Om stora och framförallt små känslor

Det är ultraljudstider i facebookgruppen för blivande julimammor. Bilder av välskapta foster delas flitigt, åtföljda av hjärtan och glada utrop. (Och naturligtvis könas de små liven stenhårt med blått för tuffa prinsar och rosa för gulliga prinsessor, men det ska jag förakta i ett senare blogginlägg.)

Många skriver att de aldrig förr varit så lyckliga och att glädjen inte känner några gränser.

Jag rotar runt i mitt eget huvud och försöker hitta gränslös glädje. Det är överraskande svårt. Man skulle ju tro att någon som velat ha barn länge och nu blivit gravid borde sväva på rosa moln med sånglärkor sprutande ur öronen. Jag hittar tacksamhet och en stor ömhet gentemot barnet, men jag är nog fortfarande alltför fokuserad på hotbilderna för att kunna hänge mig åt ren och skär lycka. Det heter att föräldraskap är svårt, och att singelföräldraskap är alldeles förfärligt jävla svårt. Det finns människor som fördömer mitt sätt att bilda familj, och vår familjeform kommer alltid att behöva förklaras. Ekonomin kommer att bli en utmaning. Jag har inte ännu slagit fast någon plan för vad som ska hända med barnet om jag blir allvarligt sjuk eller dör. Allt detta tror jag bidrar till att jag går lite försiktigt och avvaktande in i föräldraskapet. Tar ett steg i taget med en känsla av ”allt bra så här långt, sen får vi se” snarare än ”OMG det här är alldeles underbart”.

Jag undrar också om jag på ett undermedvetet plan tror att jag inte riktigt förtjänar att glädjas åt barnet. Som att barn är en belöning avsedd för dem som har gjort allt rätt och lyckats snärja en bra partner. Jag har ju i så fall ”fuskat”. Dessutom hade jag turen att bli gravid så pass snabbt och enkelt att jag aldrig hann bli särskilt desperat (tänk ”några år av fruktlös fertilitetsvård”-desperat) förrän barnet redan var på väg. Lite som en lättversion av ”survivor’s guilt”, fast i barnlöshetssammanhang.

Jonej, int veit ja jag. På ett förnuftsmässigt plan vet jag att jag får glädjas precis lika mycket som alla andra (och inte minst att alla blivande föräldrar har sina egna bekymmer att grubbla över (och att många grubblar på om de någonsin ens får bli föräldrar)) men psyket är nu som det är och det finns många små saker som envist sitter i bakhuvudet och påtar, trots att man egentligen vet bättre.

Sen kan nog mitt temperament spela in också. Jag känner djupt och äkta, men det blir sällan särskilt extrema känslouttryck åt någondera hållet. Jag känner harmoni och tillfredsställelse respektive melankoli och dysterhet snarare än sprudlande glädje och avgrundsdjup smärta. När jag lägger handen på magen och känner små buffar i handflatan så är det just harmoni och tillfredsställelse som dominerar. Det känns bra, tryggt och som om allt är precis som det ska vara. Om det nu är mitt sätt att känna sprudlande glädje, så har jag ju egentligen ingen orsak till dåligt samvete över att jag inte snyter glittriga regnbågar av lycka.

Annonser

9 thoughts on “Om stora och framförallt små känslor

  1. Kloka funderingar! Du har ett sätt att skriva som gör att jag både får tårar i ögonen och fnissar högt för mig själv genom samma inlägg (men då är jag ju också, till skillnad från dig, en med ”extrema känslouttryck”). Jag antar, att det är som alltid är när man bryter mot normer – man måste hitta sätt att förhålla sig till dem. Och det gäller allt från att bryta normer för barntillblivelse och familjebildning till känslonormer om detsamma (eller något annat). Är man på något sätt ”udda” så märks det, och är man då en människa med tendens att fundera, så ställer man sig själv, sina handlingar, sina tankar och sina känslor i förhållande till normen. Jag tror det kan vara riktigt sunt att göra det. Jobbigt, i och för sig, som normbrott till sin natur ofta är, men sedan vet man också med större säkerhet var man står, just för att man har varit tvungen att tänka till ett extra varv.

    P.S. Jag ser fram emot ditt kommande föraktinlägg!

    Gilla

    • Tack! 🙂 Du är inte så korkad själv heller – det där med att även känslor har normer hade jag inte ens tänkt på i det här sammanhanget. Det märks så tydligt när man GÖR nåt som bryter mot normen, men att man KÄNNER nåt som bryter mot normen är svårare att ringa in. Dessutom syns inte känslor och det är enkelt att ljuga om dem (i synnerhet i skrift), så den där normen kanske inte alls följs av så många som man tror. Det är säkert därför det är en enorm lättnad att träffa andra som känner och tänker på samma sätt som man själv, i synnerhet om det handlar om lite udda saker, som vi vet. 😉

      Gilla

  2. Vet du, jag blir så glad av dina inlägg! Du känns så jordnära och verkar ha koll på dig själv och vad som är viktigt för dig. Själv känner jag mig ofta som en hopplös yrboll som ena dagen vill flytta utomlands, andra dagen rota mig djupt nånstans nära min familj och ha ett barn (bor just nu inte i samma stad som de) och tredje dagen ännu nånting helt annat. Antagligen försöker jag för mycke anpassa mig till någon sorts normer. Men hur ska man nu sen riktigt veta vad man _egentligen_ vill?

    Gilla

    • Tack för din fina kommentar! 🙂 Jo, bra fråga du ställer. Ibland tänker jag att det skulle ha varit lättare att leva förr då man blev och gjorde det som ens föräldrar var och gjorde, punkt. Men det är nog ändå bättre så här, även om alla valmöjligheter också kan ge en fel i huvu. Det kan vara bra att prova på många olika saker för att veta var man har sig. Jag skulle ju först bli lantbruksavbytare, men efter lite lantbrukspraktik insåg jag att det skulle jag inte. Nu är ju inte barn nånting som man bara ”provar på” och sen behåller eller ratar, men t.ex. utomlandsjobb kan man ju testa ett par år. Magkänslan brukar vara bra att gå efter, om man bara lyckas gräva fram den under alla normer, förväntningar och krav som kommer utifrån.

      Gilla

      • Joo jag har också tänkt på att det på ett sätt sku varit lättare om man sku ha haft en färdigt utstakad väg att följa, i sina föräldrars fotspår liksom. Men som du säger så är det nog ändå bättre så här 🙂 Och sant att ungefär allt annat utom barn kan man ju ändra på sen senare om det känns så. Egentligen har jag ju också redan ändrat en hel del, bytt huvudämne och flyttat till en annan stad från min hemstad där jag växte upp och allt möjligt som jag inte ens tänker på att ha varit förändringar. Man gör ju faktiskt val hela tiden men tänker inte alltid på det. Men hoppeligen kommer man hela tiden närmare och närmare sånt man vill ha i sitt liv 🙂 när har du förresten beräknad dag för barnet?

        Gilla

      • Jo, och ju äldre man blir desto klokare blir man faktiskt, fast det inte alltid känns så för stunden! 😀 Barnet är beräknat till USA:s nationaldag, fååååårth åv djulaj.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s