Alla som jag inte är ihop med

En tanke som har hängt med mig under hela den här processen är om jag inte ändå är väldigt lat och bekväm av mig som anlitar en fertilitetsklinik hellre än att registrera mig på match.com eller skaffa Tinder. Jag funderar på vad jag ska svara om mitt barn en dag ställer mig mot väggen och frågar varför jag inte bara kunde gräva fram en vettig man någonstans, för det finns ju sådana!

Och det är det som är problemet: de finns! Och de är alla antingen upptagna, ointresserade, homosexuella, utom räckhåll, utanför min vetskap, släkt med mig, för gamla, för unga, för döda eller Jensen Ackles. När jag var liten hörde jag en tant säga till min mamma: ”Oj vad din dotter är söt, hon kommer att bli en riktig skönhet! Pojkarna kommer att stå i KÖ!”. Jag blev förfärligt stolt och glad då (en reaktion som praktiskt taget kan översättas till: ”Jee, jag är knullbar!”, cyn. fem. anm.*), men den välmenade kommentaren gjorde mer skada än nytta. Den bidrog till känslan av misslyckande när jag sedan växte upp (med ett helt vanligt utseende, mind you tantjävel!), och den enda kö av pojkar jag kunde hitta ledde inte till mitt ähjäräta utan till skolans matsal (och till de snygga flickornas jeansrumpor). Jag lyckades inte locka till mig några trånande horder av friare fast det uppenbarligen förväntades av mig, och därmed kändes det som om jag gjorde alla besvikna (i alla fall alla välmenande tanter).

Inte blev det bättre på karafronten som ung vuxen heller. Jag har varit förälskad EN gång i hela mitt liv, och med facit på hand kan jag dra en lättnadens suck över att mina känslor var obesvarade. Mig veterligen så har EN man varit intresserad av mig, och ett par till har kanske varit det, men det har inte klickat med en enda av dem av olika orsaker. De har nog verkat vara helt bra typer, men man ska inte bli ihop med folk av pur artighet. Det har funnits några som jag skulle ha kunnat tänka mig om de inte hade varit så förfärligt gifta. Mitt mål med en romantisk relation är inget mindre än en gemensam gravsten, och med såna förväntningar är det inte så lockande att pliktskyldigt göra halvhjärtade närmanden mot nån som verkar ”helt kiva”. Ibland brukar jag roa mig med att tänka på alla som jag INTE vill vara ihop med, och det är alltid upplyftande tankar eftersom jag varken är eller behöver bli ihop med dem.

Jag tror nog att jag kan träffa någon i mitt liv ännu, men då vill jag ha massor med tid på mig att hitta honom, lära känna honom och ta hem honom (förutsatt att han vill det förstås), och det har jag inte tid med just nu om jag vill bli mamma nån gång i livet. Så saker blir nu gjorda i fel ordning. Och mitt barn kommer garanterat aldrig att få höra: ”Ja se min lilla Nisse-Agda kommer att bli en riktig hjärtekrossare!” av mig. Och jag ska göra mitt bästa för att skydda hen från välmenande tantkommentarer som sätter skyhöga förväntningar på hens framtida kärleksliv.

*Den cyniska feministens anmärkning