Är Plan B ett misslyckande?

Har funderat mycket på om min plan är en följd av ett misslyckande, eller om den i sig är ett misslyckande. Att bilda familj så här är ju definitivt en Plan B. Plan A är det ”vanliga”: flytta hemifrån, studera, träffa en trevlig man, sällskapa några år, flytta ihop, bli klar, få jobb, få barn. Det var det jag också hade hoppats på, ända sedan jag var liten och började få ett hum om hur världen fungerar. Jag t.o.m. förväntade mig det, tills livet vänligt med bestämt vägrade samarbeta på kärleksfronten (dvs. romantisk kärlek – all annan kärlek har jag fått i överflöd) och jag insåg att saker inte alltid blir som man har tänkt. Så är det ett misslyckande att bli hänvisad till Plan B?

Inte nödvändigtvis. Plan B är ju ett sätt att gå vidare utan att låta sig nedslås. Visa ett diskret långfinger åt världen och klara sig i alla fall. (”Nähä, men skit i det då! Int sku ja ha vila heller!”) Efter att jag insett och accepterat att det nog inte blir nåt med Plan A har jag kunnat skrota den, och Plan B har blivit min nya Plan A. Faktiskt såtillvida att jag nästan hoppas på att inte råka gå och kära ner mig i någon före barnet har blivit till, för det skulle sätta käppar i hjulet på min fina plan. I synnerhet om det sen efter ett par års sällskapande visar sig att det inte blir nåt av det förhållandet heller, och jag skulle vara tillbaka på ruta ett men ha förlorat dyrbar tid och en hel massa ägg (som när Pettson satte sig i äggkorgen i Pannkakstårtan).

Så jag betraktar alltså min nuvarande livssituation som den efter omständigheterna mest önskvärda , och det tror jag är jättebra. Dels för min egen livsinställning (självömkan leder ingenvart), men också för barnets kommade livsinställning och självbild. Jag vill inte att mitt barn ska tro att dess tillblivelse och vår familjeform är just en B-variant, andra sorteringen, det lite sämre, en ersättning för förstahandsvalet som inte blev av. Även om just det här sättet att få barn inte var det jag hade tänkt mig från början, så har själva barnet alltid varit Plan A. Anta att jag har fyra alternativ att välja mellan: man och barn, bara barn, bara man och ingendera. Helst skulle jag ha både man och barn, men om det alternativet inte erbjuds så väljer jag definitivt barnet framom mannen.

Sen kan man ju fundera på själva misslyckandet som begrepp – kan man misslyckas med nåt som man ändå inte kan kontrollera, t.ex. med att hitta en partner? Egentligen inte, enligt min uppfattning. Då handlar det snarare om otur, eller om att saker nu helt enkelt blir som de blir. Det är bland annat därför som följdfrågan ”varför inte?” är så O-ER-HÖRT idiotisk när man just berättat att man inte har någon partner.

Slutsats: Det här är inte ett misslyckande, utan tvärtom det absolut bästa jag kan göra i min nuvarande livssituation. Allt är som det ska just nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s