Identitetskris

Det heter att gravidhormoner påverkar humöret. Själv tycker jag att jag under hela graviditeten har varit lika jämn i humöret som vanligt, men idag drabbades jag av Känsla och har småsnyftat sen dess. Det kan förstås vara hormoner, men jag ogillar i allmänhet att avfärda känslor med hormoner. Hormoner är tacksamma att skylla på om man märker att ens reaktioner är orimliga, men när det handlar om så stora saker som att få barn är nog alla reaktioner rimliga.

Nåväl. Det som triggade igång min Känsla var nåt så enkelt som tanken på ett litet fjunhuvud till bebis som har ont och gråter och gråter och man kan inte hjälpa eller lindra på nåt sätt. Usch! Sen började jag fundera på min identitet. Min utveckling från barn till ung till vuxen har gått utan större skarvar. Inga tydliga ”före” eller ”efter”. Min identitet har alltid varit densamma – i första hand som mig själv (som blivit lite klokare med åren men som inte egentligen har förändrats), och i andra hand som medlem i min familj, och då främst som barn till mina föräldrar. Nu plötsligt ska jag vara förälder i första hand, och allt det där andra i andra hand. En helt ny identitet efter 30 år. Det känns som om jag först nu blir vuxen på allvar. Lite skrämmande är det att inse att jag i barnets åsyn alltid måste vara den starka, den som vet, den som har läget under kontroll. Också när jag är trött, sjuk eller själv känner mig liten. Lyckligtvis finns det människor som jag kan ringa och vara ynklig för vid behov.

Och även om jag är glad, tacksam och förväntansfull inför att bli mamma, så sörjer jag att ungdomsåren är över. De har varit lika värdefulla och viktiga för mig som jag tror att åren som förälder kommer att bli, och jag blir alltid lite förskräckt när jag hör folk säga att deras liv började först när de fick barn. Det är ju förstås bra för dem då att de fick sina barn och äntligen kunde börja leva, men jag uppfattar det som att lite nedvärdera sig själv. Jag vill att mitt barn ska kunna värdesätta hela sitt liv oavsett om hen får barn eller inte, och jag hoppas att mina egna föräldrar njöt av livet också före vi föddes.

Det verkar kanske lite konstigt att vänta sitt första, efterlängtade barn och samtidigt hålla ett hyllningstal till sitt barnlösa jag, men jag tror det är sunt. Nog måste man kunna bli mamma utan att behöva packa ner hela sitt forna jag i en låda märkt ”Öppnas (kanske) när barnen fyllt 50”. Mycket får man förstås göra avkall på (ett tag), men självuppoffrande martyr ska man inte bli. Inte jag i alla fall. Och visst, det här KAN sortera under rubriken: ”Vanföreställningar jag hade före jag fick barn”, men jag hoppas verkligen att så inte är fallet.

(Snabb graviduppdatering: vecka 21+3, allt bra på 20-veckorsultrat, jag mår bra och ungen bökar.)

Annonser

2 thoughts on “Identitetskris

  1. No jaa, olihan se nuoruus kivaa ensimmäiset viisi vuotta, mutta sitten olikin jo tehty ihan kaikki mitä mieleen juolahti, kokeiltu muusikon uraa ja todettu, ettei keikkailu ole minun juttuni, kierretty maapallo, asuttu Afrikassa ja vähän muuallakin, sukellettu koralliriutoilla ja Suomenlahden hylyillä, matkusteltu työn puolesta konferensseihin, jne. Kaikki viidessä vuodessa, ja sen jälkeen ei enää tullut muuta ajanvietettä mieleen.

    Seuraavat 15 vuotta nuoruutta jo pelkästään kyllästyttivät, ja kaikkein kamalin ajatus oli se, että sama elämänvaihe jatkuu vanhuuteen asti, eikä minusta ikinä tule äiti eikä myöskään isoäiti. Samaa turhaa lapsetonta kitkutusta hautaan asti. Kuolisin vanhana yksin omaan asuntooni eikä ketään kiinnostaisi olenko olemassa vai en. Yhteiskunta toki haluaa minut veroja maksamaan, mutta siihen yhteiskunnankin kiinnostus jää.

    Viisi vuotta nuoruutta olisi vallan hyvin riittänyt minulle, ja etenkin se 10 vuotta ”nuoruutta” kolmikymppisenä oli jo täysin turhaa, kun ei silloin enää ole edes nuori yhtään millään määritelmällä.

    Yhdelle elämän tarkoitus on taiteen tekeminen, toiselle tieteen tekeminen, kolmannelle elämän tarkoitus on uskonto ja neljännelle lapset. Eipä tuolle mitään mahda. Vaikka tekisit mitä, voi lapsellesi olla jokin muu asia tärkeintä elämässä kuin sinulle. Minä tiesin jo lapsesta asti, että lapset ovat minulle tärkeintä elämässä.

    Gilla

    • Minulla oli samanlaiset ajatukset, etenkin se että kolmekympin jälkeen halusin jo ”aikuistua” ja siirtää seuraavaan elämänvaiheeseen, joka minun kohdallani tarkoitti vanhemmuus. Joskus mietin että olisinko vielä pitänyt odottaa ja jatkaa kumppanin etsintää, mutta siihen menisi kallista aikaa ja voisin silti olla samassa tilanteessa kymmenen vuoden päästä. Lapsi on kuitenkin minulle tärkeämpi kuin elämänkumppani, joten first things first. 😛

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s