Lite funderingar kring mens

En mycket oväntad följd av den här graviditeten är att jag saknar min mens. Det verkar ganska märkligt med tanke på att mens är opraktiskt och obekvämt. Men nu när den har lyst med sin frånvaro i två månader märker jag att nånting saknas. Den har alltid kommit som ett kvitto på att maskineriet är igång och fungerar, och efteråt känner man (jag) sig (mig) ursköljd och nystädad. Nu känns det som om det är heldött på nedervåningen, vilket också är ganska märkligt eftersom där aldrig förr har varit så mycket action som nu. Det känns bara inte just där ännu.

I höstas hade Radio X3M en mensvecka där de diskuterade mens ur alla möjliga synvinklar. Jag tyckte det var ett jättebra initiativ och lärorikt för alla, men av kommentarerna att döma finns det fortfarande till synes vettiga och vidsynta män som tycker att den offentliga diskussionen ska hållas mensfri eftersom mens är äckligt. Då blir man ju prrrrrovocerad och vill bara springa omkring och skrika MENS MENS MENS!!! Men istället för att göra det, så bifogar jag en menslista som jag lånade av Ileea.

Känslan när du fick din första mens?

Jag var drygt 13 och hade väntat läääänge på att få mens. När den väl kom var det spännande och lite nolot. Å ena sidan var jag glad över att vara stor och ”med”, men å andra sidan kände jag mig inte på långa vägar vuxen ännu, vilket jag ju inte heller var.

Hur har du koll på din menscykel?

Jag har alltid skrivit upp när den börjar för att hålla lite koll på när den kan dyka upp nästa gång. I och med fertilitetsbehandlingen så har jag haft STENKOLL på den under det senaste året. Jag har t.o.m. gjort upp diagram för att kolla hur cyklernas längder fördelar sig (24-31 dagar, oftast 27).

Med vem pratar du om mens?

Med mamma och mina närmaste vänner (som alla är kvinnor).

Har du nån gång blivit överrumplad av din mens?

Jo, eftersom den är oregelbunden så har det hänt många gånger (”Vah? REDAN?! Jag skulle ju till simhallen idag din jäääävel!!”). Lyckligtvis börjar den väldigt försiktigt, så jag hinner alltid skaffa fram skydd i tid. Värre är det att bli överrumplad medan den pågår, t.ex. när det kommer en sats PRECIS under de 10 sekunderna från att man kliver ur duschen till att man får en ny binda på plats. 😛 Det ser å andra sidan ganska häftigt ut på golvet, lite Psycho sådär.

Den pinsammaste situationen din mens har utsatt dig för?

Det är alltid pinsamt att råka blöda på någon annans lakan och madrass. Det har lyckligtvis bara hänt en gång, vad jag minns.

Hur ont gör din mens när det är som värst?

Jag är lyckligt lottad såtillvida att jag bara minns tre gånger då jag inte har kunnat sova pga. mensvärk. Annars är värken i stil med att jag måste rynka pannan och skruva på mig medan jag står och diskar. Inte så farlig, med andra ord.

Vad tycker du om din mens?

Tjaha, meh. Int veit ja nu. Som sagt, obekväm och opraktisk men ändå bra att den finns. Inga konstigheter.

Ditt bästa mensminne?

En gång på en körresa upptäckte jag i bussen hem att jag hade glömt att sätta i en ny binda. Två timmar utan binda på ett bussäte är inte bra om man har mens, så jag smög ner en binda i trosorna utan att någon märkte det, i skydd av vinterkappan. Inte ens den som satt brevid mig märkte det. Det tycker jag var ganska skickligt! 😀

Det är också jätteroligt att höra andras värsta menshistorier. Lite i stil med ”Huuuuuuj, berätta mera!”. 😀

Mellanrapport 8+3

Rådgivningsbesöket i förrgår gick bra! Fick en himla massa papper och broschyrer och nya tider att boka. Blodtrycket var bra, vilket var en lättnad eftersom högt blodtryck finns i släkten. Hemoglobinvärde låg dock på futtiga 118, trots tre månaders järnpillersnaskande. Brukar ha 125-135 annars. Det tyder å andra sidan på att det finns Någon som snor allt mitt järn (bastard!), så det är väl bara att fortsätta käka piller! 😉

Jag undrar när magen ska börja växa. Jag har haft lite putmage hela mitt vuxna liv så det kommer säkert att dröja innan den syns. Å andra sidan har jag gått ner i vikt sen jag blev gravid, men magen har förblivit oförändrad, så den kanske har vuxit i samma takt som jag har magrat? Men det är antagligen bara vätska i så fall, det är ändå så pass tidigt ännu. Lillräkan har i alla fall vuxit! På rådgivningsbesöket fick jag titta på hen med ultraljud och då var längden redan 17 mm.

I morse mådde jag för första gången riktigt illa, men det tror jag berodde på att jag vaknade alldeles för tidigt och inte hade sovit klart. Drack lite juice, gick ut på balkongen o flämtade en stund och gick tillbaka och lade mig, med en balja brevid sängen för säkerhets skull. Efter ytterligare ett par timmars sömn mådde jag bra igen. Det här illamåendet verkar alltså vara mer beroende av hur jag sover än hur jag äter, för om jag har sovit bra är jag inte så kräsen med maten heller. Bra att veta!

Funderingar om integritet

Idag är det vecka 8+0 och imorgon ska jag första gången till rådgivingen. Jag går fortfarande omkring med en ständig känsla av urk (utom på morgnarna, lustigt nog), men jag tycker att det lite börjar lätta så småningom.

Jag funderar ganska mycket på förlossningen. Visserligen är det långt kvar och missfall kan ske när som helst, men om allt går som det borde kommer jag ju dit förr eller senare. Jag kommer att anlita en doula, för jag vill ha någon tillgänglig hela tiden, men gillar inte tanken på att någon nära anhörig ska se mig i den situationen. Jag gillar faktiskt inte tanken på att NÅN ska se mig i den situationen. Jag avskyr att vara sårbar och intim inför andra, och det går ju inte så bra ihop med en förlossning. Jag gillar inte ens att gå till tandläkaren, eftersom folk ska ge fan i att rota runt i min käft, så tänk bara hur mycket fan folk ska ge i att rota runt i mitt underliv. Men ibland måste man väl ge avkall på lite mycket all personlig integritet för den goda sakens skull. 😛

På tal om integritet, så funderar jag också på hur det kommer att kännas att ha en stor mage som alla ser. Jag vill inte att folk ska kommentera den, skämta om den, eller bry sig om den överhuvudtaget. Jag vill inte bli betraktad som ”en gravid kvinna” med alla de förutfattade meningar som folk har om gravida kvinnor. Jag är fortfarande i första hand jag, som just nu råkar ha mitt barn i magen. Graviditetsartiklar på nätet riktar sig ofta till en läsare som jag inte överhuvudtaget känner igen mig själv i. Mammasajter, i synnerhet amerikanska, är så sprängfyllda med stjärnglitter, pastellfluff och pink for pretty girls och blue for tough boys att jag bara vill spy på alltsammans (också utan graviditetsillamående). Jag har visserligen inget emot pastellfluff i sig, men jag ogillar att få det kletat i fejset när allt jag vill ha är information och sakliga texter.

Ett hett tips är annars Förlossningspodden – allt det där vi inte pratar om, som jag har knarkat de senaste dagarna. Inget fluff så långt ögat når (eller örat hör), utan sakligt, öppet och befriande om alla möjliga slags graviditeter, förlossningar och familjer.

Tidigt ultraljud

Idag är det vecka 7+1 och jag har varit på ultraljud. Allt såg bra ut – en livskraftig liten räka på 11 mm, med en puls på ungefär 150 slag per minut. Nog är det märkligt! Både att där finns en liten människa i vardande, och att man kan se den på en skärm. Läkaren sa att risken för missfall nu är under 10 %, så jag kan slappna av lite. Jag har nu inte egentligen varit aktivt orolig heller, men ändå lite på min vakt. Jag reserverade samtidigt 6 spermastrån från samma donator för ett eventuellt syskon i framtiden.

Det var det sista besöket på kliniken för den här gången, för nu kan jag flytta över till kommunal vård. Ska ringa rådgivningen imorgon!

Det svåraste nu blir att vänta med att berätta det för alla, för jag vill ändå vänta tills efter 12-veckorsultrat. En massa jätteroliga facebook-uppdateringar på temat har blivit oskrivna eftersom det skulle avslöja mig. En oväntat frustrerande aspekt av att vara nygravid… 😉

Medan läkaren skrev rapport satt jag och studerade den stora ultraljudsapparaten. När hon sen undrade om jag hade några frågor, så var den enda ärliga frågan jag hade: ”Alltså HUR mycket kostar en sån där maskin?!”. Men frågan förblev oställd, för det var kanske ändå inte relevant i sammanhanget. 😛

Blörk-stadiet

Man talar ibland lite romantiskt om att gravida kvinnor har ett speciellt skimmer över sig. Visst skulle det vara trevligt att gå omkring och strössla skimmer omkring sig, men det får nog bli till ett senare skede för just nu mår jag så förbaskat illa hela tiden. Dessutom har jag ständigt en rap på tvären nånstans vilket förvärrar illamåendet. Inte så att jag måste spy, men så att jag blir äcklad av nästan all mat. Det betyder att jag skjuter på ätandet, vilket gör att jag blir för hungrig, vilket gör att jag blir ännu mer äcklad av mat. I början ville jag ha äpplen och juice, men nu är äpplena för mjöliga och juicen för söt. Ett tag var jag sugen på ägg med kaviar, och det åt jag i två dagar innan det var stopp. Sen ville jag ha wokade grönsaker med korv, och det åt jag i en dag innan det var stopp. Och så håller det på. Tur att jag har frys, annars skulle jag behöva slänga bort en massa bra mat.

Idag var jag sugen på spaghetti och köttfärssås med grädde och timjan, så jag störtade till butiken för att hinna hem och laga det och äta det innan jag ändrade mig igen. Jag hann, och kunde äta mig riktigt mätt! Hurra! Men imorgon är det antagligen äckligt igen.

Man talar ju om tomma kalorier när maten inte innehåller någon näring utan bara energi. Nå, jag skulle vilja införa begreppet tom näring när maten inte innehåller någon njutning utan bara näring. Lyckligtvis borde det här blörk-stadiet gå över till nyår ungefär, men det blir nog en kalorisnål advents- och jultid för min del, så som det känns nu i alla fall.

Farsdag

Idag är det farsdag. Det är en dag som jag aldrig tidigare har reflekterat särskilt mycket över. I år är det dock annorlunda: jag har gratulerat min pappa, men det lilla pyret som förhoppningsvis mårar åpå i min mage kommer inte att ha nån pappa att gratulera. Jag har sett i mitt facebook-flöde att pappor blir bjudna på allehanda farsdagskaffen till sina barns dagisar. Det får mig förstås att fundera på hur jag och ungen ska förhålla oss till det när den dagen kommer.

En sak är i alla fall säker: jag varken kan eller vill försöka ”skydda” barnet från dagen i fråga. Pappor finns överallt alla andra dagar på året också, så det är bara att gilla läget. Jag har hört att det finns dagisar där man inte firar far- eller morsdag för att barn utan mamma eller pappa inte ska ta illa upp, men det tror jag inte heller att är hållbart. Jag kan inte kräva att alla andra ska sluta fira sina pappor bara för att mitt barn inte kan göra det. Om man löper den linan ut kan man till slut inte fira nånting alls om det finns risk för att nån blir kränkt.

Och det finns alltid nån som har orsak att bli kränkt. Det finns alltid de som hamnar utanför högtider och dagar som majoriteten kan ta för givna. Alla hjärtans dag är ju en klassiker för bittra singlar (DEN är bekant!), men t.ex. morsdag är jobbig för ofrivilligt barnlösa och folk som har förlorat sina mammor. Den religiösa julen är jobbig för tvivlare, folk som inte bekänner sig till någon tro eller hör till en religion som inte firar jul. Den kommersiella/kulturella julen är jobbig för folk som är ensamma, fattiga eller bara ogillar hela grejen. Bröllop är jobbiga för folk som inte får eller kan gifta sig. Dop/namngivning/baby showers är jobbiga för ofrivilligt barnlösa eller folk som har förlorat ett barn. Koncept som bilfria dagen och vit januari är ett hån mot cyklande nykterister (fast de ger oss orsak att skryta med våra sunda levnadsvanor på facebook 😛 ). Svenska dagen retar gallfeber på svenskhatarna (voj stakina ändå). Internationella kvinnodagen är besvärlig för den är så missförstådd (”Gratulerar, du tillhör könet som får mindre lön och mer trakasserier, och som tröst får du en bild av en naken man med en bukett rosor framför skrevet!”). I själva verket är hela samhället och livet jobbiga för folk som inte passar in, och vi är måååååånga. Egentligen finns det väl knappast någon som passar in på ALLT. Men varken samhället eller vi kan stanna av bara för att undvika dålig stämning. We must deal with it.

Så man får väl anpassa sig. Allt annat firande går att justera så det passar ens egna situation, så varför skulle man inte kunna anpassa farsdagsfirandet också? Man kan ju fira jul på en varm sandstrand, uppmärksamma sina vänner på alla hjärtans dag (vändagen är nog en fasligt trevlig variant av Valentine’s day!) eller välkomna det nya året med en kopp liptonte ensam ute i skogen. Varför skulle man då inte kunna fira farsdag genom att uppmärksamma t.ex. gudfar, morfar, mamma, mormors tupp eller vem som helst som barnet vill fira istället för far? ”Idag är det farsdag, och då brukar de som har pappor fira sina pappor, men du har ju ingen sån så du får bestämma helt själv vem eller vilka du vill fira idag!” Jag hoppas det går vägen.

Cravings och METAL

Idag är det vecka 6+1 och en vecka kvar till det tidig ultrat. Jag har tittat på tidiga ultraljudsvideor på youtube. Det var trevligt. Sen tittade jag på ultraljudsvideor av missfall. Det var mindre trevligt. Men jag är inte särskilt orolig i nuläget – sett till ålder, hälsa och livsstil borde jag inte ha nåt att oroa mig för, så om nåt skiter sig är det inget jag ändå skulle ha kunnat påverka. Det är vad det är och blir vad det blir!

Idag berättade jag för min moster att jag är gravid. Egentligen är det lite för tidigt att inviga släkten, men om det blir missfall vill jag kunna berätta det för henne. Hon såg överraskad ut men tyckte att ”det är rätt, det!”, och sen visade det sig att hon kände till en kvinna som har två vuxna barn som blivit till med donator. Där ser man, de är vanligare än man tror! 🙂

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag inte kände mig gravid. Nå, nu känns det nog! Jag mår inte illa på morgnarna, men känner mig lite bläh på eftermiddagar och kvällar. Häromdagen blev jag så förfärligt sugen på småbröd att jag bakade en plåt sirapssnittar. Den första biten smakade ljuvligt, de andra två sådär och sen ville jag inte se resten, till min familjs stora lycka eftersom de fick äta upp dem! 😀 Jag har alltid älskat choklad, glass och bakverk, men nu får jag kväljningar av bara tanken på dem. För ett par dagar sedan ville jag bara ha juice, äpplen, paprika och morötter, nu vill jag ha salt och protein. För första gången någonsin ligger det en tub kaviar i mitt kylskåp, eftersom jag plötsligt fick för mig att jag älskar ägghalvor med kaviar. Jag har ätit kaviar tidigare typ tre gånger i mitt liv. Men OJ vad gott det är! (Just nu.) I övrigt vill jag helst ägna mig åt att sova eller promenera i skogen. Fast det ville jag nog redan tidigare, så det hamnar utanför gravidkontot. Tyvärr måste man jobba och diska också. On se niin väärin.

Det är nog ganska märkligt att få uppleva det här. Ännu märkligare måste det ju kännas att ha en stor mage som lever ett eget liv och trrrrycker upp mina tarrrrmarrrr i brrrröstkorrrgen. Och sen börjar benbitarna i bäckenet glappa för att barnets krrrranium ska kunna trrrrryckas ut ur min krrrrropp och det kommer att vara blooooood och slemmmm och smärätaaaa! Vilket annars för tankarna till typ alla Children of Bodoms låttexter. Graviditet och förlossning är nog ganska METAL egentligen. Mycket mer kova än att klä sig i svart och stå och stirra i skogen. \m/