Mellandagsrapport, vecka 13+0

Julen har varit och farit och ingen särskild förändring har skett sen senast. Det enda är att livmodern känns tydligare ovanför blygdbenet. Den syns inte ännu, men nu är det helt klart att där finns nåt som inte brukar finnas där. Jag kan knappt bärga mig tills magen växer och jag börjar känna fosterrörelserna, för än så länge är barnet ändå ganska anonymt. Jag vet att det finns där bara för att jag har sett det på en ultraljudsskärm, inte för att jag skulle känna det själv.

Nu är det en dryg vecka sen jag ”kom ut” som gravid, och jag har bara fått gratulationer. En av mina kusiner riktigt ringde upp mig för att gratulera, och han sa att mitt sätt att bilda familj ”tilltalar hans inre tonårsrebell”. Det var lite kul tycker jag! Men jag har också hört via omvägar att ett par andra släktingar är lite fundersamma. Å ena sidan förstår jag dem, för jag har minsann också varit fundersam. Å andra sidan blir jag arg. Ingen, som själv har haft turen att kunna bilda familj på det traditionella sättet, ska komma här och vara fundersam över mitt barn! Morr. Men jag antar att de behöver lite tid för att vänja sig vid tanken. Har man levt i en bubbla av kärnfamiljer så kan jag förstå att man reagerar på alternativa familjeformer, i synnerhet när det kommer från ett så oväntat håll som mitt. Jag är så ”normal” på alla sätt att jag inte borde ha haft några problem med att rota fram en man ur nån skrubb på akademin och gifta mig med honom. Men tvångsgifte är förbjudet i Finland, så vad kan jag göra? 😉

Mina närmaste är i alla fall helt på min sida. Min storebror och hans fru gav mig (eller oss) en sån där ”fyll i”-bok om barnets första tid, och det som var så fint med den var att den var utformad för att passa alla familjer, oberoende av föräldrarnas antal, kön eller biologiska släktskap med barnet. Helt perfekt! 🙂

12-veckorsultra

Allt var bara bra på ultraljudet idag. Lillspratle, som jag har kommit att kalla hen, gjorde skäl för sitt smeknamn och sprattlade och vände på sig hit och dit så läkaren nästan hade svårt att göra de mätningar som skulle göras. Livlig krabat!

Det här innebar även att jag nu vågade berätta på facebook. Min oro över reaktionerna visade sig, förstås, vara HELT obefogade. Idel lyckönskningar och hjärtan från alla håll! Voj vad folk är fina ändå. 🙂 (En av dagens bästa kommentarer kom från min faster: ”Man ska inte låta karlbrist hindra livet!” Ja, precis så resonerade jag också.)

Nu vill jag gärna presentera mig lite närmare här också! Nuförtiden gör man väl det snabbast genom länkar. 😛 Alltså: hej hej, det här är jag! (Eller i alla fall mitt jobb!)

https://www.facebook.com/karinholmstrom.art/
http://www.karinholmstrom.fi/

Rapport i vecka 11+2

Jag är egenföretagare och årets absolut stressigaste tid infaller nu inför jul. Jag har alltså mest jobbat och inte hunnit fundera så mycket på barn, förutom de tankar som ständigt finns där som ett bakgrundsbrus. Jag ska på tolvveckorsultraljud på måndag, om fyra dagar. Jag börjar bli nervös inför det. Jag har egentligen ingen orsak att oroa mig, för alla graviditetssymtom finns kvar och jag har inte blött alls. Men ändå – det är så svårt att koppla illamående och gaser till en liten knatt som varken syns eller känns. Jag brukar ligga och känna på magen varje kväll (och morgon, ifall livmodern skulle ha vuxit märkbart under natten…). Livmodern känns inte tydligt ännu, men jag tycker att det ”tar emot” tidigare än vanligt när jag trycker ner fingrarna i hullet ovanför blygdbenet, så NÅNTING har hänt.

Illamåendet ändrar karaktär hela tiden. Jag har redan mumsat mig igenom och tröttnat på ett ganska stort antal maträtter och livsmedel. För några veckor sedan var det juice och päron som gällde, men nu tycker jag det är för sött. Istället trycker jag i mig laxfrestelse och fullkornssemlor med bladsallad och kalkon. Så fort jag blir ens lite hungrig stiger illamåendet, så jag äter ganska rejäla portioner mat. Jag småäter inte, eftersom bara ordentlig mättnad på ”riktig” mat hjälper. Jag minns inte när jag har köpt godis senast. Om jag inte ser upp kanske de här goda matvanorna fastnar! 😀 (Nä, småbarnstiden lär nog återställa matvanorna till det normala…)

I lördags stod jag och sålde mina varor på en julmarknad på hemorten, och såg bekant efter bekant gå förbi med sina barnaskaror, eller barn, eller gravidmagar, eller ÅTMINSTONE partners. Mot bättre vetande blev jag igen den bittra och barnlösa singeln som stretar på i sin ensamhet när Alla Andras familjeliv bara ordnar sig utan att de behöver lägga två strån i kors. Jag veeeet ju att det inte är så enkelt och att alla har sina egna sorger och bekymmer som de inte skyltar med. Men man ser ju bara det man själv saknar. Jag hoppas att jag är en lite bättre människa nästa år, då jag själv (förhoppningsvis) får gå på julmarknad med barnvagn. Då kanske någon stackars ofrivilligt barnlös försäljare ser oss och tänker att HON har minsann fått till det, den jääääveln. Voj livet ändå, inte är det rättvist!

Om allt ser bra ut på ultrat på måndag så ska jag ”komma ut” på facebook. Jag har så länge oroat mig för vad folk ska tycka, att jag bara vill släppa nyheten och gömma mig under täcket i väntan på reaktionerna. Egentligen vet jag inte varför jag förväntar mig kritik. Kanske för att jag för första gången i mitt liv gör ett större normbrott? Men mina facebookvänner är överlag bra folk, så jag tror inte att jag behöver oroa mig.