Mellandagsrapport, vecka 13+0

Julen har varit och farit och ingen särskild förändring har skett sen senast. Det enda är att livmodern känns tydligare ovanför blygdbenet. Den syns inte ännu, men nu är det helt klart att där finns nåt som inte brukar finnas där. Jag kan knappt bärga mig tills magen växer och jag börjar känna fosterrörelserna, för än så länge är barnet ändå ganska anonymt. Jag vet att det finns där bara för att jag har sett det på en ultraljudsskärm, inte för att jag skulle känna det själv.

Nu är det en dryg vecka sen jag ”kom ut” som gravid, och jag har bara fått gratulationer. En av mina kusiner riktigt ringde upp mig för att gratulera, och han sa att mitt sätt att bilda familj ”tilltalar hans inre tonårsrebell”. Det var lite kul tycker jag! Men jag har också hört via omvägar att ett par andra släktingar är lite fundersamma. Å ena sidan förstår jag dem, för jag har minsann också varit fundersam. Å andra sidan blir jag arg. Ingen, som själv har haft turen att kunna bilda familj på det traditionella sättet, ska komma här och vara fundersam över mitt barn! Morr. Men jag antar att de behöver lite tid för att vänja sig vid tanken. Har man levt i en bubbla av kärnfamiljer så kan jag förstå att man reagerar på alternativa familjeformer, i synnerhet när det kommer från ett så oväntat håll som mitt. Jag är så ”normal” på alla sätt att jag inte borde ha haft några problem med att rota fram en man ur nån skrubb på akademin och gifta mig med honom. Men tvångsgifte är förbjudet i Finland, så vad kan jag göra? 😉

Mina närmaste är i alla fall helt på min sida. Min storebror och hans fru gav mig (eller oss) en sån där ”fyll i”-bok om barnets första tid, och det som var så fint med den var att den var utformad för att passa alla familjer, oberoende av föräldrarnas antal, kön eller biologiska släktskap med barnet. Helt perfekt! 🙂

Annonser

8 thoughts on “Mellandagsrapport, vecka 13+0

    • Niin onkin! 🙂 En tiedä julkaistiinko sellaisia kirjoja kun olin itse pieni. Oma vauvakirjani on kyllä kovasti äiti-ja-isä-linjalla. Se sopi meille, mutta toki oli erilaisia perhemuotoja olemassa jo 30 v. sitten.

      Gilla

  1. Jag vet inget om din kusin, men han tilltalar mig med sin inre tonårsrebell 😀

    (P.S. Nu när du är offentlig på bloggen kan jag också vara det i mina kommentarer, känner jag!)

    Gilla

  2. Hmm… du är ju inte direkt den enda personen i Finland som är ensamstående förälder. Finns ju så många olika orsaker till det. Känner själv minst 1 annan som valt att gå samma väg som du och jag har aldrig hört nån säga nåt negativt om varken henne eller barnet. Nu vet jag ju inte vem det är som är ”fundersam” men… Det kanske är så att dom funderar på hur du nu ska klara dej t.ex. om bebisen gråter hela nätterna och du aldrig får sova? Dom kanske inte tänker på att du mycket väl kan ha ett fint nätverk av familj och vänner som hjälper till vid behov. (Ett sådant hoppas man också att de familjer där det finns 2 föräldrar ska ha 😉 ) My point being att dom kanske inte är fundersamma över ditt sätt att bilda familj utan kanske mer av oro? För dom själva kanske det skulle ha känts helt omöjligt att klara det på egen hand, man vet ju inte. Hoppas det e mer åt det hållet dom tänker. Annars blir jag också arg 🙂

    Gilla

  3. HEJ! Vad kul att läsa att allt gått bra för dej och Lillspratle! Och att de flesta är positiva. Lite neggo kan en ju räkna med ändå, när en bryter en norm. Vi låter det bara inte hindra oss så blir det bra!
    Gott nytt år och hoppas magen växer så det knakar!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s