Famnen fylld <3

När en gravidblogg plötsligt blir moltyst brukar det betyda att nästa inlägg gör bloggen till en babyblogg. Så också i det här fallet! Min son föddes det stiliga datumet 170717, i vecka 41+6. Hans strategiska mått var 4360 g, 52 cm och ett hattnummer på 37,5 cm. Vi stannade på BB i sex dagar, tills amningen fungerade (det dröjde innan mjölken steg). Nu bor vi hemma hos mina föräldrar en tid, vilket är oerhört skönt. Jag behöver bara koncentrera mig på att ta hand om babyn och mig själv, och det är också trevligt med sällskap. Mamma är inte bara mamma utan dessutom barnmorska, så jag har kunnat prata igenom och bearbeta förlossningen med henne som bollplank. Kanske jag skriver en mer detaljerad förlossningsberättelse senare, men i korthet gick det så här:

På lördag morgon 15.7 åkte jag in till Tyks för överburenhetskontroll, blev igångsatt med tre cytotec och fick stanna kvar där. Det fanns inga medicinska skäl till det för allt var bra med fostret, men pga. deras strama tidtabeller blev det igångsättning i alla fall, vilket känns lite surt. På söndag morgon 16.7 gick vattnet, och sen började värkarna så småningom. På eftermiddagen hade jag så pass ont att jag fick flytta till förlossningssalen, och på natten till måndag föddes han med hjälp av sugklocka. Det gick ungefär 22 timmar från att vattnet gick tills att han var ute. Det var en väldigt seg förlossning för allt gick så lååååångsamt, och det var också orsaken till att de till slut hjälpte till med sugklockan. De hade redan bokat en sal för akut kejsarsnitt, men lyckligtvis behövdes det inte. Barnet mådde finfint när han kom ut, men jag måste till operationssal och sys eftersom de hade klippt i mellangården. Det är egentligen det enda men jag har efter förlossningen – ont i aktern. Under hela förloppet hade jag sällskap och stöd av min svägerska och en doula, vilket visade sig vara ett fantastiskt beslut. Utan dem hade jag nog gett upp och rymt från alltsammans. 😛

Nu har jag alltså varit babymamma i en vecka, och sovit ungefär 4-5 timmar i dygnet. Konstigt nog känns det helt bra! Kroppen kanske går in i nåt slags ”baby mode” där man fungerar med mindre sömn. Lillspektaklet äter, skiter och sover, och i korthet gör väl jag det också, förutom att ”sover”-andelen till 90 procent består av amning. Ser fram emot att både han och jag ska lära oss mera: han om hur man är människa och jag om hur man tar hand om en liten människa. 🙂