Ät folsyra eller dö

Jag hade ett svagt minne av att folsyra skulle vara bra att äta före man blir gravid, så nu har jag googlat det. Mitt helhetsintryck i sammanfattning: ”Du MÅSTE äta folsyra MINST TRE MÅNADER innan du blir gravid för annars kommer barnet att födas utan hjärna och sen få leukemi och dööööööööööööööö!!!”

Jaha. Så jag borde alltså skjuta upp första insemineringen med tre månader och knapra piller medan jag väntar? För annars kommer mitt barn att dööööööööööööööö?

Nä. Jag försöker redan nu öva mig på att bemöta alla rekommendationer och råd och borden och måsten med lite distans och sunt bondförnuft, för annars blir jag bara stressad (och stress gör att barnet kan dööööööööööö). Jag kan och vill inte hålla reda på alla råd om hur många glas blomkålsjuice man måste bälga i sig efter morgonens yogapass medan man sitter i sin plastbantade granriskoja (dricker man varm kakao istället kommer barnet garanterat att dööööööööö för socker är ju ett gift och mjölk är bara annars suspekt).

Låt mig citera den fantastiska Fru Infertil, som skrev följande då ägglossningstestet hade visat positivt dagen efter en utekväll: ”Jag är inte REEEEDOOOOO grät jag. Jag är inte VÄRDIG! Jag är inte FÄRDIG! Jag är tjock och ohälsosam och har inte mediterat på en klippa och embryot kommer VÄNDA I DÖRREN till min oharmoniska vinmarinerade livmoder.”

Lite så känns det. Jag är också tjock och ohälsosam och har inte heller mediterat på en klippa. Men folsyra ska jag väl nog börja knapra (TROTS att det är 2,5 månader för sent och barnet därför kommer att dööööööööööö så fort det blivit till).

Nog föddes det friska barn även före det fanns sjögräspulver och gojibär och mindfulness.

Det här blogginlägget innehåller annars 77 ö:n och en hel del ironi, om det blev otydligt. 😉

Annonser

En partner borde få vara ett mål, inte ett medel

Har nyligen varit på ett mycket trevligt bröllop. Och eftersom det var ett bröllop, var det förstås mycket tal om romantisk kärlek (eller jumantisk chääälek som vissa bittra singlar kallar det i mörka stunder). Brudparet hade träffats via Tinder, och alla vi singlar direkt uppmanades att ladda ner appen på direkten. För alla måste ju Ha Någon. Och förstås svajade jag till i min mentala livsplan igen. Borde jag försöka? Det verkade ju så lätt, och nu är de gifta och ser väldigt lyckliga ut. Kunde de så kan jag, liksom.

Men sen fick jag ruska om mig och återgå till realiteterna – just nu vill jag ha en partner för att kunna få barn innan det är för sent (och jo, jag är ännu bara 30 så i teorin har jag gott om tid att ge mig ut på friarstråt, men om det inte leder någonvart så sitter jag fortfarande i samma båt om 5-10 år, fast i en som läcker och saknar åror). Jag vill gärna ha en livskamrat någon gång i framtiden, med romantik och närhet och hela köret, men just nu vill jag fokusera på att få barn. Det betyder att partnern just nu vore endast ett medel, och det skulle inte vara rätt mot honom. Man borde kunna säga, ärligt: ”DIG vill jag ha, och sen kanske vi får barn ihop!” och inte: ”BARN vill jag ha, och jag behöver dig för att få det!”. Om man säger det senare, så är det bäst om man talar till en donator och inte till en potentiell partner. Und hast du mir gesehen, det är precis det jag gör! (Ok, inte direkt för han är anonym men ni fattar.)

Tinder och andra dejtingmedier är säkert alldeles fantastiska för singelmammor och -pappor som kan ligga i soffan med skitigt hår och klottiga mjukisbyxor  och botanisera bland profilerna efter att barnen somnat. Och då helt befriad från den biologiska klockan eller krav på att partnern ska vilja och kunna få egna barn.

Förhoppningsvis kan jag någon gång säga: ”DIG vill jag ha, så kom och flytta in hos mig och min unge!” Och kanske: ”Ta för all del med dig dina egna ungar!”

(För övrigt så är det nu ca tre veckor tills den första insemineringen borde äga rum. Och jag som skulle ha börjat Ett Nytt och Hälsosamt Liv i god tid före det. HAHAHAHAHAHAHA.)

Sportreferat på blodigt allvar ;)

Idag blev jag påmind av en vän om en gammal text som jag skrev på facebook-chatten för ett år sedan. Då var min plan att försöka bli gravid ännu bara på tankestadiet, men texten tangerar ämnet i allra högsta grad, och dessutom tycker jag den är rätt kul (*skrockar nöjt*) så jag lägger upp den här. Föreställ er att den rabblas upp av en prutthurtig, nasal, gärna rikssvensk sportkommentatorröst. Om någon känner till Radio Pleppos spaggo-matcher, så är det precis så den låter i mitt huvud:

”På era platseeer… fääärdigaaa… oooooooch DÄR slog klockan 00 och vi är inne på menscykelns 28:e dag, D-day, höjdpunkten, dagen då alla fördämningar brister och underbyxor, stolsitsar, lakan och badrumsgolv befläckas av BLOOOOD! Badrumsskåpet är fyllt till brädden med bindor, och menscyklisten själv har förberett sig genom att äta två plattor Fazers blå och en plåt havreflarn, samla vätska runt midjan och tänka riktigt fula tankar om sina medmänniskor! Vi följer med spänning dagens första WC-besök och spanar efter försats i pantalongerna, om ni ursäktar uttrycket, men de är fortfarande rena och obefläckade, precis som cyklistens sinn… glasögon, och dagen går men ännu syns inga tecken på mens! Innan vi vet ordet av är vi inne på dag 29 och förväntningarna skruvas upp ett snäpp! Cyklisten känner efter, var inte det där en liten krampkänning från livmodern? Vi går på WC igen men det var falskt alarm, bara en busringning från tarmkanalen som jobbar hårt med gårdagens ärtsoppa. Dagen går och ingenting händer, annat än att cyklisten klämmer i sig en halv kladdkaka och svär inombords åt slynglar som kastar tobaksaskar på gatan och tänker att de säkert kör ihjäl sig när de blivit myndiga och det är lika bra det, de jääääävlarna. Och vi är inne på dag 30, KAN ni tänka er, så här lång har menscykeln inte varit på åratal! Cyklisten är besviken, vårsäsongen såg ju så lovande ut med fem 27-dagarscykler efter varandra, hon minns skolsköterskan som sa att mensen blir regelbunden efter puberteten, NÅ I REVEN ATT DEN BLIR tänker denna mogna kvinna och knaprar i sig den andra halvan av kladdkakan när vi galopperar in på dag 31, och minsta lilla flytning som vågar sig ut i mameluckerna är vit och kysk, inte i närheten av plommonkräm eller ens tjinuskisås, och magen spänner och klockan tickar och det är dag 32, det är otroligt! Vår kvinna skulle vara seriously fucked om hon var en sån som blir… tja, just det, men här är det nog ingen annan än hypofysen som får saker till stånd i hallongrottan, som just nu inte visar några som helst tecken på att eruptera! Vi följer med spänning och stor diskretion menscyklisten in i dygn 33, och hon ser ut att tappa intresset, ge upp, slappna av och ställa in sig på att det inte blir nåt den här gången, att de gångna veckornas PMS bara var placebo, att det helt enkelt blir en paus vilket är bekant från tidigare säsonger, och hon går glatt och oskyddat och lägger sig för att på den 34:e dagens morgon väckas av… MENSVÄRK! Det är blod i pyjamasbyxorna, det är blod på lakanen, det är blod på bäddmadrassen, det har till och med runnit upp blod i skåran mellan skinkorna! Livmodern drar sig samman för glatta livet, eller snarare för livet som inte blev denna gång, men glatt är det i alla fall med alla hala hinnor, och cyklisten stiger upp och försöker obemärkt och diskret ta sig till badrummet, vilket är svårt när man försöker gå och täppa till skrevet med innerlåren samtidigt, ska hon klara det utan att blöda på mattan? Sovrumsgolvet klarade sig, likom köksgolvet, några meter till, ojojoj hon känner att en sats är på väg, ska hon hinna, nu är hon redan på badrumsgolvet och DÄR kliver hon in i duschen! Mina damer och herrar, nästan en vecka senare än beräknat är menscykeln i måååååål! Det tjocka blodet blandar sig med vattnet och virvlar ner i duschsilen som en röd flod av arvssynd och rosendoft! Nu återstår några dagar med frekventa WC-besök, kopiösa mängder blandade kroppsavsöndringar och lakanstvätt ackompanjerat med stor ömhet (den varianten som ger värk i korsryggen, inte den som ger barn), men SEN mina damer och herrar är livet åter som vanligt för vår huvudperson, cykeln har börjat om igen och vi kan börja räkna ner till nästa dag 28! Eller blir det dag 25? Eller blir det dag 32? Eller blir det barn? Det, govänner, får ni veta i nästa avsnitt!”

Oro för en fördömande omgivning

Har insett en sak: det jag är allra mest rädd för i det här projektet hänför sig varken till min egen ork eller till barnets utveckling, utan till omgivningens inställning. Jag tror att jag själv, min familj, släkt och vänner kan ge barnet en trygg, sund och lycklig uppväxt. Men så finns ju alla andra. Det här är en liten ort, och jag vet inte hur snacket kommer att gå eller hur mitt barns blivande dagis- och skolkamrater kommer att se på att mitt barn saknar en pappa. Mitt barn kommer definitivt att avvika från normen på minst ett sätt, och tyvärr får man skit om man avviker från normen. Jag själv gick aldrig i dagis och har annars också förskonats från mobbning, men så har jag ju varit ”normal” också. (Å andra sidan – att vara normal är inte heller någon garanti för att slippa bli mobbad.) Jag föreställer mig en situation där de andra dagisbarnen är för små för att förstå och mitt eget barn är för litet för att förklara, men alla är tillräckligt stora för att uppfatta att det är något skumt, konstigt och fel att inte ha en pappa. Jag kan ju inte vara med och förklara och upplysa och skydda hela tiden, och mitt barn har inget ansvar att folkbilda alla trångsynta människor. Det är ju inte barnet som har gjort det här valet, utan jag, så det är jag som bär hela ansvaret, och skulden, om man så vill.

Alltså gaaah. Människor kan vara så grymma. Kan inte alla bara acceptera varandra? Jag hoppas verkligen att det här är obefogad oro, och att barnets kompisar ba’ ”Aha, du blev till hos tant doktorn och har ingen pappa. Ok! Ska vi leka inte-röra-marken?”

 

Om det fina med praktiska problem, och lite hybris på slutet

Mina tankar på framtiden handlar just nu nästan bara om att visualisera alla upptänkliga problem, och försöka hitta lösningar på dem. ”Vad gör jag om [plats för valfritt katastrofscenario]”. Nu börjar jag bli trött på det. Kan jag inte bara få snabbspola till att komma hem från BB och äntligen få VETA vilka problem jag har, så att jag kan börja LÖSA dem.  Praktiska problem går alltid att lösa, bara man är lite smart och flexibel. Jag har hela mitt liv grubblat på existentiella frågor, på gott och ont, vilket har lett till att jag nästan aldrig ids jaga upp mig över praktiska problem, just eftersom de alltid går att lösa. Diskberg, nerspydda madrasser och huvudvärk är ju rena drömmen jämfört med död, tid, förgänglighet, ondska, mening eller meningslöshet.

En annan tanke: Hur kommer barnet att må utan en pappa? Hur kommer barnet att må utan ett syskon? Ja, viktiga frågor som man inte får bortse från. Men en annan viktig fråga som man inte heller får bortse från är: hur kommer jag att må utan ett barn? BARN ÄR INGEN RÄTTIGHET dundrar kritikerna då. No shit. Ingen käft kan väl göra anspråk på att ha rätt till barn, men ändå är det ingen som börjar skrika om rättigheter när heteropar vill skaffa barn. Och så det här med att man ska tänka på barnets bästa i första hand: enligt det resonemanget så får man skaffa barn endast om man kan GARANTERA barnet ett absolut perfekt, friktionsfritt och normenligt liv utan motgångar och besvikelser. Vem tusan kan lova nånting sånt? Och på tal om att tänka på barnets bästa: Det är ju precis det jag gör! Hallå, tänk nu att få mig som mamma! Vad kan väl vara bättre än det? 😉

Pappatankar och en hyllning till min släkt

Senare på kvällen. Har fått två tankar:

Tanke 1: När jag tänker på en pappa, tänker jag förstås på min egen pappa, och sen sörjer jag att barnet inte kommer att få en exakt sådan pappa. Oh, but wait: hur mitt barn än blir till kommer det ÄNDÅ inte att få min pappa till pappa. Däremot: hur mitt barn än blir till så KOMMER det att få min pappa till morfar, och det är ju den bästa morfar man kan få! Så den pappa jag sörjer över att mitt barn inte kommer att ha är ju någon annan, för mig helt okänd. Kanske en som är så upptagen av sitt jobb och sina fritidsintressen att han kompenserar sin frånvaro genom att skämma bort barnen och låta dem göra en massa saker som de inte får för mig, och därigenom förvandlar han sig själv till deras hjälte och mig till dumma mamma. Sen ”hjälper han till” i sitt eget hem genom att gå ut med soporna ibland (om jag påminner honom) och förväntar sig stående ovationer för att han är så huslig och jämställd. Eller än värre: en som super och misshandlar oss fysiskt eller psykiskt. Nå, nu raljerar jag förstås, men det är lite för att skydda mig själv. Jag vill ju hellre fokusera på vad jag skonar mig och barnet från än vad vi går miste om.

Tanke 2: Men voj vad mitt barn kommer till ett bra ställe ändå! En fantastisk mamma (kröhöm), fantastiska morbröder, moster, morföräldrar, kusiner, gammelfastrar och –mostrar, morkusiner (har såna en egen benämning?), tanter, farbröder och småkusiner. Ett jättekul och fint hem, ett ännu roligare och finare ”mummola” (det är nog ett praktiskt ord, synd att det inte finns på svenska), en oas till sommarstuga där det får plaska och titta på kossor och träffa sina småknäppa släktingar och känna att det hör till, att det har en självklar plats i vår brokiga flock. Oj ändå! 🙂

Mera ältande

Efter en alldeles för sen (07:30-14:00) natt fortsatte jag att läsa om donatorbarns inställning till sin uppväxt och tillblivelse. Hittade denna gång en hänvisning till forskning som visade att donatorbarn till ensamma eller två mammor mådde bättre rent psykiskt än genomsnittliga barn till heteropar. Här är ett utdrag, länk nedanför:

” Forskarna skriver om sitt resultat:
«Angående det psykologiska välbefinnandet hos de unga vuxna, visade de från hushåll med endast en eller två mammor lägre grad av ängslighet, depression, fientlighet och problematiskt alkoholanvändande och högre grad av självkänsla, än de unga vuxna i de traditionella familjerna, vilket indikerar en mer positiv psykologisk anpassning hos unga vuxna som hade växt upp i hem med ensamstående eller lesbiska mammor, utan skillnad mellan de två. […].

Deras slutsats av studien är:
«De familjer som leddes av endast kvinnor befanns vara lika de traditionella familjerna vad gäller kvailitet på föräldraskapet och de unga vuxna barnens psykologiska anpassning. Där det fanns en skillnad mellan familjetyper, pekade denna mot mer positiva familjerelationer och större psykiskt välbefnnande hos de unga vuxna som växt upp med enbart en eller två mammor.» […].”

http://www.mittstorkebarn.com/myter-och-fakta-om-frivilligt-ensamstaende-mammor-2/

Så det finns ju den sidan av det också. Jag TROR ju att de flesta donatorbarn som är kritiska till sitt ursprung har fått reda på det för sent, eller att de inte har fått en chans att prata öppet om sina känslor med mamman, eller att de har haft en dålig relation till sina fosterpappor. Många olyckligt faderlösa som kritiserar frivilligt ensamstående mammor har dessutom blivit övergivna av sina pappor i ett tidigt skede, och det är ju en helt annan sak än att inte ha haft en pappa från första början (tror jag, jag vet ju inte).

Jag vet många som lidit och lider av psykisk ohälsa av olika slag, och alla de har vuxit upp med båda sina biologiska föräldrar i normala familjer (såvitt jag vet), och det är ju vanligt att folk skiljer sig, vilket också kan ge barnen trauman att bearbeta. Så att skaffa barn på traditionellt vis är inte HELLER någon garanti för att barnet ska bli tryggt och harmoniskt. Att medvetet bilda familj med en man som jag inte älskar eller ens är särskilt intresserad av är däremot en garanti för att det ska sluta riktigt illa för alla inblandade.

Alltså möh. Jag har det senaste dygnet fokuserat så mycket på om barnet kommer att känna sig övergivet, otryggt, rotlöst, halvt eftersom det inte har en pappa att jag nästan (men bara nästan) har ångrat mig och bestämt mig för att förbli barnlös av hänsyn till det icke-existerande-barnets mentala hälsa. Men min mentala hälsa då? Jag vill ju bara tänka på allt det roliga och fina jag kan ge till och göra med mitt barn: plaska i badibunkan på balkongen, läsa massor av böcker, göra skogsutflykter, plocka ägg i hönshuset hos mommo och moffa, bada bastu hos kusinerna, titta på film, spela piano (dvs. mommo får spela för jag kan inte), låna böcker på bibban, leka kurragömma i det här husets alla konstiga vinklar och vrår, dansa på vardagsrumsmattan, plaska på stugan, titta på månen, åka tåg till Österbotten, rita bilder, dra upp morötter, baka pepparkakor, åka pulka, klä julgran, leta påskägg och vartefter som barnet blir större och mer självständigt erbjuda det ALLT ANNAT som finns i den här världen som är trevligt och vackert och roligt och som gör det här livet värt att få uppleva. Klart det kommer att få uppleva sorger och bekymmer också, men det gör ju alla som lever, så det ingår liksom i dealen.