Mellandagsrapport, vecka 13+0

Julen har varit och farit och ingen särskild förändring har skett sen senast. Det enda är att livmodern känns tydligare ovanför blygdbenet. Den syns inte ännu, men nu är det helt klart att där finns nåt som inte brukar finnas där. Jag kan knappt bärga mig tills magen växer och jag börjar känna fosterrörelserna, för än så länge är barnet ändå ganska anonymt. Jag vet att det finns där bara för att jag har sett det på en ultraljudsskärm, inte för att jag skulle känna det själv.

Nu är det en dryg vecka sen jag ”kom ut” som gravid, och jag har bara fått gratulationer. En av mina kusiner riktigt ringde upp mig för att gratulera, och han sa att mitt sätt att bilda familj ”tilltalar hans inre tonårsrebell”. Det var lite kul tycker jag! Men jag har också hört via omvägar att ett par andra släktingar är lite fundersamma. Å ena sidan förstår jag dem, för jag har minsann också varit fundersam. Å andra sidan blir jag arg. Ingen, som själv har haft turen att kunna bilda familj på det traditionella sättet, ska komma här och vara fundersam över mitt barn! Morr. Men jag antar att de behöver lite tid för att vänja sig vid tanken. Har man levt i en bubbla av kärnfamiljer så kan jag förstå att man reagerar på alternativa familjeformer, i synnerhet när det kommer från ett så oväntat håll som mitt. Jag är så ”normal” på alla sätt att jag inte borde ha haft några problem med att rota fram en man ur nån skrubb på akademin och gifta mig med honom. Men tvångsgifte är förbjudet i Finland, så vad kan jag göra? 😉

Mina närmaste är i alla fall helt på min sida. Min storebror och hans fru gav mig (eller oss) en sån där ”fyll i”-bok om barnets första tid, och det som var så fint med den var att den var utformad för att passa alla familjer, oberoende av föräldrarnas antal, kön eller biologiska släktskap med barnet. Helt perfekt! 🙂