Tvekan

Har suttit uppe och läst artiklar och bloggar om frivilligt ensamstående mammor. Stötte denna gång på några texter av donatorbarn som är kritiska till det här sättet att bilda familj på. ”Ett helvete” skrev nån, en annan kände sig övergiven av sin biologiska far trots att han aldrig hade varit en del av hennes liv, och hon kände sig ”köpt”. Hon var visserligen från USA, och där lär könscelldonationer vara en stor business där donatorerna tjänar pengar på det, och så är det ju inte i Finland. Många uttryckte en frustration och sorg över att aldrig få veta varifrån hälften av deras biologiska arv kommer, och beskrev det som ett stort tomrum inuti. I Finland kan donatorbarn ta reda på donatorns identitet när de fyllt 18, men en kommentar löd att man trots det hinner känna mycket ångest och ovisshet före det.

Och nu började jag förstås tveka. För även om jag är helt säker på att jag kan ge mitt barn en trygg och kärleksfull uppväxt, så kan jag ju förstås inte berätta för barnet vem hens biologiska far är. Jag har själv en pappa, så jag har ingen aning om hur det känns att inte ha en pappa. Men är ett faderlöst liv verkligen så pass illa att det är bättre att aldrig födas överhuvudtaget? Det tror jag ju inte, och det besvikna donatorbarnet i artikeln sa att hon visst ville leva, men hon skulle absolut avråda folk från att få barn med donator. Å trettioelfte sidan hade hon en sluten donator, dvs. hon hade inte ens en teoretisk chans att någonsin få reda på vem han är, och det är säkert ganska hemskt. Mitt barn kommer ju att få veta om hen vill.

Borde jag ändå vänta, gå med på match.com och försöka träffa mitt livs kärlek först? Trots att jag inte tror att det leder någonvart, i alla fall inte snabbt nog för familjebildning? Men är det viktigare att jag slipper slösa bort en massa fertil tid på att försöka hitta en man (och inte bara ”en man” utan Mannen I Mitt Liv) än att barnet slipper slösa bort en massa ungdomstid på att grubbla över sitt ursprung och sin rotlöshet? Är jag en självisk jävel? Klart jag är! Det är ju alla som skaffar barn! Men är jag lite extra självisk? Vet inte. Det känns inte särskilt själviskt att vara beredd att ensam ta det här enorma ansvaret och den enorma risken och det ENORMA ARBETET som ett singelmoderskap för med sig. Det själviskaste vore väl att fortsätta roa mig som singel. Billigt och bekvämt! Är jag naiv och aningslös inför vad det innebär att växa upp utan en far? Klart jag är! Jag har ju vuxit upp med en pappa, och ingen kan veta hur en annan människa kommer att uppleva sin uppväxt. Men är det argumentet starkt nog för att jag ska strunta i att ge liv, och förbli barnlös? Hm… Njää… Om risken för att ett barns liv kan bli jobbigt är ett fullgott argument för att man inte ska ge det nåt liv alls, så skulle vi inte vara många på den här planeten (men då skulle ju planeten må bättre i alla fall, yäy). Alla kan ju få alla möjliga problem och sorger i sina liv, TILLOCHMED de barn som växer upp med en pappa och en mamma.

Och ja, man lider helt klart mindre av att inte finnas. En person som inte finns upplever aldrig någonsin rädsla, panik, otrygghet, dödsångest, utanförskap, ilska, besvikelse eller magsjuka. Men hen upplever inte heller kärlek, glädje, trygghet, lust, närhet, skratt, inspiration eller kladdkakssmet. Såatteh. Säg nu sen.

För att göra det riktigt svårt finns det även de som aldrig har vetat vem deras riktiga pappa är och som varken lider av det eller ens tänker särskilt mycket på det. Så det verkar bero dels på uppväxten och dels på personligheten hur barn hanterar sin faderlöshet. OCH JAG KAN JU INTE VETA HURDANT MITT BARN BLIR.

En annan sak som fick mig att tveka var att jag just nu har det rätt bra som det är. Nyinflyttad i en supermysig lägenhet med potential, ny energi inför jobbet, lite extra pengar, hela min älskade familj inom cykelhåll, syskonbarn att härja med, de bästa vänner man kan ha, hälsan i skick, en ocean av osedda filmer och tv-serier samt blåbär i skogen. Så här skulle jag ju få en 10-20 år att gå utan problem! MEN SEN DÅ? Ska jag då sitta ensam i mitt stora, djupt älskade hem, med ett bortkastat modershjärta, en oanvänd livmoder* och alla mina minnen, historier, teckningar, traditioner, vanor, föremål, möbler, vitsar, visdomar, erfarenheter OCH INGEN ATT GE DET VIDARE TILL.

Jag ska nog försöka ändå, och göra mitt yttersta för att vara öppen och hjälpa barnet att handskas med faderlösheten så bra jag bara kan. Ingen kan i alla fall säga att det här beslutet är ogenomtänkt, för FAAAAAN vad jag har TÄNKT, ÄLTAT, RESONERAT, AVVÄGT, JÄMFÖRT, PLANERAT, FUNDERAT, BEFARAT, VISUALISERAT, TVIVLAT, HOPPATS, och åter TÄNKT på det här.

*Jag menar absolut inte att alla kvinnor skulle vara förpliktade till att föda barn, men jag vill själv väldigt gärna få uppleva en graviditet nån gång, då jag nu en gång råkar ha en kropp som är lämpad för sånt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s