Nej till nojor

Idag frågade jag min vän google vad för mat man ska undvika när man är gravid. Bland svaren fanns: strömming, lever, linfrön och kaffe. Och vad har jag ätit den senaste veckan? Jo, strömming, lever, linfrön och kaffe*. Bra där. 😛 Men jag skrev redan i inlägget om folsyran att jag vägrar bli nojig, och det vägrar jag fortsättningsvis att bli. Jag tänker förstås undvika alla de där livsmedlen i fortsättningen, men jag tror inte att en stackars strömmingsfilé hit eller dit spelar någon roll.

Jag har fått tid för ett tidigt ultraljud 16.11, som är vecka 7. Sköterskan jag talade med tyckte inte att något blodprov behövdes. Innan vi la på frågade hon av ren nyfikenhet om jag hade tagit några hormoner under föregående cykel. Det kändes väldigt fint att kunna säga att inseminationen gjordes i helt naturlig cykel, och att det var andra försöket. ”Oj grattis, ibland bara fungerar det tydligen!” kvittrade hon tillbaka. Jo, tydligen! 😀 Jag känner mig otroligt lyckligt lottad. Om jag hade några kroppsnojor tidigare, så är de som bortblåsta nu. Min kropp fixade att bli gravid, bara sådär. Då spelar det fan ingen roll om magen putar lite från förut! Min kropp är officially awesome, för att slänga sig med såna där moderna uttryck som gör mig till en pinsam tant i de coola kidsens ögon. Men det är väl en förälders uppgift att vara pinsam, så det är bäst att börja öva i tid! Muahaha. 😉

*De som känner mig vet att jag inte dricker kaffe, men det finns ett sötsliskigt iskaffe som är mer som kakao som jag dricker ibland. Och med ibland menar jag ett paket vartannat år. Och förstås skulle 2016/2017-paketet inhandlas just före mitt livs första graviditet. Bra där, igen. 😛

Det ser bra ut

Jag har en ny hobby – kissa på stickor! Jag har några graviditetstest kvar och tänker använda slut dem, för det är så roligt att se det där strecket uppenbara sig på stickan och jämföra med gårdagens sticka. Det blir starkare för varje dag, precis som det ska. Officiell testdag är imorgon, men plusset är redan så tydligt att jag meddelade kliniken idag. Nästa steg blir väl ett blodprov för att bekräfta att jag är gravid och kolla att hCG-nivåerna är som de ska.

Medan jag väntar på att få tid till blodprov, kan jag roa mig med att skratta åt den här videon. 34 sätt att stava ”pregnant” på 2 minuter. Gå ni och gör detsamma! (Jag är hädanefter PREGANTE!) https://www.youtube.com/watch?v=EShUeudtaFg

(Förresten: Graviditetstest på tyska är Schwangerschaftstest. *torkar spott runt munnen*)

Plus!

DPO 13 idag, och här är dagens sticka. Det ser ju nog definitivt lovande ut! Där ser man, man ska inte testa för tidigt, man får bara feil i huvu. Kanske det ändå blir en midsommar på standby? 😀

Testerna så här långt

Kort kvällsuppdatering! Så här ser raden ut just nu. Uppifrån DPO 12 (den oläsliga blobban är en tolva, det syns ju tydligt 😛 ), 11 och 10. Om man lyser genom stickorna syns det ju att nånting har hänt. Den stora frågan är om detta nånting tänker fortsätta hända eller inte. Jag är så nervös att jag inte ens vill ha godis längre. Bara att vänta och se och kissa på stickor och glo på wc-papper!

Plus? Minus? Jo? Nej?

Nu ser det ut som följer: fredag svagt plus. Lördag minus. Söndag svaaagt plus igen, men svagare än fredagens. DPO 12 idag, och beräknad mens. Ingen mens, och inga tydliga plus heller. Man borde inte hålla på och plåga sig med tester före officiell testdag (som är först på torsdag), men jag kan inte låta bliiiii. Test-masochist. 😛 Jag vet att hCG-nivåer är individuella, men på basis av ”alla” andras tester som jag bildgooglar nätterna i ända borde DPO 12 ge ett ganska tydligt plus redan. Inte ett som man bara ser i motljus.

Så att jag vet inte jag. Jag fortsätter att hoppas på plus och räkna med minus. En sak är i alla fall säker, och det är att jag aldrig förr har studerat wc-papper så noggrant som nu. 😀

Tidigt missfall/kemisk graviditet?

Jag tror att det inte lyckades den här gången heller. Jag kunde inte hålla mig från att börja testa i förtid, och jag fick faktiskt ett jättesvagt plus på fredag morgon, dvs. på DPO 10. Problemet är att det var negativt igen när jag testade på lördag morgon. Jag har alltså haft lite hCG i kroppen, vilket tyder på att en befruktning har skett, och det är ju en bra sak i sig. Men nånting har antagligen gått snett och produktionen av hCG har avstannat, dvs. det har skett ett tidigt missfall eller en kemisk graviditet, vad man nu ska kalla det. Sådana lär vara väldigt vanliga. Förstås kommer jag att fortsätta testa tills mensen kommer, för så länge mensen är borta lever ett litet hopp kvar, men den är inte ens sen ännu så jag tror tyvärr det bara är en tidsfråga innan den dyker upp.

Det känns förstås uselt. Jag hann redan bli glad och hoppfull när jag såg mitt svaga plus på fredagen, och tog nästan för givet att det skulle bli starkare på lördag. Natten mellan fredag och lördag hade jag svårt att somna, och sen drömde att jag gick runt till vänner och släktingar och berättade glada nyheter. Men det är bara att bryta ihop och gå vidare! Jag har fortfarande några försök kvar och äggen och spermierna klarar uppenbarligen av att finna varandra, vilket är bra att veta. En fördel med detta är att jag kan fira midsommar på stugan nästa sommar utan att behöva oroa mig för att förlossningen sätter igång mitt i grillandet eller bastubadandet! 😛

Kakkahumor och katterapi

Idag är det DPO 9, dvs. två eller tre dagar till beräknad mens och jag håller på att krypa ur skinnet. Då är det bra att gå ut och få tankarna på annat, så jag gick till butiken för att köpa ”mat”. Ni vet den där maten som säljs i blåa 200-gramsplattor. Jag tog en genväg över gravgården. Nog är det en svindlande tanke att alla kroppar som ligger där under gräsmattan en gång har börjat som ett ägg och en spermie. Och att alla som någonsin börjar som ett ägg och en spermie i nåt skede kommer att vara lika döda som kropparna under gräsmattan. Också jag och det lilla pyret som kanskekanskekanske bor mellan min urinblåsa och mina tarmar. Ja, det vore förstås vackrare att säga ”under hjärtat”, men i praktiken börjar vi alla våra liv mellan piss och skit, för att uttrycka det aningen vulgärt. Ursäkta, men kakkahumor hjälper mot nervositet. 😛

En annan sak som hjälper mot nervositet är att paja katter. Jag gick där på gravgården och tänkte: ”Jaa-a. Liiiivet. Dööööden. Den Vägen Skall Vi Alla En Gång… Kisse! Kiiiiisseeeee! Kisskisskiss! Kom kom! Ja är du en FIN kisse? Får man paja dig? Jåååååå det fååååår man, vilken fiiiiiiin kisse du är! Nu fick jag vita hår på mina svarta byxor, det gör ingenting, ja du är en sööööt liten kisse! Aj nu ska jag klia dig på maaaagen också (aj aj inte klösa), vilken fluffboll, ja du är en så mjuuuk o muschi liten muschimusch!” Och så var humöret och tankarna återställda igen för ett par timmar. 🙂

DPO 7

Idag har hälften av TTWW (terrible two week wait) förflutit. Det har faktiskt inte varit särskilt terriböll än så länge, för jag har haft så fullt upp med jobb att jag tidvis har glömt bort hela saken. Nu börjar det dock bli spännande igen, för förra gången började det komma spottings (små mängder brunt blod) på DPO 9 och mensen började på DPO 12. Om två respektive fem dagar alltså, om det tänkar gå likadant den här gången.

Jag har inga som helst symtom på något överhuvudtaget, och det borde jag inte kunna ha heller eftersom ett eventuellt befruktat ägg knappast ens har hunnit välja plats åt sig i livmodern ännu. Om ägget sköter sig enligt konstens alla regler så håller det på att krångla sig ur skalet som bäst. Kläcks, alltså. Pip pip! Det visar sig om en dryg vecka. Och jag ska vara så lugn och cool och distanserad tills dess. HAHAHAHAHA not so much.

Alla som jag inte är ihop med

En tanke som har hängt med mig under hela den här processen är om jag inte ändå är väldigt lat och bekväm av mig som anlitar en fertilitetsklinik hellre än att registrera mig på match.com eller skaffa Tinder. Jag funderar på vad jag ska svara om mitt barn en dag ställer mig mot väggen och frågar varför jag inte bara kunde gräva fram en vettig man någonstans, för det finns ju sådana!

Och det är det som är problemet: de finns! Och de är alla antingen upptagna, ointresserade, homosexuella, utom räckhåll, utanför min vetskap, släkt med mig, för gamla, för unga, för döda eller Jensen Ackles. När jag var liten hörde jag en tant säga till min mamma: ”Oj vad din dotter är söt, hon kommer att bli en riktig skönhet! Pojkarna kommer att stå i KÖ!”. Jag blev förfärligt stolt och glad då (en reaktion som praktiskt taget kan översättas till: ”Jee, jag är knullbar!”, cyn. fem. anm.*), men den välmenade kommentaren gjorde mer skada än nytta. Den bidrog till känslan av misslyckande när jag sedan växte upp (med ett helt vanligt utseende, mind you tantjävel!), och den enda kö av pojkar jag kunde hitta ledde inte till mitt ähjäräta utan till skolans matsal (och till de snygga flickornas jeansrumpor). Jag lyckades inte locka till mig några trånande horder av friare fast det uppenbarligen förväntades av mig, och därmed kändes det som om jag gjorde alla besvikna (i alla fall alla välmenande tanter).

Inte blev det bättre på karafronten som ung vuxen heller. Jag har varit förälskad EN gång i hela mitt liv, och med facit på hand kan jag dra en lättnadens suck över att mina känslor var obesvarade. Mig veterligen så har EN man varit intresserad av mig, och ett par till har kanske varit det, men det har inte klickat med en enda av dem av olika orsaker. De har nog verkat vara helt bra typer, men man ska inte bli ihop med folk av pur artighet. Det har funnits några som jag skulle ha kunnat tänka mig om de inte hade varit så förfärligt gifta. Mitt mål med en romantisk relation är inget mindre än en gemensam gravsten, och med såna förväntningar är det inte så lockande att pliktskyldigt göra halvhjärtade närmanden mot nån som verkar ”helt kiva”. Ibland brukar jag roa mig med att tänka på alla som jag INTE vill vara ihop med, och det är alltid upplyftande tankar eftersom jag varken är eller behöver bli ihop med dem.

Jag tror nog att jag kan träffa någon i mitt liv ännu, men då vill jag ha massor med tid på mig att hitta honom, lära känna honom och ta hem honom (förutsatt att han vill det förstås), och det har jag inte tid med just nu om jag vill bli mamma nån gång i livet. Så saker blir nu gjorda i fel ordning. Och mitt barn kommer garanterat aldrig att få höra: ”Ja se min lilla Nisse-Agda kommer att bli en riktig hjärtekrossare!” av mig. Och jag ska göra mitt bästa för att skydda hen från välmenande tantkommentarer som sätter skyhöga förväntningar på hens framtida kärleksliv.

*Den cyniska feministens anmärkning

Andra inseminationen

Igår möttes jag av en smiley på ägglossningstestet (jag vet för övrigt ingen som blir så glad av att bli påkissad), och idag var det dags för andra inseminationen. Eller heter det insemineringen? Inseminationeringen!

Om förra gångens dominerande känsla var ”Lifvet, Döden, Tiden, Ödet!” lutade det den här gången mer åt ”Jaha, business as usual”. Lika ont* gjorde det igen (de där verktygen blir väl knappast skönare med tiden), men nu gick det mycket snabbare än sist så plågan var kort. Dessutom var ultraljudsskärmen en intressant distraktion. Äggblåsan hade redan spruckit, så jag hoppas att ägget fortfarande är piggt och fräscht där i äggledaren nånstans! Spermierna såg ut som en tunn, ljus ström som sprutades in. Fascinerande! (Och litelitelitelitelite äckligt om man riktigt börjar tänka på det. Vanligtvis är jag inte någon stor vän av andras kroppsvätskor. Så därför betalar jag tusentals euro för en främmande mans sperma och sen ska jag ägna några år åt att, täckt i dregel och upphickad mjölk, torka upp kiss, kakka och spyor.)

Efteråt gick jag till Citymarket för att bunkra te, närmare bestämt Clippers ööörl grej i storpack som inte finns i den lilla hålan där jag bor, och vid sidan av de vanliga, blå köpkorgarna fanns en trave med gröna ”singelkorgar”. Jag fnissade åt tanken på att ta en grön korg, svassa fram till en annan grön korg, fladdra oemotståndligt med näsborrarna och säga: ”Moro, vill du bli fosterpappa?” (Fatta ni? Fosterpappa, men också foster-pappa, dvs. pappa till ett foster! Ehe. He. (Nu finns det ju inget foster utan bara ett gäng förvirrade spermier och ett ägg som jag hoppas inte har passerat bäst före-datumet, men vafan, close enough.))

På vägen hem såg jag en man i min ålder som skuffade en barnvagn. Tänkte: ”Så du har hittat ditt livs kvinna, fått henne på smällen och nu är du en god far också din jäääääävel.” Ja-a, lite konstig i huvudet blir man ju nog av sånt härnt. 😀

Nu ska jag vänta på mens eller barn (ingendera brukar passera underlivet oförmärkt). Det känns lugnt den här gången, eftersom jag nu vet hur lätt det är att försöka på nytt om det blir pannkaka igen.

*Om nån nu blir avskräckt av hur ont jag säger att det gör, så är det alltså korva-ihop-tårna-och-kallsvettas-ont, inte spy-och-vrida-sig-i-plågor-ont. Ingen fara alltså!