Vecka 17+0

Idag var jag på rådgivningen och fick ta mig en titt på lillspratle igen. Hen låg i fosterställning (som sig bör) och visade upp en fotsula. En hel liten fotsula med tår och allt! 🙂 Rådgivningstanten visade var jag kunde känna barnets huvud genom bukväggen. Det var en mycket märklig känsla! När jag försökte känna på nytt hemma, hade ungen förstås flyttat sig så jag inte kände nånting. Jag har inte ännu heller riktigt fattat att där faktiskt finns ett barn, för det enda jag har haft att gå efter är ultraljudsbilder (som ser likadana ut som alla andras ultraljudsbilder) och en liten utbuktning på magen (som lika bra kunde vara för mycket pizza). Väntar otåligt på de första sparkarna.

Jag läste att barnet nu kan höra, och känner igen mammans röst. Jag konstaterade lite krasst att eftersom jag bor ensam, jobbar hemma och oftast sköter mitt vardagliga sociala liv via facebook, så kan det gå flera dagar utan att jag säger ett ord. Däremot fiser jag ganska mycket pga. hormonerna, så barnet känner antagligen igen mina fisar bättre än min röst! 😀 Men sen när ungen börjar sparka så ska jag börja prata med magen. Än så länge känns det dock som att prata med typ mitt knä, dvs. väldigt fånigt, så jag håller käft.

Jag lyssnar väldigt ivrigt på graviditetspoddar just nu. I ett avsnitt berättade en kvinna att hennes man var så rädd att det skulle hända fostret något, så han förbjöd henne att göra en massa saker under graviditeten, t.ex. stå på pallar eller måla väggar. Det tänkte jag lite nöjt på idag när jag tog skridskorna och gick till en isplan i närheten. Jag är inte särskilt bra på att skrinna och nu var det dessutom ett år sen sist, men jag VILLE skrinna så jag GJORDE det. Helt utan tillstånd av någon man. Jag är inte någon ömtålig varelse som måste beskyddas. Och inte ramlade jag heller, eftersom jag förstod att hålla mig inom mina begränsningar. Jag är inte ömtålig, men inte heller dum. 😛

Beröva och få

Jag har igen läst igenom kommentarerna till artikeln som jag hänvisade till i förra inlägget, och vill reda ut en sak. Helst skulle jag vilja sätta mig ner med vissa av kommentatorerna och singelmammasplaina skiten ur dem, men jag vet ju lyckligtvis (för dem) inte vilka de är, så jag skriver det här istället.

En sak som många kritiker framhåller är hur det BERÖVAS hit och dit. De egoistiska singelmammorna berövar sina barn en far (”Varje barn har rätt till sin far och mor”), samtidigt som de berövar en far sitt barn (”Att skaffa barn kanske inte är svaret på ditt problem om du vägrar dela barnet med dess andra skapare”). Beröva. Att ta ifrån, lägga beslag på, välja bort, avvisa, dvs. ta bort något som FANNS DÄR TIDIGARE. Det är här det blir problematiskt. För i det här fallet så FINNS DET INGET ATT TA BORT. Det har inte funnits nån bra pappakandidat som jag helt kallt har avvisat. Det var ju uttryckligen frånvaron av potentiella pappor som fick mig att välja det här alternativet från första början. Ja, barnet kommer att växa upp utan en far. Men jag har inte TAGIT BORT nån far, för det har aldrig funnits nån. Faderlösheten är själva förutsättningen för att just det här barnet skulle bli till. Om man betänker att faderlöshet är priset barnet tvingas betala för att få liv, så måste det vara värt det.

Sen det här med att beröva en pappa sitt barn. ”Varför har ‘naturen’ ordnat det så att det behövs en man och en kvinna för att ett barn blir till ?” skriver nån. Jag kan lugna denna person med att inga barn hittills har blivit till genom kloning eller magi. Bakom varje donatorbarn finns en donator, som är en riktig man av kött och blod. Och gissa vad? HAN HAR HELT FRIVILLIGT VALT ATT DONERA. Han har själv fattat beslutet att bli donator, fullt medveten om att han sätter sitt eget biologiska barn till världen utan att kanske någonsin få veta vem det är. Det är barnet och endast barnet som avgör om hen vill ge sig till känna eller inte. Så jag tror inte han känner sig särskilt snuvad på konfekten. Om han gjorde det så har han missförstått vad en spermadonation går ut på.

Ytterligare en sak som många verkar ha missat är att alla donatorbarn som blivit till i Finland har rätt att få veta donatorns identitet när hen har fyllt 18. Det ojas och vojas över att barnet ”för alltid” och ”hela sitt vuxna liv” kommer att leva i ovisshet om vem hens biologiska pappa är, men det är alltså också felaktigt.

Jonej. Folk må tycka att frivilliga singelmammor berövar, väljer bort, förstör. Jag upplever det istället som en symfoni av givande. Modern teknik, kunniga läkare och Finlands lagstiftning har gett mig möjligheten att bli mamma. Donatorn har gett mig spermierna, och tillsammans, men på varsitt håll, har vi gett ett barn livet. Sen kommer jag och alla omkring mig att göra vårt bästa för att ge barnet en så trygg och lycklig uppväxt som möjligt. Ge, ge och ge. Få, få och få. Jag känner enorm tacksamhet.

(Förresten, ännu en aspekt på berövande: Ett ljushuvud skrev på ett nätforum för några år sedan att inseminationer är fel, eftersom varje insemination berövar en man ett samlag. Se här ett argument så korkat att man knappt orkar himla med ögonen. Till den kommentatorn vill jag säga följande: När en man donerar sperma, så måste sperman komma ut på nåt sätt, och det räcker inte ens med en gång, utan det behövs 5-10 gånger. Så du kan åtminstone inte beskylla oss för att ha berövat honom en eller tio orgasmer. Sug på den! (Om du räcks ner! 😛 ))

Ett hisnande tankeexperiment

Svenska YLE publicerade en artikel om att kvinnor som skaffar barn utan partner ökar. Det var en saklig artikel, men scrollar man ner till kommentarerna under den slutar sakligheterna. Där frodas okunskapen och fördomarna, som man kan kalla det om man är En Stor Människa. Eller idiotin och rövhatteriet, om man är en vanlig människa. Min kära vän Ileea skrev ett så bra rant-inlägg om saken att jag hänvisar till hennes blogg istället för att ranta själv.

Istället vill jag dela med mig av en sak som jag funderade på under en skogspromenad under stjärnorna i julas: Allt levande på jorden är resultatet av en oavbruten kedja liv som går ända tillbaka till livets uppkomst, och livets uppkomst är resultatet av en oavbruten kedja utveckling som går ända tillbaka till universums uppkomst (och där nånstans får man fel i huvu, måste gå in, lägga sig på golvet och bildgoogla ”cute kittens”).

Det betyder alltså att jag alltid (ända tillbaka till livets uppkomst) har haft minst en förfader eller -moder i livet. Eller nå, egentligen är de många fler som måste ha levt parallellt, eftersom så ofantligt många genuppsättningar är inblandade, men min poäng är alltså att det aldrig har funnits några avbrott eller pauser. NÅGONSIN. Det betyder också att om jag inte får barn, så klipper jag av en 4,5 miljarder år lång kedja. (Förstås har den kedjan otaliga förgreningar som fortsätter oavsett vad jag gör med min lilla länk, men eftersom jag ser mitt liv ur min synvinkel så är det MIN kedja.)

Ok. Anta att det för 10 000 år sen satt en stenålderskvinna vid sin eld och tänkte: Jag vill ha ett barn. Och sen fick hon ett barn. (Knappast var barnalstrandet så där medvetet eller planerat på den tiden, men låt oss anta det för sakens skull.) 10 000 år senare satt hennes barnbarnsbarn-och-så-vidare-barn vid sin laptop och tänkte: Jag vill ha ett barn. Och nu ska hon (dvs. jag) få ett. TÄNK om MITT barnbarnsbarn-osv-barn om 10 000 år sitter vid sin vubbelförknysare och tänker: ”Anta att det för 10 000 år sen satt en informationsålderskvinna vid sin laptop och tänkte: Jag vill ha ett barn. Vilken himla tur att hon fick ett, för annars skulle inte jag sitta här!” (Disclaimer: Detta förutsatt att mitt barn får barn (som får barn osv.), vilket jag varken kan eller ska påverka, och förutsatt att mänskligheten finns kvar om 10 000 år, vilket jag gör mitt bästa för att påverka.)

Det här är i allra högsta grad bara ett tankeexperiment, men jag tycker det är en så hisnande tanke att jag blir riktigt upprymd. Och så påstår idioterna i YLEs kommentarsfält att singelkvinnor skaffar barn bara för att de vill ha en kelgris att köpa gulliga kläder till. Alltså.

Förresten så skulle det inte alls förvåna mig om det är liknande tankeexperiment som får endel män att vilja donera spermier. Att föra generna och livet vidare är en enorm sak, för dem som ser det så. (Höll på att skriva ”tankeexpermient” i misstag. Freudian slip. 😉 )

Om att få bestämma allting själv

Jag börjar nu så småningom i praktiken uppleva fördelarna med att vänta barn ensam. Häromkvällen satt jag och letade barnvagnar på tori.fi, och hade redan på förhand bestämt mig för vilka egenskaper jag var ute efter och vilket pris jag var beredd att betala. Efter att ha scrollat förbi ett antal praktiska men jättetrista vagnar stötte jag på en som var jättesnygg, och som kostade 100 € mer än jag hade tänkt mig. Min första tanke var: ”…men får jag verkligen det?”. Och sen insåg jag: Klart jag får! Det är mina pengar och jag gör vad jag vill med dem. Jag behöver inte be någon annan om lov eller fråga någon annan om råd. Jag bestämmer helt själv hurdan vagn jag köper. Nu köpte jag visserligen inte vagnen eftersom den hade för små hjul, men det var en befriande insikt i alla fall.

Och fler beslut kommer: namn; blöjtyp; föräldraledigheter; hur, var och när vi sover; dop; uppfostran; dagisplats; hobbyer; skärmtid. Allt det bestämmer jag. Endel kanske skulle få ångest att fatta stora beslut helt ensam, men jag tycker det är alldeles fantastiskt att slippa vara beroende av någon annans åsikt. Jag litar på mitt eget omdöme, och om jag någon gång inte skulle göra det kan jag be andra om råd, för att sedan ändå fatta ett eget beslut. En sak har jag dock tvekat kring, och det är om jag ska låta vaccinera mig mot influensa eller inte. Jag tror dock det löser sig av sig självt, så att jag fortsätter vela och fundera tills influensavågen har dragit förbi och problemet inte längre är aktuellt. Tadaa! 🙂

Graviditetsuppdatering: vecka 14+6 idag, och livmodern känns stor som en handboll. Magen syns inte ännu (dvs. inte mer än vanligt, har haft putmage hela mitt vuxna liv), men underbyxorna börjar strama och jag har köpt mina första mamma-underbyxor. Det borde jag ha gjort redan i tonåren, de är så sköna! Jag känner mig annars väldigt normal just nu. Mår sällan illa och har kunnat åka buss med bara ett lätt obehag mot slutet av resan. Ingen värk nånstans och jag kan fortfarande sova på mage. De enda besvär som envist hänger kvar är förstoppning och luft i magen, och de lär hänga med till det bittra slutet. Det är väl bara att fortsätta äta fibrer och dricka vatten och motionera. Skrev hon där hon satt hopsjunken framför datorn med en kopp varm kakao. 😉