Om att smita förbi singelkön

Idag nådde jag vecka 28+0 och det är mindre än tre månader kvar till beräknad förlossning. Tänk det! Jag brukar titta på min mage och förundra mig över att den faktiskt finns där (eller inte magen då, men innehållet). Att vara barnlängtande singel kändes som att stå längst bak i kön till stället där det delas ut män, utan att veta om jag skulle hinna fram innan äggen dött eller om alla bra män redan hade delats ut och de enda som fanns kvar i lagret var förvuxna tonåringar som ville ha hushållstjänster och sex. Nu känns det som om jag har ”fuskat” och sprungit förbi hela singelkön, tagit ett stort skutt över parförhållandeträsket och ställt mig direkt i barnkön, som i mitt fall var väldigt kort. FÅR man faktiskt bli mamma utan att först ha investerat en massa tid, energi och känslor i en hoper karlar och till slut, kanske, få till det med en som är bra (eller om man är desperat, en som åtminstone inte är direkt dålig)? Borde man inte få specialtillstånd från nån slags tvåsamhetskommitté först? Jag har liksom hoppat över det jobbiga steget i processen och gått rakt på efterrätten, helt fräckt!

Det här sättet att resonera tyder kanske på en lite problematisk manssyn, och det är jag mycket medveten om. Riktigt sann är den inte heller – fullt så enkel är jag inte att jag skulle tycka att män överlag är jobbiga. Det är bara himla jobbigt att inom utsatt tid försöka hitta en som man kan bli kär i, i synnerhet om man dessutom förväntar sig någon slags ömsesidighet. Jag trivs väldigt bra med min nuvarande livssituation och skulle aldrig i världen orka börja dejta bara för sakens skull, men ändå finns det en liiiiten bitterhet längst in. Ett tydligt exempel på det är när jag läser tidningsintervjuer, och det finns en faktaruta med personens namn, ålder, familj, yrke osv. Nästan alltid står det ”partner och x antal barn” eller ÅTMINSTONE ”sambo/pojkvän/gullemufs”, och jag muttrar: ”Såklart du har, din jääävel”. Så nånstans påtar det ju fortfarande. 😛

Däremot har jag kommit på mig själv med att behöva rätta min reaktion på att folk har barn – ”såklart du har, din jä-… Men det har ju jag OCKSÅ!”. Jag glömmer liksom bort att jag inte längre räknas som ofrivilligt barnlös. Visst, ungen är inte född än och missfall och döden blablabla, men just nu HAR jag faktiskt ett barn. Ska man vara petig så vet jag inte om jag nånsin har ”fått” räkna mig som ofrivilligt barnlös, eftersom allt som skrivs om ofrivillig barnlöshet verkar handla om fertilitetsproblem. Om man i hela sitt liv har haft chansen att bli gravid ynka två gånger och den ena gången funkade, så har man definitivt inte fertilitetsproblem. Men min barnlöshet handlade aldrig om fertilitet utan om singelskap, och jag hade hunnit bli väldigt bekant med tanken på att jag kanske aldrig får några barn, så jag räknar mig absolut som en före detta ofrivilligt barnlös.

En tanke som däremot har släppt är antagandet att omgivningen kommer att vara kritisk. Jag har inte blivit kritiserad eller ifrågasatt en enda gång sen jag ”kom ut” som blivande frivillig singelmamma, utan bara fått en massa hejarop och uppmuntran. Det har nästan gått så långt att jag numera förväntar mig bifall, och Min Värdiga Person skulle bli Högeligen Förnärmad om någon nedlät sig till att ens knysta något negativt. Det ska hen i så fall ge självaste fan i, på min ära! *fnyser och rättar till monokeln*

Annonser

6 thoughts on “Om att smita förbi singelkön

  1. Detdär med vem som ”får” räknas som ofrivilligt barnlös är en helt fånig men ändå ack så verklig diskussion/fundering. Kan ibland tycka att inte jag helt kan räknas jag heller, när jag självmant valt att avsluta vården även om det kanskemöjligeneventuellt… Fånigt. Men alltså, livssituationsbarnlöshet är ju absolut också barnlöshet! Det som ofrivillig barnlöshet egentligen handlar om är ju en barnlängtan som inte (ännu) uppfyllts, sak samma av vilken orsak. Så det är mer den egna känslan än faktisk situation, typ. I praktiken tycks ju det dock vara lite svårt…

    Gilla

    • Det är det. Nuförtiden finns det så många kategorier, grupper, fack, läror, inriktningar, diagnoser osv. som många älskar att plocka in sig själva i för att på så vis tydligt definiera och visa sin identitet. Om man då inte riktigt passar i någon tydligt avgränsad kategori, eller passar i flera, blir det knepigt. Jag vill själv bestämma till vilka grupper jag räknar mig och på vilka grunder, samtidigt som jag inte vill klampa in och lägga beslag på någon annans grupp om jag inte till fullo uppfyller deras kriterier för att höra till just den gruppen. Så vem ”äger” gruppen egentligen? Knepigt! Det är väl så som subkulturer och andra slags underkategorier uppstår.

      Gilla

      • Knepigt ja. Vem äger gruppen…? Tänker att det nu för sjutton borde vara rätt klart att vi alla har lite olika väg till och plats i vår barnlöshet, men att vi ändå alla har rätt att finnas där. Så att vi liksom alla sku behöva ha en stor portion ödmjukhet och ge varandra rum. Acceptera den egna känslan men också lyfta blicken och ta in andras, utan att döma… Men det är ju allt annat än lätt när det är tunga frågor det handlar om, förstås. Men vi skadar ju nog en hel del när vi lägger villkor på barnlösheten och tävlar om vem som räknas mer eller mindre. Man kan både räknas själv och ge rum åt andra, tycker jag! Men samtidigt tror jag det är bra, som du gör, att ge rum åt att vägen varit längre och tyngre för någon annan, utan att det alls tar bort din egen rätt till att ha varit ofrivilligt barnlös… För det är väl just den öppenheten vi borde ha i dethär fältet – att ge rum åt känsla och upplevelse för var och en, men också bredda för att många vinklar finns. Men tyvärr verkar det ju som sagt vara ack så svårt för många. Det är tokigt att man liksom ska vara tvungen att ursäkta sej för att man alls använt/använder barnlöshet-upplevelsen om sin egen situation när man ”bara” är singel eller ”bara” försökt på tumanhand (ännu) eller ”bara” gjort några inseminationer eller ”bara”… Alltid finns någon som har längre resa, men det tar ju inte bort den egna upplevelsen. Så synd liksom att vi drar undan mattan på varandra och bråkar om vem som är mest barnlös när vi ju egentligen borde vara dom som bäst kan stöda varandra i dethär. Anyway… Lång harang på detta, men har funderat en del på det själv just nu. Kommer inlägg angående temat på min blogg också här endera dagen, bara jag hinner skriva det…

        Gilla

      • Du har nog helt rätt i dina funderingar, tycker jag! Det är alltid tröttsamt när det ska tävlas om vem som har det jobbigast, även om jag samtidigt förstår reaktionen. Antagligen kommer jag att reagera på ett liknande sätt om jag i framtiden hör en gift småbarnsmamma klaga över att det är så jobbigt att ha hand om barnet ensam när mannen är bortrest ett par dagar… 😛 Men då kan jag försöka vara En Stor Människa och låta henne tycka det, för hennes känsla är ju helt äkta och befogad i hennes verklighet.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s