Om att smita förbi singelkön

Idag nådde jag vecka 28+0 och det är mindre än tre månader kvar till beräknad förlossning. Tänk det! Jag brukar titta på min mage och förundra mig över att den faktiskt finns där (eller inte magen då, men innehållet). Att vara barnlängtande singel kändes som att stå längst bak i kön till stället där det delas ut män, utan att veta om jag skulle hinna fram innan äggen dött eller om alla bra män redan hade delats ut och de enda som fanns kvar i lagret var förvuxna tonåringar som ville ha hushållstjänster och sex. Nu känns det som om jag har ”fuskat” och sprungit förbi hela singelkön, tagit ett stort skutt över parförhållandeträsket och ställt mig direkt i barnkön, som i mitt fall var väldigt kort. FÅR man faktiskt bli mamma utan att först ha investerat en massa tid, energi och känslor i en hoper karlar och till slut, kanske, få till det med en som är bra (eller om man är desperat, en som åtminstone inte är direkt dålig)? Borde man inte få specialtillstånd från nån slags tvåsamhetskommitté först? Jag har liksom hoppat över det jobbiga steget i processen och gått rakt på efterrätten, helt fräckt!

Det här sättet att resonera tyder kanske på en lite problematisk manssyn, och det är jag mycket medveten om. Riktigt sann är den inte heller – fullt så enkel är jag inte att jag skulle tycka att män överlag är jobbiga. Det är bara himla jobbigt att inom utsatt tid försöka hitta en som man kan bli kär i, i synnerhet om man dessutom förväntar sig någon slags ömsesidighet. Jag trivs väldigt bra med min nuvarande livssituation och skulle aldrig i världen orka börja dejta bara för sakens skull, men ändå finns det en liiiiten bitterhet längst in. Ett tydligt exempel på det är när jag läser tidningsintervjuer, och det finns en faktaruta med personens namn, ålder, familj, yrke osv. Nästan alltid står det ”partner och x antal barn” eller ÅTMINSTONE ”sambo/pojkvän/gullemufs”, och jag muttrar: ”Såklart du har, din jääävel”. Så nånstans påtar det ju fortfarande. 😛

Däremot har jag kommit på mig själv med att behöva rätta min reaktion på att folk har barn – ”såklart du har, din jä-… Men det har ju jag OCKSÅ!”. Jag glömmer liksom bort att jag inte längre räknas som ofrivilligt barnlös. Visst, ungen är inte född än och missfall och döden blablabla, men just nu HAR jag faktiskt ett barn. Ska man vara petig så vet jag inte om jag nånsin har ”fått” räkna mig som ofrivilligt barnlös, eftersom allt som skrivs om ofrivillig barnlöshet verkar handla om fertilitetsproblem. Om man i hela sitt liv har haft chansen att bli gravid ynka två gånger och den ena gången funkade, så har man definitivt inte fertilitetsproblem. Men min barnlöshet handlade aldrig om fertilitet utan om singelskap, och jag hade hunnit bli väldigt bekant med tanken på att jag kanske aldrig får några barn, så jag räknar mig absolut som en före detta ofrivilligt barnlös.

En tanke som däremot har släppt är antagandet att omgivningen kommer att vara kritisk. Jag har inte blivit kritiserad eller ifrågasatt en enda gång sen jag ”kom ut” som blivande frivillig singelmamma, utan bara fått en massa hejarop och uppmuntran. Det har nästan gått så långt att jag numera förväntar mig bifall, och Min Värdiga Person skulle bli Högeligen Förnärmad om någon nedlät sig till att ens knysta något negativt. Det ska hen i så fall ge självaste fan i, på min ära! *fnyser och rättar till monokeln*

Annonser