Dpo 9 och tips på sommarprat

Jahaja, här händer inget värt att rapportera, så därför rapporterar jag. 😛 Idag är dpo 9, eller egentligen dpiui 9 om man riktigt vill briljera med obegripliga förkortningar. Det står för ”days past intrauterine insemination” och det betyder i klarspråk antal dagar sen jag fick en sats simmare på besök i hallongrottan. (Dvs. blev inseminerad. Klarspråk var det, ja.) Jag känner mig fortsättningsvis som vanligt. Klart att jag numera noterar varenda lilla fis som satt sig på tvären, men jag har inte känt av nåt som inte lika gärna kunde vara pms, linssoppa, för sena kvällar eller för mycket pizza. Så väntan och pinan fortsätter.

Medan jag väntar har jag lyssnat på gamla sommarprat, och vill tipsa om ett par som tangerar ämnet. Det första är ett sommarprat av Klara Zimmergren och Mia Skäringer, som sändes 14 augusti 2008. (Lyssna här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/353531?programid=2071 ) I Klaras del finns ett avsnitt (fr.o.m. 21 min) som handlar om att vara ofrivilligt singel, och jag kan relatera på många plan. Visserligen är det här tankar som jag själv drogs med mest i 20-årsåldern, men även om jag numera är mycket mer tillfreds med att vara singel, så hugger den till ibland i svaga ögonblick, singelangsten. Klara berättar:

 Jag har suttit där i taxin, halv tre på väg hem från krogen med ett bankande trött och besviket hjärta: Nähe. Ingen kille denna helg heller. Men då måste jag vara snäll och vänta tills det blir nästa helg. När man sitter där, lite blarig och hungrig halv tre på natten i den alldeles för dyra taxin, inser man också att man inte ens ville gå till den där krogen. Man ville inte ut över huvudtaget. Man hade hellre gett sin högra hand för att få gå och lägga sig halv tio i en dubbelsäng, hålla nåns hand och lukta en bebis i nacken.

Visst, man kan tycka att det kanske faktiskt är bättre att leva själv många gånger, man slipper ju så mycket – sega parmiddagar, mördande tystnad vid en frukost i november, sex man aldrig orkar ha och barn som aldrig somnar. […] Och om du kan lära dig att verkligen uppskatta ditt eget sällskap, då kan du sen möta en annan människa på dina egna villkor. Kanske säga: ”Hej, Klara heter jag, jag älskar mig själv, vad heter du?”

Men alla vi som har varit där vet att hur mycket du än njuter av att äta räkor med dig själv på fredagskvällen, vet också att det är en sak du måste lära dig innan du sätter igång att älska dig själv. Du måste se upp för ensamhetens bästa kompis, så att inte han hinner ikapp dig och slår klorna i dig. Han heter sorgen och han kommer så gärna på besök. Sorgen över att kanske ingen någonsin kommer att vilja ha dig. […]

Och folk pratar på telefonerna: ”Men varför träffar inte hon nån då, hon är ju så snygg! Kan det vara att hon är för kräsen, för lat, för negativ, för blyg eller för desperat?” För om singlar får man tycka vad man vill. ”Det handlar ju om att skärpa till sig, det är faktiskt inte så lätt för oss heller som lever i par”, säger dom på telefonerna. Men dom glömde en sak: att bara på en dag kan allt var annorlunda. En dag var det DIN fru som plötsligt vände sig om på vinprovarkvällen och såg rätt in i ett par andra ögon. DIN man som tog fel dörr och aldrig kom tillbaka. Och där, hoppsan, var det du som kastades över stängslet, in till singelhagen, tillbaka till andra sidan. För ingen går säker. Ingen.

Det andra sommarpratet från 1 juli 2012 (lyssna här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/116713?programid=2071 ) är också av Klara Zimmergren, och det handlar om ofrivillig barnlöshet (hon hittade alltså sin man till slut, och de har nu adopterat ett barn). Ett utdrag:

Jag märkte inte hur det tog på mig att ständigt hoppas och bli besviken, för jag bara borstade av mig och reste mig igen och igen. Det blev som att jag skötte ett jobb. Men vännerna såg det, de som hoppades med oss, de som gång på gång hoppade upp i sadeln med oss. Jag märkte hur de drog sig för att ringa och berätta om sina plus-tecken. Och ibland i de mest förtvivlade stunderna höll de nästan på att ge bort sina barn till oss, eller åtminstone sina ägg.

Sen fanns det idioterna, de som aldrig behövt vänta på nåt. De som ynglade av sig lite här och där, påfallande ofta män:

”Har du barn?”

”Näe.”

”Varför då, det måste du skaffa! Dom är för goa, barn är livet!”

”Jaha.”

Eller de som frågar:

”Hur är läget då, Klara?”

”Jo tack, jag är lite trött.”

”Du kan väl inte vara trött! Kom igen när du fått barn, då kan vi snacka trött. Jag har varit uppe hela natten med magsjuka barn!”

”Mm. Fast du, jag sa fel, jag ångrade mig. Jag är inte trött – jag är utmattad. Jag är nästan sådär farligt trött, vet du så man kan bli psykotisk. Så backa ett steg NU innan jag sticker min sista äggstimulerande spruta i dig, din pung.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s