Identitetskris

Det heter att gravidhormoner påverkar humöret. Själv tycker jag att jag under hela graviditeten har varit lika jämn i humöret som vanligt, men idag drabbades jag av Känsla och har småsnyftat sen dess. Det kan förstås vara hormoner, men jag ogillar i allmänhet att avfärda känslor med hormoner. Hormoner är tacksamma att skylla på om man märker att ens reaktioner är orimliga, men när det handlar om så stora saker som att få barn är nog alla reaktioner rimliga.

Nåväl. Det som triggade igång min Känsla var nåt så enkelt som tanken på ett litet fjunhuvud till bebis som har ont och gråter och gråter och man kan inte hjälpa eller lindra på nåt sätt. Usch! Sen började jag fundera på min identitet. Min utveckling från barn till ung till vuxen har gått utan större skarvar. Inga tydliga ”före” eller ”efter”. Min identitet har alltid varit densamma – i första hand som mig själv (som blivit lite klokare med åren men som inte egentligen har förändrats), och i andra hand som medlem i min familj, och då främst som barn till mina föräldrar. Nu plötsligt ska jag vara förälder i första hand, och allt det där andra i andra hand. En helt ny identitet efter 30 år. Det känns som om jag först nu blir vuxen på allvar. Lite skrämmande är det att inse att jag i barnets åsyn alltid måste vara den starka, den som vet, den som har läget under kontroll. Också när jag är trött, sjuk eller själv känner mig liten. Lyckligtvis finns det människor som jag kan ringa och vara ynklig för vid behov.

Och även om jag är glad, tacksam och förväntansfull inför att bli mamma, så sörjer jag att ungdomsåren är över. De har varit lika värdefulla och viktiga för mig som jag tror att åren som förälder kommer att bli, och jag blir alltid lite förskräckt när jag hör folk säga att deras liv började först när de fick barn. Det är ju förstås bra för dem då att de fick sina barn och äntligen kunde börja leva, men jag uppfattar det som att lite nedvärdera sig själv. Jag vill att mitt barn ska kunna värdesätta hela sitt liv oavsett om hen får barn eller inte, och jag hoppas att mina egna föräldrar njöt av livet också före vi föddes.

Det verkar kanske lite konstigt att vänta sitt första, efterlängtade barn och samtidigt hålla ett hyllningstal till sitt barnlösa jag, men jag tror det är sunt. Nog måste man kunna bli mamma utan att behöva packa ner hela sitt forna jag i en låda märkt ”Öppnas (kanske) när barnen fyllt 50”. Mycket får man förstås göra avkall på (ett tag), men självuppoffrande martyr ska man inte bli. Inte jag i alla fall. Och visst, det här KAN sortera under rubriken: ”Vanföreställningar jag hade före jag fick barn”, men jag hoppas verkligen att så inte är fallet.

(Snabb graviduppdatering: vecka 21+3, allt bra på 20-veckorsultrat, jag mår bra och ungen bökar.)

Annonser

Varför jag valde öppen donator

Jag är med i en facebookgrupp för frivilligt ensamstående mammor. En medlem frågade häromdagen hur vi andra resonerade om öppen donator (=barnet kan som myndig ta reda på vem det är) respektive sluten donator (=donatorn förblir anonym fårevah änd evah), och jag blev mycket förvånad över att de flesta av dem som svarade hade valt sluten donator. Själv har jag en öppen, dels för att jag ville det och dels för att det är det enda lagliga alternativet i Finland.

Det här är känsliga saker, och jag ville inte såra någon så jag deltog inte i diskussionen, men jag började fundera. Nästan alla som hade valt sluten donator motiverade det med att de inte ville att barnet skulle bygga upp höga förväntningar på donatorn och sedan bli besviket om de inte infriades. Donatorn kanske inte alls vill träffas, eller visar sig vara helt annorlunda än vad barnet hade hoppats på, eller bor på Timbuktu, eller är död.

Jag förstår resonemanget men håller inte alls med, av följande orsaker:

  • Min uppgift som förälder är inte att skydda barnet från besvikelser, utan att lära det att hantera dem när de kommer, för de kommer. Kanske donatorn blir en stor besvikelse för barnet, det är fullt möjligt. Då måste barnet bearbeta det och gå vidare.
  • Tänk om det blir tvärtom? Donatorn kanske är jättenyfiken på vem han har givit upphov till och blir glad av att barnet tar kontakt? Han har ju vid donationen gett sitt godkännande till att kanske bli kontaktad av eventuella barn i framtiden, så det scenariot är lika möjligt.
  • Endel människor bryr sig inte särskilt mycket om sitt genetiska ursprung, men det kan vara väldigt viktigt för andra. Jag vet ju inte hur mitt barn kommer att förhålla sig till den saken, och därför vill jag ta det säkra före det osäkra och ge hen möjligheten att ta reda på vem donatorn är. Jag tror att redan vetskapen om att det finns ett svar inom räckhåll ger en viss tillfredsställelse och ett lugn. Barnet har makten att välja.

Låt mig göra en möjligen banal jämförelse med choklad: Om jag en sen kväll vill ha choklad och vet att Siwa är öppen ännu i 30 minuter, så vet jag att jag KAN skaffa choklad om suget blir mig övermäktigt. Då kanske jag istället tänker att ”jaja, jag skulle nu inte riktigt orka dra mig ut i halkan heller, jag kan köpa choklad nån annan gång, det är lugnt”. Men om Siwa just har stängt så kanske chokladsuget blir en fix idé som gör att jag istället slänger ihop en kladdkaka med alldeles för lite kakao eftersom bara bottenskrapet fanns kvar i burken, och sen har jag en halvdan kladdkaka och en massa disk och chokladsuget är kvar.

Nu är ju en Fazers blå inte riktigt jämförbar med en människas halva genetiska ursprung, men jag hoppas att min poäng framgick. Jag tror de flesta mår bättre av att ha möjligheter och alternativ än av att inte ha det.

(On another note: Medan jag låg i sängen och skrev den här texten (ergonomi är för mesar) kände jag en liten spark! Den första! ❤ Det var som ett litet ”bump” nedanför naveln, där jag vet att det inte finns tarmar utan bara livmoder. Och små, små fötter uppenbarligen. 🙂 Passa på nu lillsprattel, för den enda gången som jag kommer att acceptera sparkar i magen är när de kommer inifrån. 😉 )

((On yet another note: Medan jag låg i sängen och finslipade den här texten (perfekta formuleringar är absolut inte för mesar) kände jag en hel hel serie sparkar. Lillspratle tog mig på orden. 🙂 )) (((Parenteser är bra skit.)))

Att ha mage

Idag är det vecka 18+3, och jag börjar känna av magen allt mer. När jag cyklar i min normala framåtlutade ställning slår låren mot magen vid varje tramp, så jag får höja styret och börja cykla mommostyle. 😉 Igår var det första gången obekvämt att knäppa utebyxorna, och jag kör nu med bälte och halvöppen gylf (tur att jackan är lång…).

Det heter ju att gravida inte ska bära tungt. Vad som räknas som ”tungt” har ingen specifiserat, men jag tror det funkar att gå på magkänsla, i ordets dubbla bemärkelse. Idag var jag ute på gården och skulle flytta lite stenar. Det gick bra med dem som jag kunde bära i en hand, men när jag skulle ta de större som krävde två händer kändes det obehagligt i nedre magen och ljumskarna. Det gjorde inte ont, men det ”tog emot” på nåt vis, så jag lät stenarna ligga. Jag har planerat en massa trädgårdsarbete till våren då jag kommer att behöva gräva gropar och kånka på både sten och mylla, så vi ska nu se hur det går sen då magen är ännu större. Jag, som minsann alltid ska klara av allting SJÄLV, blir onekligen lite kränkt av det här. 😛 Men jag har folk som kan hjälpa till, så jag får leka arbetsledare och stå och domdera istället. Det kan ju vara helt trevligt det också.