Varför jag valde öppen donator

Jag är med i en facebookgrupp för frivilligt ensamstående mammor. En medlem frågade häromdagen hur vi andra resonerade om öppen donator (=barnet kan som myndig ta reda på vem det är) respektive sluten donator (=donatorn förblir anonym fårevah änd evah), och jag blev mycket förvånad över att de flesta av dem som svarade hade valt sluten donator. Själv har jag en öppen, dels för att jag ville det och dels för att det är det enda lagliga alternativet i Finland.

Det här är känsliga saker, och jag ville inte såra någon så jag deltog inte i diskussionen, men jag började fundera. Nästan alla som hade valt sluten donator motiverade det med att de inte ville att barnet skulle bygga upp höga förväntningar på donatorn och sedan bli besviket om de inte infriades. Donatorn kanske inte alls vill träffas, eller visar sig vara helt annorlunda än vad barnet hade hoppats på, eller bor på Timbuktu, eller är död.

Jag förstår resonemanget men håller inte alls med, av följande orsaker:

  • Min uppgift som förälder är inte att skydda barnet från besvikelser, utan att lära det att hantera dem när de kommer, för de kommer. Kanske donatorn blir en stor besvikelse för barnet, det är fullt möjligt. Då måste barnet bearbeta det och gå vidare.
  • Tänk om det blir tvärtom? Donatorn kanske är jättenyfiken på vem han har givit upphov till och blir glad av att barnet tar kontakt? Han har ju vid donationen gett sitt godkännande till att kanske bli kontaktad av eventuella barn i framtiden, så det scenariot är lika möjligt.
  • Endel människor bryr sig inte särskilt mycket om sitt genetiska ursprung, men det kan vara väldigt viktigt för andra. Jag vet ju inte hur mitt barn kommer att förhålla sig till den saken, och därför vill jag ta det säkra före det osäkra och ge hen möjligheten att ta reda på vem donatorn är. Jag tror att redan vetskapen om att det finns ett svar inom räckhåll ger en viss tillfredsställelse och ett lugn. Barnet har makten att välja.

Låt mig göra en möjligen banal jämförelse med choklad: Om jag en sen kväll vill ha choklad och vet att Siwa är öppen ännu i 30 minuter, så vet jag att jag KAN skaffa choklad om suget blir mig övermäktigt. Då kanske jag istället tänker att ”jaja, jag skulle nu inte riktigt orka dra mig ut i halkan heller, jag kan köpa choklad nån annan gång, det är lugnt”. Men om Siwa just har stängt så kanske chokladsuget blir en fix idé som gör att jag istället slänger ihop en kladdkaka med alldeles för lite kakao eftersom bara bottenskrapet fanns kvar i burken, och sen har jag en halvdan kladdkaka och en massa disk och chokladsuget är kvar.

Nu är ju en Fazers blå inte riktigt jämförbar med en människas halva genetiska ursprung, men jag hoppas att min poäng framgick. Jag tror de flesta mår bättre av att ha möjligheter och alternativ än av att inte ha det.

(On another note: Medan jag låg i sängen och skrev den här texten (ergonomi är för mesar) kände jag en liten spark! Den första! ❤ Det var som ett litet ”bump” nedanför naveln, där jag vet att det inte finns tarmar utan bara livmoder. Och små, små fötter uppenbarligen. 🙂 Passa på nu lillsprattel, för den enda gången som jag kommer att acceptera sparkar i magen är när de kommer inifrån. 😉 )

((On yet another note: Medan jag låg i sängen och finslipade den här texten (perfekta formuleringar är absolut inte för mesar) kände jag en hel hel serie sparkar. Lillspratle tog mig på orden. 🙂 )) (((Parenteser är bra skit.)))

Annonser

5 thoughts on “Varför jag valde öppen donator

  1. Onnitteluja potkuista! Tarkemmin sanottuna tarkoitan, että olen onnellinen sun onnellisuuden takia. En oikein osaa innostua potkuista, kun en ole sellaisia kokenut enkä sellaisia kaipaa. Näin kyllä aikoinaan eräiden sukulaislasten potkimista, kun äitinsä istui vatsa paljaana telkkaria tuijottamassa ihan raskauden loppuvaiheessa. Se oli hurjan näköistä!

    Noista luovuttajista. Mun etiikalla avoimet luovutukset ovat eettisempiä kuin suljetut. Tulevaisuudesta on vaikea tietää, mutta oletettavasti teknologia, maailman ihmisten nopea yhteydenpito ja erilaiset tietokannat kehittyvät pikemminkin paremmiksi kuin huonommiksi. Kun Yhdysvaltojen kokoisessa maassa luovutetuista anonyymeistä soluista syntyneet lapset ovat onnistuneet löytämään sekä luovuttajiaan että sisaruspuoliaan, niin uskoisin sen onnistuvan Suomessakin – vaikka siittiöt olisikin maahantuotu Tanskasta vanhan lain aikaan. Tämä tosiasia jotenkin murentaa noiden anonyymien sukusolujen käytännön. Ymmärrän kyllä jotenkin, että ”ennen vanhaan” eli vaikka 10 vuotta sitten hedelmöityshoidoissa olleet ovat halunneet valita anonyymit solut. Silloin ajateltiin sulkeutuneemmin kuin nykyään, eikä oltu tietoisia kaikista kehitysaskelista. Onneksi uutta hedelmöityshoitolakia säädettäessä oltiin ajan tasalla.

    Tässä yksi linkki Yhdysvaltojen nettiporukoihin: https://www.donorsiblingregistry.com/members/ViewSuccessStory?ssID=252

    Gilla

    • Kiitos onnitteluista! 🙂 Näinhän se menee – joskus voi olla jopa helpompi onnitella asioista joita ei itse kaipaa.

      Olet ihan oikeassa tekniikkapohdinnassasi. Somessahan voi jo nyt etsintäkuuluttaa vaikka mitä ja onnistua siinä. Olen kyllä kiitollinen siitä että elän Suomessa juuri nyt, ja että Suomen lait ovat kuin ne ovat (ainakin tässä suhteessa)! 🙂

      Gilla

  2. Kyllä lapsi keksii kaikenlaisia kuvitelmia luovuttajasta riippumatta siitä, onko luovuttaja anonyymi vai ei. Äiti joutuu joka tapauksessa käsittelemään lapsen kuvitelmat, ja minusta se on helpompaa, kun itsekin tietää jotain. Minä nimittäin tiedän, mistä solupankista klinikkani tilaa sukusolut, ja sielläpä ei sattunut olemaan kuin yksi luovuttaja, joka vastasi saamiani tietoja täsmälleen. Millään muulla luovuttajalla ei täsmännyt edes puolet tiedoista. Ostin tuon luovuttajan tiedot solupankista (nimeä ei kuitenkaan saa), ja minusta on nyt kiva tietää luovuttajan ammatti, koulutus, elämänarvot, sukulaisten sairaudet, miksi hän halusi luovuttaa, jne. Ja tiedoissa mukana oli myös kirje lapsen perheelle, ja luovuttajan ajatuksia siitä, mitä hän tuumaa jos lapsi tulee täysi-ikäisenä häntä tapaamaan.

    Tiedän nyt, että luovuttaja on ihan tavallinen ja järkevä ihminen, ja minusta on paljon helpompi näillä tiedoilla kertoa lapselle hänen solujensa alkuperästä. Voin heti kertoa, ettei lapsen isä ole tuntematon miljonääri tai vaikka kuningas, kuten monet isättömät lapset tykkäävät leikkiä.

    Jotenkin tuntui, että luovuttajakin olettaa lapsen perheen saavan kaikki nuo tiedot, kun hän on ne kerran solupankillekin antanut.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s