4 dagar till BF

Inga babynyheter ännu. Barnet var fixerat i bäckenet när jag var på rådgivningen för några dagar sen, men jag har inga känningar som tyder på att det skulle börja snart. Jag mår bra, cyklar fortfarande och sover långa nätter. Ser fram emot förlossningen med skräckblandad förtjusning. Jag har tänkt på den så länge att det ska bli en lättnad att äntligen få veta hur det går, men samtidigt börjar jag bli lite skraj igen. Jag är inte orolig för det värsta scenariot, dvs. att barnet eller jag ska få allvarliga skador eller dö, eftersom det är så pass sällsynt. Däremot är det VÄLDIGT vanligt att det gör vansinnigt ont, så därför oroar jag mig för hur jag ska klara av att hantera smärtan. Jag blir allt mer välvilligt inställd till epiduralbedövning ju närmare förlossningen kommer. 😛

Jag är modig och djärv och har bokat biljetter till den lokala sommarteatern två dagar efter BF. Om jag kan gå på den så är det bra, för jag vill verkligen se den, och om jag inte kan gå på den så är det också bra, för då går jag inte så mycket över tiden. Jag kan nog annars tänka mig att gå över tiden, men det betyder kortare tid att återhämta mig före vi far till stugan i augusti. Det är nog ganska skönt att jag inte själv kan bestämma när det ska sätta igång!

Knappt 3 veckor till BF

Jag hade nyligen födelsedag, och fick lyckligtvis behålla datumet för mig själv. Om ett barn och en vuxen delar födelsedag så tenderar barnet att få all uppmärksamhet den dagen, och jag är så pass självisk att jag vill ha min egen födelsedag för mig själv. 😛 Jag ville ju inte ha barn för att ge hela mitt liv till barnet, utan för att ge barnet ett eget liv, och i den dealen ingår också en Alldeles Egen Födelsedag!

Jag mår fortfarande bra, men föredrar numera att cykla istället för att promenera när jag ska ut och röra på mig. Promenerandet känns trögt (och så ser det fånigt ut, något rådjur kan ju se mig och skratta, bevars!), och jag kan inte längre gå mig andfådd utan att det blir obekvämt. På cykel kan jag däremot få upp flåset utan att få ont nånstans. En förlossning lär kunna jämföras med ett maratonlopp, och då vore det ju dumt att inte fortsätta motionera om man nu en gång orkar.

Jag funderar mest på förlossning och barnskötsel just nu, och inte just alls på singelskap och faderlöshet. Jag är liksom färdig med de tankarna för den här gången, men de lär återkomma under senare skeden. För en nyfödd spelar det knappast nån roll om det finns nån pappa eller inte, så länge det finns maaaaat och varm hud och torra blöjor. Angående förlossningen så känner jag mig allt lugnare ju närmare den kommer. Antagligen beror det på att allt (alltså ALLT) hittills har gått så himla mycket lättare än jag hade trott, och då förutsätter jag att förlossningen ska göra detsamma. Vi får väl se hur kaxig jag är sen när the shit gets real… Har fått låna en bra bok med andnings- och avslappningsövningar inför förlossningen, men jag kan aldrig göra dem för jag bara somnar. Å andra sidan betyder det väl att jag är rätt bra på avslappning. 😛

Vecka 37+2, ungen beräknas väga 3,3 kg och min gångstil blir allt mer lik en dromedars (ni vet – värdigt, långsamt och lite bakåtlutat (inget underbett dock)).

En månad kvar till BF

Nu skulle jag kunna skriva att det börjar dra ihop sig till förlossning (rent tidsmässigt gör det ju det), men ännu är det inget som tyder på att nåt skulle hända den närmaste tiden. Var hos läkaren idag och livmoderhalsen var ännu omogen, så det verkar lugnt. Har inte heller noterat att magen skulle ha sjunkit eller att de dagliga sammandragningarna skulle ha ändrat karaktär. För min del får ungen gärna stanna inne MINST till BF, för jag har så mycket att göra ännu och jag känner mig inte alls färdig med den här graviditeten. Har inte ens närapå nått ”pust och stön jag längtar tills det här är över”-stadiet ännu, utan mår bara prima.

Häromveckan skrev jag en kolumn i lokaltidningen där jag berättade om min situation som blivande frivillig singelmamma. Det är egentligen ett lite väl privat ämne för en kolumn, men jag skrev den av tre orsaker: dels vill jag informera folk om att den här familjeformen faktiskt finns, dels bor jag på en liten ort och vill lägga korten på bordet direkt för att undvika eventuellt skvaller, och dels kanske jag kan sätta igång en tankeprocess hos någon annan ofrivilligt barnlös singel, för jag fick själv för första gången veta om det här sättet att bilda familj via en tidningsartikel för sju år sen. Responsen på min kolumn har varit enbart positiv och uppmuntrande, och det känns bra.