Vad jag höll på med minus 8 månader gammal

Jag hälsade på hos mina föräldrar under helgen. (”Hälsade på hos mina föräldrar”? Det låter helt sjukt formellt. ”Goddag goddag, och hur mår lilla mor och käre far?” Nej: jag for hem ett varv.)

Jallafall: Jag pratade (förstås) graviditet och befruktning med mamma, och hon nämnde att hon blödde rätt länge i början av ”min” graviditet, efter plusset. Jag undrade vad det kunde bero på, för ägget borde ju ha satt sig tillrätta i livmoderslemhinnan redan långt tidigare? ”Ja, inte vet jag vad du höll på med, det borde väl du veta!” påpekade hon helt riktigt. 😀 Tyvärr kommer jag inte ihåg vad jag höll på med, för det var ganska länge sen. Nästan allra längst sen, inom ramarna för min existens. Hisnande tanke!

Annonser

Med rätt att klaga

Jag läser ganska mycket bloggar, böcker och diskussionsforum om barnlöshet och singelliv av olika slag, och har noterat en sak: Singlar/barnlösa och par/föräldrar verkar tävla om vems liv som är jobbigast, och skuldbelägger gärna Den Andra Sidan för att (man tror att) de inte förstår att värdesätta det de har.

Till exempel: En utvakad och stressad småbarnsmamma ser på den ofrivilligt barnlösa singeln och tänker att HON måste vara lycklig, som får göra vad hon vill när hon vill och sova så mycket hon vill, så hon ska då faaaan inte komma här och klaga. Den ofrivilligt barnlösa singeln däremot ser på den stressade småbarnsmamman och tänker att HON måste vara lycklig, som har en man att älska och barn som hon får se växa upp, så hon ska då faaaan inte komma här och klaga.

Jag tycker att man visst (faaaan) ska få komma där och klaga, både på barnlöshet och på småbarnsliv. För ens eget största bekymmer är alltid ens eget största bekymmer, och det försvinner tyvärr inte av att någon annan är avundsjuk på en eller har större bekymmer. Inget blir bättre av att man skuldbelägger den som behöver prata av sig och lätta på trycket. Tror singeln verkligen att den klagande mamman inte älskar sina barn? Tror mamman verkligen att den klagande singeln inte tycker det är bekvämt med sovmorgnar och frihet? Klart man får och kan tycka vad man vill, men den andra människan mår sällan bättre av att få ens tyckande upptryckt i fejset. Man får säga: ”Du ska inte klaga på barnlöshet, barn är jättejobbiga!” bara om man själv ångrar att man fick barn. Och omvänt – man får säga: ”Du ska inte klaga på småbarnslivet! Vi är minsann många som skulle göra vadsomhelst för att få vara i din situation!” bara om man tycker att det är både hälsosamt och inspirerande att inte hinna sova, äta, skita, duscha eller tänka en egen tanke på typ 10 år.

Och nu kommer det humanistiska velandet in i bilden – å ena sidan, men å ANDRA sidan, så slutsatsen är… pleh! För jag skrev ju alldeles nyss att man VISST ska få klaga, men jag försvarar samtidigt dem som tycker att Den Andra Sidan minsann inte ska klaga. Jag vet så väl att man blir missunsam och bitter av att se folk gnälla fast de har det där man önskar sig så hett. Alla andra aspekter blir irrelevanta: man får tunnelseende och sätter allting i relation till det som man själv saknar. Jag gör det också – jag tänker att alla som lever i ett parförhållande på nåt vis är immuna mot all världens bekymmer, vilket förstås är trams, men det sitter i ryggmärgen. Vantrivs hon på sitt jobb? Men Han kan ju stötta henne, så hon ska inte klaga. Dras hon med en sjukdom? Men Han kan ju hjälpa henne, så hon ska inte klaga. Lider hon av dålig självkänsla? Men Han älskar henne ju, så hon ska inte klaga. Har hon ekonomiska bekymmer? Men Han kan ju bidra, så hon ska inte klaga. Sörjer hon? Men Han kan ju trösta henne, så hon ska inte klaga. Blir hon misshandlad av sin man? Men Han kan ju… Aija. Ok, kanske inte i det fallet då. Men ni fattar poängen!

Ja-a, int e de lätt. För man måste få klaga, och man måste få vara avundsjuk, och man måste få tycka synd om sig själv, men man måste också ibland kliva ut ur sin bubbla, ta ett steg tillbaka och få perspektiv på tillvaron så att man inte blir alldeles odräglig. Men sen måste man få återgå till sin bubbla, om man behöver det. Att vara människa bland andra människor är inte alltid någon läpihuutojuttu (”genomskriksak”, betyder typ barnlek).

Men eftersom min egen verklighet för tillfället är den ofrivilligt barnlösa singelns, så är jag förstås på de ofrivilligt barnlösa singlarnas sida. För mig smäller familj högre än frihet och sovmorgnar (trots att jag älskar frihet och sovmorgnar och kommer att sakna dem djupt om de tas ifrån mig), så jag tycker ändå att de ofrivilligt barnlösa singlarna har liiiiitelitelite mer rätt att klaga än föräldraparen. Men jag kanske ändrar åsikt om jag får barn: då kommer jag antagligen att tycka att VARKEN föräldrapar eller barnlösa singlar ska klaga – då är det bara de ensamstående föräldrarna som har rätt att klaga. 😉

Mens.

Just så, mensen är på intågande (eller uttågande tekniskt sett). Voj nu revens reve ändå. Eller revens granne egentligen. Vad behöver man då, förutom bindor och lite för mycket choklad? Jo, en nooooooo-knapp. Alldeles fantastisk uppfinning. Tryck här (ljudet måste vara på): http://www.nooooooooooooooo.com/

Nog visste jag ju att det är mycket mer sannolikt att INTE bli gravid än att bli gravid för varje försök, och t.o.m. läkaren sa tidigare att jag inte ska bli ledsen om det inte genast lyckas, men visst är jag ledsen för det. Förnuft och rationellt tänkande har inte så mycket att säga till om i frågor som ligger nära hjärtat.

Men jag är redan inställd på nästa försök. Det som stör mig mest med det är att det igen är sannolikt att ägglossningen kommer på en lördag, vilket om så sker skulle innebära att jag måste vänta ytterligare en månad. Så det är ju ett stressmoment. Men det tar jag SEN.

NU har jag just kommit hem från en lång skogspromenad, där jag såg en trädkrypare, en ormvråk och två rådjur. Ikväll blir det chokladkräm och Vain Elämää, så det känns redan bättre.

Dpo 9 och tips på sommarprat

Jahaja, här händer inget värt att rapportera, så därför rapporterar jag. 😛 Idag är dpo 9, eller egentligen dpiui 9 om man riktigt vill briljera med obegripliga förkortningar. Det står för ”days past intrauterine insemination” och det betyder i klarspråk antal dagar sen jag fick en sats simmare på besök i hallongrottan. (Dvs. blev inseminerad. Klarspråk var det, ja.) Jag känner mig fortsättningsvis som vanligt. Klart att jag numera noterar varenda lilla fis som satt sig på tvären, men jag har inte känt av nåt som inte lika gärna kunde vara pms, linssoppa, för sena kvällar eller för mycket pizza. Så väntan och pinan fortsätter.

Medan jag väntar har jag lyssnat på gamla sommarprat, och vill tipsa om ett par som tangerar ämnet. Det första är ett sommarprat av Klara Zimmergren och Mia Skäringer, som sändes 14 augusti 2008. (Lyssna här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/353531?programid=2071 ) I Klaras del finns ett avsnitt (fr.o.m. 21 min) som handlar om att vara ofrivilligt singel, och jag kan relatera på många plan. Visserligen är det här tankar som jag själv drogs med mest i 20-årsåldern, men även om jag numera är mycket mer tillfreds med att vara singel, så hugger den till ibland i svaga ögonblick, singelangsten. Klara berättar:

 Jag har suttit där i taxin, halv tre på väg hem från krogen med ett bankande trött och besviket hjärta: Nähe. Ingen kille denna helg heller. Men då måste jag vara snäll och vänta tills det blir nästa helg. När man sitter där, lite blarig och hungrig halv tre på natten i den alldeles för dyra taxin, inser man också att man inte ens ville gå till den där krogen. Man ville inte ut över huvudtaget. Man hade hellre gett sin högra hand för att få gå och lägga sig halv tio i en dubbelsäng, hålla nåns hand och lukta en bebis i nacken.

Visst, man kan tycka att det kanske faktiskt är bättre att leva själv många gånger, man slipper ju så mycket – sega parmiddagar, mördande tystnad vid en frukost i november, sex man aldrig orkar ha och barn som aldrig somnar. […] Och om du kan lära dig att verkligen uppskatta ditt eget sällskap, då kan du sen möta en annan människa på dina egna villkor. Kanske säga: ”Hej, Klara heter jag, jag älskar mig själv, vad heter du?”

Men alla vi som har varit där vet att hur mycket du än njuter av att äta räkor med dig själv på fredagskvällen, vet också att det är en sak du måste lära dig innan du sätter igång att älska dig själv. Du måste se upp för ensamhetens bästa kompis, så att inte han hinner ikapp dig och slår klorna i dig. Han heter sorgen och han kommer så gärna på besök. Sorgen över att kanske ingen någonsin kommer att vilja ha dig. […]

Och folk pratar på telefonerna: ”Men varför träffar inte hon nån då, hon är ju så snygg! Kan det vara att hon är för kräsen, för lat, för negativ, för blyg eller för desperat?” För om singlar får man tycka vad man vill. ”Det handlar ju om att skärpa till sig, det är faktiskt inte så lätt för oss heller som lever i par”, säger dom på telefonerna. Men dom glömde en sak: att bara på en dag kan allt var annorlunda. En dag var det DIN fru som plötsligt vände sig om på vinprovarkvällen och såg rätt in i ett par andra ögon. DIN man som tog fel dörr och aldrig kom tillbaka. Och där, hoppsan, var det du som kastades över stängslet, in till singelhagen, tillbaka till andra sidan. För ingen går säker. Ingen.

Det andra sommarpratet från 1 juli 2012 (lyssna här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/116713?programid=2071 ) är också av Klara Zimmergren, och det handlar om ofrivillig barnlöshet (hon hittade alltså sin man till slut, och de har nu adopterat ett barn). Ett utdrag:

Jag märkte inte hur det tog på mig att ständigt hoppas och bli besviken, för jag bara borstade av mig och reste mig igen och igen. Det blev som att jag skötte ett jobb. Men vännerna såg det, de som hoppades med oss, de som gång på gång hoppade upp i sadeln med oss. Jag märkte hur de drog sig för att ringa och berätta om sina plus-tecken. Och ibland i de mest förtvivlade stunderna höll de nästan på att ge bort sina barn till oss, eller åtminstone sina ägg.

Sen fanns det idioterna, de som aldrig behövt vänta på nåt. De som ynglade av sig lite här och där, påfallande ofta män:

”Har du barn?”

”Näe.”

”Varför då, det måste du skaffa! Dom är för goa, barn är livet!”

”Jaha.”

Eller de som frågar:

”Hur är läget då, Klara?”

”Jo tack, jag är lite trött.”

”Du kan väl inte vara trött! Kom igen när du fått barn, då kan vi snacka trött. Jag har varit uppe hela natten med magsjuka barn!”

”Mm. Fast du, jag sa fel, jag ångrade mig. Jag är inte trött – jag är utmattad. Jag är nästan sådär farligt trött, vet du så man kan bli psykotisk. Så backa ett steg NU innan jag sticker min sista äggstimulerande spruta i dig, din pung.”

Privilegiet att få en chans

Imorse när jag vaknade tänkte jag glatt: Nåja, vilken dpo (days past ovulation) är jag på nu då? Kom fram till att jag är på dpo 2. Inseminationen skedde i förrgår. Det kommer att bli två låååååånga veckor…

Jag har många gånger under årens lopp drömt att jag väntar barn eller föder barn. Jag har alltid varit mycket glad i drömmen, men samtidigt undrat hur och när i hela friden barnet blev till, för sånt borde man ju komma ihåg. Sen har jag vaknat och blivit besviken. Under dagen som följer har jag gått och tittat surt på alla män omkring mig. Så mycket spermier. Så nära, och ändå så långt borta. Tänk om jag bara kunde trolla in några i min livmoder?

Och tänk, nu har jag trollat in några (miljoner) i min livmoder. Inte genom magi, men inte heller genom att utsätta mig för samlag med någon vilt främmande man som jag skrapat upp från ett kroggolv. Fy, vilket trauma det skulle vara. Och nej, jag hyser inga romantiska fantasier om att förföra en mörk skönhet, ta honom med storm och försvinna i natten på min vita häst. Eller, fantisera kan man ju (och gör man ju), men i praktiken skulle det nog bli väldigt obekväm stämning. Och svårt att hitta parkeringsplats åt hästen.

Jag är så tacksam över att även jag får chansen att försöka bli mamma, trots att jag inte har haft den osannolika turen att hitta en man. Jag får också vara med! FAST jag är singel! Vilket privilegium. Och vilken himla tur att jag är kvinna. Om jag var en barnalängtande singelman skulle jag ha mycket mer begränsade möjligheter att bli förälder.

Så även om jag kanske aldrig blir gravid, är jag mycket tacksam över att jag i alla fall har fått ge det en chans. Jag tror att jag skulle bli ganska bitter som barnlös om jag aldrig ens hade fått försöka. Barn kan man aldrig ta för givna, och jag tror inte heller att jag blir gravid nu genast på första försöket (även om jag självfallet hoppas det), men i alla fall. Om jag drömmer att jag är gravid i natt, så kan jag för första gången någonsin vakna och tänka: ”Ja, det kan jag faktiskt vara”.

Första inseminationen

Undrar om det är ett dåligt tecken att komma hem från en insemination och lukta get? För det gjorde jag idag. På vägen mellan kliniken och bussen finns en park med getter, och jag måste ju självfallet stanna och klia dem.

Så, hur var själva inseminationen då? Den gjorde ont! Det överraskade mig, eftersom jag läst på nätet att det inte ska kännas nåååååånting aaaaaalls. Det måste vara normalbyggda kvinnor med raka rör som säger det, för jag var visst både trång o snejd (men hellre trång o snejd akteröver än i huvudet). Läkaren måste rota, lirka o trycka för att nå livmodermunnen, och det var det som gjorde ont. Själva spruttet kände jag inte alls. Inte behövde jag ligga kvar efteråt heller, eftersom det enligt de senaste rönen inte har någon inverkan om man ligger kvar eller stiger upp direkt efter en insemination. Läkaren sa att follikeln fanns kvar och att det var ”bra tid” för insemination. Jag fick ett datum då jag ska göra ett graviditetstest, förutsatt att inte mensen har kommit före det. Så nu återstår att vänta.

Jag trodde att jag skulle vara känslosåsig efter ingreppet, men jag kände mig helt som vanligt. Nästan lite småirriterad, för det var varmt och jag började bli hungrig och hade sovit dåligt. Jag mötte säkert 7 gravidmagar på hemvägen, men inte väckte de någon reaktion de heller. Det är som att jag ”släppte” hela saken när spermierna väl kommit på plats, för nu kan jag inte göra nåt mer. Det ska bli riktigt skönt att kunna koncentrera mig på jobbet igen, utan att behöva jaga ägg, ringa samtal och hålla tider. Det blir vad det blir.

Och till slut lite comic relief på temat: Spermalabbet av Jonas Gardell. Jag har tänkt mycket på det här videoklippet idag! 😀

(Konstbefruktning heter annars kunstig befrugtning på danska. Visst är det ju ganska konstigt.)

Kvällen före

Det slog mig just att datumet för min första insemination är ett väldigt intressant sammanträffande – exakt 9 månader före min födelsedag! 😀

Äter kladdkaka, lyssnar på musik och filosoferar. Jag velar mellan att vara realist-pessimistisk och superlycklig. Det är faktiskt bara 15-20 % chans att lyckas på första försöket, och en del lyckas aldrig. Meeeeen å andra sidan vet jag några som HAR lyckats på första inseminationen också! Och jag är frisk, relativt ung och har normal menscykel. Inga konstigheter. Och sperman borde ju vara av toppkvalitet, så jag har egentligen inga orsaker att oroa mig (för att inte bli gravid alltså – om jag blir gravid har jag väl orosmoment för resten av livet! :D) Om det misslyckas hjälper det att tänka att orsaken var att något gick snett på ett tidigt skede i celldelningen, och inte att blindstyrena till spermier helt enkelt skulle ha missat ägget där i mörkret. (-Harry! Ser DU nåt ägg? -Näe! Vänta jag ska fråga Stefan. STEEEFAAAN! Har du sett en skymt av nåt ägg? – Vah? Ägg? Jag vet int nåt om någo ägg! Runar! Säg till om du ser ett ägg! – Vad är ett ägg?) För jag KOMMER att bli ledsen om det misslyckas, fast jag VET att jag snarast borde förvänta mig det. Å trettioelfte sidan så är mina chanser att bli gravid imorgon typ 100 % högre än de någonsin har varit i hela mitt liv. Och det är ju så spännande att man får fel i huvu.

Här är dagens soundtrack som gått på repeat hela kvällen: Far from home av bandet Five Finger Death Punch. (Eller, om vi ska Ära Vårt Modersmål: Dagens bakgrundsmusik som upprepats hela kvällen: Långt hemifrån av orkestern Fem Finger Död Smocka.) Fult skivomslag och deras namn låter som en av Children of Bodoms  fånigare låttitlar, men aj AJ ändå vad den är bra att skråla med i! Texten har jag inte just lyssnat på, men det går bra ändå eftersom jag mest sjunger hmhmhmhmmmmm daaadiidaadidaaa, KUSITS ÅÅÅÅL MÅÅÅÅOST LA-A-AAJK tadiidaadiiidadidadiii ta diidaaadiii! Den passar mitt röstomfång precis, som ett… spermiestrå i flytande kväve, för att nu återgå till dagens tema. Jag hoppas den kan få bli ”Sån dän nolo musik som vitsi måorsssan lyssnar på” en dag!