Rapport i vecka 11+2

Jag är egenföretagare och årets absolut stressigaste tid infaller nu inför jul. Jag har alltså mest jobbat och inte hunnit fundera så mycket på barn, förutom de tankar som ständigt finns där som ett bakgrundsbrus. Jag ska på tolvveckorsultraljud på måndag, om fyra dagar. Jag börjar bli nervös inför det. Jag har egentligen ingen orsak att oroa mig, för alla graviditetssymtom finns kvar och jag har inte blött alls. Men ändå – det är så svårt att koppla illamående och gaser till en liten knatt som varken syns eller känns. Jag brukar ligga och känna på magen varje kväll (och morgon, ifall livmodern skulle ha vuxit märkbart under natten…). Livmodern känns inte tydligt ännu, men jag tycker att det ”tar emot” tidigare än vanligt när jag trycker ner fingrarna i hullet ovanför blygdbenet, så NÅNTING har hänt.

Illamåendet ändrar karaktär hela tiden. Jag har redan mumsat mig igenom och tröttnat på ett ganska stort antal maträtter och livsmedel. För några veckor sedan var det juice och päron som gällde, men nu tycker jag det är för sött. Istället trycker jag i mig laxfrestelse och fullkornssemlor med bladsallad och kalkon. Så fort jag blir ens lite hungrig stiger illamåendet, så jag äter ganska rejäla portioner mat. Jag småäter inte, eftersom bara ordentlig mättnad på ”riktig” mat hjälper. Jag minns inte när jag har köpt godis senast. Om jag inte ser upp kanske de här goda matvanorna fastnar! 😀 (Nä, småbarnstiden lär nog återställa matvanorna till det normala…)

I lördags stod jag och sålde mina varor på en julmarknad på hemorten, och såg bekant efter bekant gå förbi med sina barnaskaror, eller barn, eller gravidmagar, eller ÅTMINSTONE partners. Mot bättre vetande blev jag igen den bittra och barnlösa singeln som stretar på i sin ensamhet när Alla Andras familjeliv bara ordnar sig utan att de behöver lägga två strån i kors. Jag veeeet ju att det inte är så enkelt och att alla har sina egna sorger och bekymmer som de inte skyltar med. Men man ser ju bara det man själv saknar. Jag hoppas att jag är en lite bättre människa nästa år, då jag själv (förhoppningsvis) får gå på julmarknad med barnvagn. Då kanske någon stackars ofrivilligt barnlös försäljare ser oss och tänker att HON har minsann fått till det, den jääääveln. Voj livet ändå, inte är det rättvist!

Om allt ser bra ut på ultrat på måndag så ska jag ”komma ut” på facebook. Jag har så länge oroat mig för vad folk ska tycka, att jag bara vill släppa nyheten och gömma mig under täcket i väntan på reaktionerna. Egentligen vet jag inte varför jag förväntar mig kritik. Kanske för att jag för första gången i mitt liv gör ett större normbrott? Men mina facebookvänner är överlag bra folk, så jag tror inte att jag behöver oroa mig.

Annonser

6 thoughts on “Rapport i vecka 11+2

  1. Onnea maanantain ultraan!

    Minä en uskaltanut kertoa puolitutuille ennen kuin nt-ultran jälkeen, koska siihen asti pidin mahdollisena, että vielä nt-ultrassa löytyisi jotain, jonka vuoksi haluaisin keskeytyksen. Ei minulla ollut mitään syytä kuvitella näin, mutta jotenkin siihen asti vain piti sitäkin mahdollisuutta avoinna. Kun nt-ultrastakin tuli terveen paperit, uskalsin jo rentoutua.

    Minä kävin ultrissa yksin. Yksi ultraaja kysyi jossain ultrassa, eikö isä päässyt mukaan ja hänelle sanoin vain ”ei”, kun se tuli ensimmäisenä mieleen, eikä ultraaja kysynyt siitä sen enempää. Ja totesin mielessäni, että eihän minun tarvitse mitään selitelläkään, koska ei se kuulu utraajalle. Ei pareillakaan ole aina mukana molempia vanhempia, koska aina ei saa töistä järjestettyä vapaata, eikä siinä ole mitään outoa. Eräs kaverini sanoi, että hän ehdottomasti ei halunnut mennä yksin, koska jos jotain olisi löytynyt, hän ei olisi halunnut kuulla huonoa uutista yksin. Minulle tuo ei tuntunut etukäteen miltään ongelmalta, tosin hankala sanoa miten oikeasti olisin reagoinut huonoon uutiseen, kun en ole koskaan joutunut kuulemaan huonoa uutista ultrassa. Toivottavasti et sinäkään joudu sitä kokemaan!

    Gilla

    • Kiitos! Jaa, ei ole tullut mieleen että siellä ehkä kysytään isästä. Varmaan vastaan siinä tapauksessa että teen tämän yksin, ja se saa riittää. Tähän ultraan äitini tulee mukaan, mutta se johtuu lähinnä siitä että hän antaa minulle kyydin, koska en voi tällä hetkellä matkustaa bussilla pahoinvoinnin takia. Olisin kyllä voinut mennä yksinkin, ultran tuloksesta riippumatta, mutta toki tuntuu ihan hyvältä että äiti on mukana. Kohtu on hieman kasvanut pari viime päivinä, joten lapsi on ainakin elossa. Toivottavasti hän on myös terve. Kolme päivää enää!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s