Beröva och få

Jag har igen läst igenom kommentarerna till artikeln som jag hänvisade till i förra inlägget, och vill reda ut en sak. Helst skulle jag vilja sätta mig ner med vissa av kommentatorerna och singelmammasplaina skiten ur dem, men jag vet ju lyckligtvis (för dem) inte vilka de är, så jag skriver det här istället.

En sak som många kritiker framhåller är hur det BERÖVAS hit och dit. De egoistiska singelmammorna berövar sina barn en far (”Varje barn har rätt till sin far och mor”), samtidigt som de berövar en far sitt barn (”Att skaffa barn kanske inte är svaret på ditt problem om du vägrar dela barnet med dess andra skapare”). Beröva. Att ta ifrån, lägga beslag på, välja bort, avvisa, dvs. ta bort något som FANNS DÄR TIDIGARE. Det är här det blir problematiskt. För i det här fallet så FINNS DET INGET ATT TA BORT. Det har inte funnits nån bra pappakandidat som jag helt kallt har avvisat. Det var ju uttryckligen frånvaron av potentiella pappor som fick mig att välja det här alternativet från första början. Ja, barnet kommer att växa upp utan en far. Men jag har inte TAGIT BORT nån far, för det har aldrig funnits nån. Faderlösheten är själva förutsättningen för att just det här barnet skulle bli till. Om man betänker att faderlöshet är priset barnet tvingas betala för att få liv, så måste det vara värt det.

Sen det här med att beröva en pappa sitt barn. ”Varför har ‘naturen’ ordnat det så att det behövs en man och en kvinna för att ett barn blir till ?” skriver nån. Jag kan lugna denna person med att inga barn hittills har blivit till genom kloning eller magi. Bakom varje donatorbarn finns en donator, som är en riktig man av kött och blod. Och gissa vad? HAN HAR HELT FRIVILLIGT VALT ATT DONERA. Han har själv fattat beslutet att bli donator, fullt medveten om att han sätter sitt eget biologiska barn till världen utan att kanske någonsin få veta vem det är. Det är barnet och endast barnet som avgör om hen vill ge sig till känna eller inte. Så jag tror inte han känner sig särskilt snuvad på konfekten. Om han gjorde det så har han missförstått vad en spermadonation går ut på.

Ytterligare en sak som många verkar ha missat är att alla donatorbarn som blivit till i Finland har rätt att få veta donatorns identitet när hen har fyllt 18. Det ojas och vojas över att barnet ”för alltid” och ”hela sitt vuxna liv” kommer att leva i ovisshet om vem hens biologiska pappa är, men det är alltså också felaktigt.

Jonej. Folk må tycka att frivilliga singelmammor berövar, väljer bort, förstör. Jag upplever det istället som en symfoni av givande. Modern teknik, kunniga läkare och Finlands lagstiftning har gett mig möjligheten att bli mamma. Donatorn har gett mig spermierna, och tillsammans, men på varsitt håll, har vi gett ett barn livet. Sen kommer jag och alla omkring mig att göra vårt bästa för att ge barnet en så trygg och lycklig uppväxt som möjligt. Ge, ge och ge. Få, få och få. Jag känner enorm tacksamhet.

(Förresten, ännu en aspekt på berövande: Ett ljushuvud skrev på ett nätforum för några år sedan att inseminationer är fel, eftersom varje insemination berövar en man ett samlag. Se här ett argument så korkat att man knappt orkar himla med ögonen. Till den kommentatorn vill jag säga följande: När en man donerar sperma, så måste sperman komma ut på nåt sätt, och det räcker inte ens med en gång, utan det behövs 5-10 gånger. Så du kan åtminstone inte beskylla oss för att ha berövat honom en eller tio orgasmer. Sug på den! (Om du räcks ner! 😛 ))

Annonser

4 thoughts on “Beröva och få

  1. Mycket klokt och välformulerat! Ett väldigt snyggt sätt att singelmammasplaina skiten ur kommentatorerna.

    Jag skakade också på huvudet åt ”Varför har ‘naturen’ ordnat det så att det behövs en man och en kvinna för att ett barn blir till?” och tänkte a) det som du tänkte b) naturen har nog ordnat en massa annat som vi idag motverkar. Att dö i diverse sjukdomar, till exempel.

    En annan aspekt som jag tänker på är familj som socialt vs biologiskt begrepp. Jag kan ju inte säga något med säkerhet, eftersom min biologiska familj också är min sociala, men ändå tror jag att ”familj” i grunden handlar mer om det sociala – vem som finns där i egenskap av familjemedlemmar – än rent biologiska band. Jag säger inte att biologi inte spelar roll inom familjer. Jag säger att det sociala känns som det viktigare.

    Gilla

    • Tack för kommentaren! 🙂 Det är sant det där med att ”naturen” inte alltid är detsamma som ”det enda rätta”. Många av oss skulle vara döda för länge sen om enbart naturen hade fått råda. Angående sociala vs biologiska familjer håller jag med dig. Min familj är min biologiska, men mamma hade en rätt brokig familj och de gjorde ingen skillnad på helsyskon, halvsyskon och fostersyskon. De bodde i samma familj så då var de syskon, punkt slut. Jag hade en period som barn/tonåring då jag tyckte det var väldigt fascinerande att se vilka drag jag hade ärvt av vem, och den delen går man förstås miste om om man inte har några biologiska band till sina föräldrar. I mitt fall så blev jag dock lite besviken när jag insåg att jag egentligen inte liknade nån i släkten. Något enstaka drag här och där, men mitt fejs som helhet var nog helt och hållet mitt eget, och det är på ett sätt en tröst. Visst har man gener från två personer, men man är ändå i första hand sig själv, en helt ny, unik individ.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s