Mera ältande

Efter en alldeles för sen (07:30-14:00) natt fortsatte jag att läsa om donatorbarns inställning till sin uppväxt och tillblivelse. Hittade denna gång en hänvisning till forskning som visade att donatorbarn till ensamma eller två mammor mådde bättre rent psykiskt än genomsnittliga barn till heteropar. Här är ett utdrag, länk nedanför:

” Forskarna skriver om sitt resultat:
«Angående det psykologiska välbefinnandet hos de unga vuxna, visade de från hushåll med endast en eller två mammor lägre grad av ängslighet, depression, fientlighet och problematiskt alkoholanvändande och högre grad av självkänsla, än de unga vuxna i de traditionella familjerna, vilket indikerar en mer positiv psykologisk anpassning hos unga vuxna som hade växt upp i hem med ensamstående eller lesbiska mammor, utan skillnad mellan de två. […].

Deras slutsats av studien är:
«De familjer som leddes av endast kvinnor befanns vara lika de traditionella familjerna vad gäller kvailitet på föräldraskapet och de unga vuxna barnens psykologiska anpassning. Där det fanns en skillnad mellan familjetyper, pekade denna mot mer positiva familjerelationer och större psykiskt välbefnnande hos de unga vuxna som växt upp med enbart en eller två mammor.» […].”

http://www.mittstorkebarn.com/myter-och-fakta-om-frivilligt-ensamstaende-mammor-2/

Så det finns ju den sidan av det också. Jag TROR ju att de flesta donatorbarn som är kritiska till sitt ursprung har fått reda på det för sent, eller att de inte har fått en chans att prata öppet om sina känslor med mamman, eller att de har haft en dålig relation till sina fosterpappor. Många olyckligt faderlösa som kritiserar frivilligt ensamstående mammor har dessutom blivit övergivna av sina pappor i ett tidigt skede, och det är ju en helt annan sak än att inte ha haft en pappa från första början (tror jag, jag vet ju inte).

Jag vet många som lidit och lider av psykisk ohälsa av olika slag, och alla de har vuxit upp med båda sina biologiska föräldrar i normala familjer (såvitt jag vet), och det är ju vanligt att folk skiljer sig, vilket också kan ge barnen trauman att bearbeta. Så att skaffa barn på traditionellt vis är inte HELLER någon garanti för att barnet ska bli tryggt och harmoniskt. Att medvetet bilda familj med en man som jag inte älskar eller ens är särskilt intresserad av är däremot en garanti för att det ska sluta riktigt illa för alla inblandade.

Alltså möh. Jag har det senaste dygnet fokuserat så mycket på om barnet kommer att känna sig övergivet, otryggt, rotlöst, halvt eftersom det inte har en pappa att jag nästan (men bara nästan) har ångrat mig och bestämt mig för att förbli barnlös av hänsyn till det icke-existerande-barnets mentala hälsa. Men min mentala hälsa då? Jag vill ju bara tänka på allt det roliga och fina jag kan ge till och göra med mitt barn: plaska i badibunkan på balkongen, läsa massor av böcker, göra skogsutflykter, plocka ägg i hönshuset hos mommo och moffa, bada bastu hos kusinerna, titta på film, spela piano (dvs. mommo får spela för jag kan inte), låna böcker på bibban, leka kurragömma i det här husets alla konstiga vinklar och vrår, dansa på vardagsrumsmattan, plaska på stugan, titta på månen, åka tåg till Österbotten, rita bilder, dra upp morötter, baka pepparkakor, åka pulka, klä julgran, leta påskägg och vartefter som barnet blir större och mer självständigt erbjuda det ALLT ANNAT som finns i den här världen som är trevligt och vackert och roligt och som gör det här livet värt att få uppleva. Klart det kommer att få uppleva sorger och bekymmer också, men det gör ju alla som lever, så det ingår liksom i dealen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s