske kommer att få vara glad och levande och ligga i en vagga som aldrig blivit använd tidigare.

Mitt känsloliv gör annars också tvära kast just nu. Så här kan det låta i mitt huvud: ”Buhuu, jag har aldrig fått uppleva romantisk kärlek, tyck synd om mig. TYCK FÖR FAAAN INT SYND OM MIG ERA SJÄLVGODA TVÅSAMHETSMISSIONÄRER!!! Ändå är ni alla livrädda för att bli lämnade och inbillar er att era liv skulle bli helt meningslösa utan  Partnern Som Gör Er Fullständiga. Jag är fullständig. Jag behöver inte släpa runt på en karl som tafsar mig på reven för att känna mig livsduglig.” (Surt sa räven om rönnbären? Jo, definitivt. Men vi rävar måste ju få skydda oss på nåt sätt.)

Är Plan B ett misslyckande?

Har funderat mycket på om min plan är en följd av ett misslyckande, eller om den i sig är ett misslyckande. Att bilda familj så här är ju definitivt en Plan B. Plan A är det ”vanliga”: flytta hemifrån, studera, träffa en trevlig man, sällskapa några år, flytta ihop, bli klar, få jobb, få barn. Det var det jag också hade hoppats på, ända sedan jag var liten och började få ett hum om hur världen fungerar. Jag t.o.m. förväntade mig det, tills livet vänligt med bestämt vägrade samarbeta på kärleksfronten (dvs. romantisk kärlek – all annan kärlek har jag fått i överflöd) och jag insåg att saker inte alltid blir som man har tänkt. Så är det ett misslyckande att bli hänvisad till Plan B?

Inte nödvändigtvis. Plan B är ju ett sätt att gå vidare utan att låta sig nedslås. Visa ett diskret långfinger åt världen och klara sig i alla fall. (”Nähä, men skit i det då! Int sku ja ha vila heller!”) Efter att jag insett och accepterat att det nog inte blir nåt med Plan A har jag kunnat skrota den, och Plan B har blivit min nya Plan A. Faktiskt såtillvida att jag nästan hoppas på att inte råka gå och kära ner mig i någon före barnet har blivit till, för det skulle sätta käppar i hjulet på min fina plan. I synnerhet om det sen efter ett par års sällskapande visar sig att det inte blir nåt av det förhållandet heller, och jag skulle vara tillbaka på ruta ett men ha förlorat dyrbar tid och en hel massa ägg (som när Pettson satte sig i äggkorgen i Pannkakstårtan).

Så jag betraktar alltså min nuvarande livssituation som den efter omständigheterna mest önskvärda , och det tror jag är jättebra. Dels för min egen livsinställning (självömkan leder ingenvart), men också för barnets kommade livsinställning och självbild. Jag vill inte att mitt barn ska tro att dess tillblivelse och vår familjeform är just en B-variant, andra sorteringen, det lite sämre, en ersättning för förstahandsvalet som inte blev av. Även om just det här sättet att få barn inte var det jag hade tänkt mig från början, så har själva barnet alltid varit Plan A. Anta att jag har fyra alternativ att välja mellan: man och barn, bara barn, bara man och ingendera. Helst skulle jag ha både man och barn, men om det alternativet inte erbjuds så väljer jag definitivt barnet framom mannen.

Sen kan man ju fundera på själva misslyckandet som begrepp – kan man misslyckas med nåt som man ändå inte kan kontrollera, t.ex. med att hitta en partner? Egentligen inte, enligt min uppfattning. Då handlar det snarare om otur, eller om att saker nu helt enkelt blir som de blir. Det är bland annat därför som följdfrågan ”varför inte?” är så O-ER-HÖRT idiotisk när man just berättat att man inte har någon partner.

Slutsats: Det här är inte ett misslyckande, utan tvärtom det absolut bästa jag kan göra i min nuvarande livssituation. Allt är som det ska just nu.

Skarpsynta syskonbarn

Nu är barnvaktandet på stugan över för den här gången! Det har gått bra överlag, inga större konflikter har inträffat. Jag har förstås ändå tänkt på hur jag skulle klara av motsvarande situation ensam, och det finns ju ingen chans i helvete att jag skulle fixa det här på egen hand! Men de är TRE, och jag känner dem inte på samma sätt som deras föräldrar gör. Dessutom är stugmiljön extra utmanande med vatten att drunkna i, bastuugnar att bränna sig på och berg att ramla ner från.

Barnen kom väldigt nära pudelns kärna i följande diskussion:

Mellanbarnet: ”Du har hår där!” *pekar på min armhåla*

Jag: ”Jo, det har alla vuxna. Pojkar kan få hår på magen också när de blir stora.”

Mellanbarnet: ”Är du en flicka?”

Jag: ”Jo, så jag har inget hår på magen.”

Mellanbarnet (glatt): ”Du kan bli en mamma!”

Jag: ”Jo, om jag vill.”

Mellanbarnet: ”Vill du bli en mamma?”

Jag: ”Jo, gärna, nån gång.”

Det äldsta barnet: ”Men då måste du ha nån att få barn med!”

Jag: ”Jo, det måste jag, så vi ska nu se…”

Jag iddes inte där och då börja med: ”Njaaaäää, inte nödvändigtvis! Det finns spermabanker dit snälla män har gått och runk- öööh gett sina pappafrön som sen ensamma loser- öööh singelkvinnor kan använda för att få barn! Och det ska jag göra i höst, så om vi har tur kan ni få er första kusin nästa sommar!” Jag tar upp det med syskonbarnen sen när det säkert finns en kusin på kommande, och så får de lära sig allt om assisterad befruktning. Det blir allmänbildade ungar! 🙂

Dassfunderingar

Idag har jag, mamma och pappa haft hand om mina tre syskonbarn på sommarstugan. Allt har gått bra så här långt! Jag ser det förstås som en slags övning inför vad som kanske komma skall. Jag har tidigare tänkt att prioritet nr 1 för att överleva livet med barn är SÖMN. Nu har jag ett tillägg: MAT. Så fort det började kurra ens lite i magen märkte jag att tålamodet försvann och alla barnens initiativ och önskemål blev enbart jobbiga. Så, om det så ska innebära att småäta digestive-kex och gå upp 20 kg i vikt är det värt det om det hjälper mig att orka utan att bryta ihop fullständigt.

Det här med att hinna ta en långkörare på dass är det lite värre med. Nu kunde jag ju anhålla om få försvinna från ansvaret en stund och sitta så länge det behövdes, men det kommer jag inte att kunna göra sen när (om) jag blir singelförälder. Barnet hinner ju både förstöra inredningen och ta livet av sig under ett genomsnittligt WC-besök. Och ibland så MÅSTE man gå när man behöver. Om man håller sig för länge så får tarmsystemet feilihuvu och strejkar i 4 dar tills man mår verkligt skit (höhö) och sen blir det en smärtsam och svettig session på vessan. Kanske det går att träna sig så att man kan hålla sig tills barnet somnat? Eller parkera barnet framför en skärm? Eller i absoluta nödfall, ge avkall på all personlig integritet och värdighet och ta med ungen på WC. Stackars barn. Och stackars förälder…

(Jag har läst på andra håll att WC-besök tillsammans med barnet är vardag för många, men jag vill helst undvika det om det bara går. Det är som i Sunes jul när Sune och Håkan sliter upp WC-dörren medan pappan sitter där, och han säger: ”Älskade pojkarna mina. Det finns vissa tillfällen i livet då man vill vara HELT ensam. Det här är ett sånt tillfälle.”)

Syskongrubblerier

Eftersom jag inte har nåt konkret steg i projektet att fundera på just nu, så ägnar jag mina bärplockningsturer och promenader åt att Grubbla istället. Hurra. Not.

Då jag reserverade sperman, reserverade jag även med tanke på ett eventuellt framtida syskon. Funderar mycket på syskons åldersskillnader just nu. Främst på om man kan ha nån glädje av sitt syskon även om åldersskillnaden är lite större. Oroligt suger jag åt mig allt som folk nämner om sina syskon – i sommarprat, intervjuer, i verkliga livet. ”Jaså, det är sju år mellan dem. Hurdan relation verkar de ha? Fick de alls ut nåt av varann som yngre?” I de allra flesta fall har de ju varma och nära relationer. För jo, mellan mig och mina syskon är det 2 och 3 år, och det medförde att vi kunde leka med varandra som barn (och därmed inte behövde underhållas av våra föräldrar). Men. Och det här är ett helt ENORMT MEN. Jag KAN inte som ensam förälder leka med mitt barn all dess vakna tid. Det bara inte går. Barnet MÅSTE kunna underhålla sig själv, i alla fall ibland. För jag måste laga mat och diska och städa och tvätta ‘n’shit. Och nån gång gå på vessan också. Men jag kan inte heller skaffa ett syskon inom ett par, tre år, för dels kommer jag inte att ha hunnit spara ihop till en ny behandling på den tiden, och dels KAN jag inte ha en trotsande treåring och en gravidmage/spädbarn samtidigt. Ingen av oss skulle må bra av det. Mår mamma skit mår barnen skit. Det äldre barnet måste ha hunnit bli någorlunda självgående och möjligt att resonera med innan jag kan ta hand om en bebis igen. Så därför blir åldersspannet antagligen minst 4-5 år.

Men här är det viktigt med förebilder. Jag tycker förstås att min egen familj är den bästa familjemodellen som finns, men i just det här fallet mår jag faktiskt bäst av att inte ha den som förebild. (Och ska jag leva upp till den modellen är det ändå kört för länge sedan, med tanke på att mina föräldrar träffades i tonåren och fick första barnet kring 25.) Jag borde se på andra, på syskon med större åldersskillnader och på ensambarn som trots allt inte har haft helt urusla barndomar. Min unge får, åtminstone till att börja med, hålla till godo med kompisar, kusiner och ev. småkusiner.

Och som loppukevennys, lite svordomar: Alltså vad jag kan HATA när folk som lever i (till synes) lyckliga parförhållanden och delar på bördan och kan ha gratis babyfabrik varje jähähääävla natt säger hur viktigt det är med syskon och hur PRAKTISKT det är när de kommer tätt. FUCK YOU. Aija, den biten har ni ju tagit hand om redan. Nå, SIII ER I REVEN då. Sääättän. (Eller nåja, disclaimer: ingen har faktiskt sagt så till mig. Men jag har för mig att det är det folk i allmänhet tycker. Och man mår ju så bra av att gå omkring och ta på näsan av sånt som man föreställer sig att folk i allmänhet tycker… :P)