En månad kvar till BF

Nu skulle jag kunna skriva att det börjar dra ihop sig till förlossning (rent tidsmässigt gör det ju det), men ännu är det inget som tyder på att nåt skulle hända den närmaste tiden. Var hos läkaren idag och livmoderhalsen var ännu omogen, så det verkar lugnt. Har inte heller noterat att magen skulle ha sjunkit eller att de dagliga sammandragningarna skulle ha ändrat karaktär. För min del får ungen gärna stanna inne MINST till BF, för jag har så mycket att göra ännu och jag känner mig inte alls färdig med den här graviditeten. Har inte ens närapå nått ”pust och stön jag längtar tills det här är över”-stadiet ännu, utan mår bara prima.

Häromveckan skrev jag en kolumn i lokaltidningen där jag berättade om min situation som blivande frivillig singelmamma. Det är egentligen ett lite väl privat ämne för en kolumn, men jag skrev den av tre orsaker: dels vill jag informera folk om att den här familjeformen faktiskt finns, dels bor jag på en liten ort och vill lägga korten på bordet direkt för att undvika eventuellt skvaller, och dels kanske jag kan sätta igång en tankeprocess hos någon annan ofrivilligt barnlös singel, för jag fick själv för första gången veta om det här sättet att bilda familj via en tidningsartikel för sju år sen. Responsen på min kolumn har varit enbart positiv och uppmuntrande, och det känns bra.

Annonser

Föräldrakurs och barnlöshet

Idag var jag på rådgivningens föräldrakurs, eller snarare ett infotillfälle som handlade om vardagen med ett nyfött barn. Vi var 12 väntande mammor, av vilka majoriteten hade med sig sina män, och jag var den enda singeln. Jag har läst på flera håll att sådana här träffar kan vara väldigt jobbiga för singelmammor, då alla andra sitter hand i hand med sina mer eller mindre äkta män. Jag tyckte i alla fall att det gick bra – det var nästan lite roligt att få sticka ut under presentationsrundan. Och för all del fanns det andra som också stack ut på sina sätt: där fanns en nyfamilj, en 18-åring och en 40-plussare som blivit gravid via ivf. Jag kände spontan samhörighet med henne eftersom vi båda fått hjälp på klinik. Så även den här etappen av singelföräldraskapet gick mycket lättare än jag först hade trott! Det är bra livet, fortsätt så. 😛

Annars så börjar magen nu kännas stor på riktigt, och jag har noterat att den drar blickar till sig när jag rör mig bland folk. Jag minns vad jag själv tänkte om gravidmagar före jag hade fattat beslutet att försöka bli singelmamma. Undrar om någon av dem som tittar på mig tänker: ”Just så, ÄNNU en lycklig jävel som minsann har fått till det prkl!”, och jag tänker: ”Förlåtförlåtförlååååt, det var inte helt okomplicerat för mig heller!”. På morsdagen såg jag i fb-flödet ett par ”humoristiska” videoklipp om vilket slavgöra det är att vara mamma, och att alla barnlösa kan skatta sig lyckliga som inte vet ett dyft om det hårda livet med barn. Såna videoklipp är säkert väldigt terapeutiska för trötta föräldrar som känner att de snart förlorar förståndet, men jag halkade genast tillbaka till ofrivilligt barnlös-läget och blev bara illa berörd. Jaja, kokettera ni med ert martyrskap, men ställ det inte i relation till barnlösa och deras förmodat ”enkla” liv (man kan ha sömnproblem och tidsbrist även som barnlös, FYI). Vi vet alla att ni aldrig i livet skulle vilja byta ut era matkladdiga tapeter och sönderhackade nätter till ett liv utan era barn.

Idag är det vecka 33+0 och graviditeten förlöper fortsättningsvis utan problem. Skönt!

Två månader till BF

Det är märkligt hur en graviditet kan gå olidligt långsamt i början för att sedan rusa iväg mot slutet. Idag är det exakt två månader kvar till beräknad förlossning, och jag har inte hunnit med närapå allt som jag trodde jag skulle hinna med under graviditeten, och kommer inte att hinna med det heller. Jag läste dock nånstans att det finns ett liv efter förlossningen (!) och att allt inte måste vara ”färdigt” när barnet föds. Livet blir ju ändå aldrig färdigt.

En sak har jag dock hunnit med, och det är en resa till min kusin i Norrköping. I början av graviditeten hade jag aldrig klarat det pga illamående, men nu gick det utan problem (förutom lite sjösjuka över Ålands hav på hemvägen). Jag reste med lätt packning, och det var riktigt bekvämt att bära ryggsäck som motvikt till magen. Och avgiftsfria allmänna toaletter är nog grejer det. 😉

Lillsprattlet bökar på. Jag skrev i nåt tidigare inlägg att jag förundrade mig över att gravida alltid avbildas med händerna på magen, men nu har jag kommit på en möjlig orsak – det är helt enkelt väldigt roligt att känna på sparkarna! Det känns skojigt rent fysiskt, samtidigt som det är en försäkran om att barnet mår bra. Eller att det i alla fall inte är dött. Jag läste nyligen ett par artiklar/blogginlägg om fosterdöd och är inte direkt nojig, men tillräckligt medveten för att i bakhuvudet hålla koll på hur länge sen jag kände rörelser senast.

Min mamma jobbade tidigare som barnmorska och har kvar en liten trälur som man lyssnar på fostrets hjärtljud med. Häromdagen provade hon den på mig, och lyckades bonga barnets puls! Jag skulle också vilja lyssna, men jag har för korta öron. Lika bra det. 😛

Annars håller jag på och tvättar alla babykläder jag har fått av snälla människor. Nog ser det ju ganska mysigt ut med alla småplagg på rad! Och fågelskiten kommer på köpet, men det är säkert bara bra för barnets immunförsvar.

(Nå neeeeeej, jag tvättar nog om påskitna plagg.)

Sprattelkläder

Om att smita förbi singelkön

Idag nådde jag vecka 28+0 och det är mindre än tre månader kvar till beräknad förlossning. Tänk det! Jag brukar titta på min mage och förundra mig över att den faktiskt finns där (eller inte magen då, men innehållet). Att vara barnlängtande singel kändes som att stå längst bak i kön till stället där det delas ut män, utan att veta om jag skulle hinna fram innan äggen dött eller om alla bra män redan hade delats ut och de enda som fanns kvar i lagret var förvuxna tonåringar som ville ha hushållstjänster och sex. Nu känns det som om jag har ”fuskat” och sprungit förbi hela singelkön, tagit ett stort skutt över parförhållandeträsket och ställt mig direkt i barnkön, som i mitt fall var väldigt kort. FÅR man faktiskt bli mamma utan att först ha investerat en massa tid, energi och känslor i en hoper karlar och till slut, kanske, få till det med en som är bra (eller om man är desperat, en som åtminstone inte är direkt dålig)? Borde man inte få specialtillstånd från nån slags tvåsamhetskommitté först? Jag har liksom hoppat över det jobbiga steget i processen och gått rakt på efterrätten, helt fräckt!

Det här sättet att resonera tyder kanske på en lite problematisk manssyn, och det är jag mycket medveten om. Riktigt sann är den inte heller – fullt så enkel är jag inte att jag skulle tycka att män överlag är jobbiga. Det är bara himla jobbigt att inom utsatt tid försöka hitta en som man kan bli kär i, i synnerhet om man dessutom förväntar sig någon slags ömsesidighet. Jag trivs väldigt bra med min nuvarande livssituation och skulle aldrig i världen orka börja dejta bara för sakens skull, men ändå finns det en liiiiten bitterhet längst in. Ett tydligt exempel på det är när jag läser tidningsintervjuer, och det finns en faktaruta med personens namn, ålder, familj, yrke osv. Nästan alltid står det ”partner och x antal barn” eller ÅTMINSTONE ”sambo/pojkvän/gullemufs”, och jag muttrar: ”Såklart du har, din jääävel”. Så nånstans påtar det ju fortfarande. 😛

Däremot har jag kommit på mig själv med att behöva rätta min reaktion på att folk har barn – ”såklart du har, din jä-… Men det har ju jag OCKSÅ!”. Jag glömmer liksom bort att jag inte längre räknas som ofrivilligt barnlös. Visst, ungen är inte född än och missfall och döden blablabla, men just nu HAR jag faktiskt ett barn. Ska man vara petig så vet jag inte om jag nånsin har ”fått” räkna mig som ofrivilligt barnlös, eftersom allt som skrivs om ofrivillig barnlöshet verkar handla om fertilitetsproblem. Om man i hela sitt liv har haft chansen att bli gravid ynka två gånger och den ena gången funkade, så har man definitivt inte fertilitetsproblem. Men min barnlöshet handlade aldrig om fertilitet utan om singelskap, och jag hade hunnit bli väldigt bekant med tanken på att jag kanske aldrig får några barn, så jag räknar mig absolut som en före detta ofrivilligt barnlös.

En tanke som däremot har släppt är antagandet att omgivningen kommer att vara kritisk. Jag har inte blivit kritiserad eller ifrågasatt en enda gång sen jag ”kom ut” som blivande frivillig singelmamma, utan bara fått en massa hejarop och uppmuntran. Det har nästan gått så långt att jag numera förväntar mig bifall, och Min Värdiga Person skulle bli Högeligen Förnärmad om någon nedlät sig till att ens knysta något negativt. Det ska hen i så fall ge självaste fan i, på min ära! *fnyser och rättar till monokeln*

Renovering, socker och X-hopp

Det har varit tyst här några veckor för att 1) det har inte hänt nåt och 2) jag har varit upptagen med att fundera på renoveringsgrejer. Just nu bor jag hemma hos mina föräldrar eftersom både köket och badrummet renoveras i min lägenhet. Badrummet skulle förnyas helt och hållet och är nästan färdigt, men i köket skulle vi bara riva ett väggfast skåp, höja arbetsbänken och befria 50-talsskåpen från 70-talet. ”Skulle”. Det ena ledde till det andra och nu finns där varken golv eller innerväggar, och det är oklart när det blir ett kök igen. Tur att det är långt till förlossningen ännu! 😀

Graviditeten går fortsättningsvis bra. Jag var på den ökända sockerbelastningen för ett par dagar sedan, och var ärligt talat lite orolig för resultatet. Dels hade jag socker i urinet för några veckor sen, och dels har jag återgått till mitt normala godisintag efter första trimesterns illamående. Inte sätter jag nu i mig några enorma mängder socker, men jag äter med stor förtjusning choklad nästan varje dag. Graviditetsdiabetes skulle med andra ord sitta väldigt illa i min vardag. Lyckligtvis oroade jag mig i onödan, för värdena var mycket bra och jag kan fortsätta äta choklad! Hurra! Hemoglobinet har äntligen börjat stiga igen och allt annat verkar också vara i skick, så det är bara att tacka och ta emot!

Lillsprattlet växer och lever om. I synnerhet under sena kvällar kan jag se hur magen nästan hoppar. Ibland har jag känt sparkar på tre ställen samtidigt, ganska långt från varandra. Vad GÖR hen där inne, hoppar X-hopp?! 😀 Om jag själv har varit mycket aktiv under dagen (inte nu hoppat X-hopp men t.ex. rivit skåp eller panikcyklat till posten) får jag sammandragningar på kvällen, men de gör inte ont utan är mest fascinerande. Att sova på rygg funkar inte längre, för det bara bultar i öronen. Jag läste nånstans* att det beror på att livmodern trycker på stora kroppspulsådern, så det är nu endast sidoläge som går för sig.

*Tillförlitlig källa i stil med ”internet”. (Jag läste annars en gång en insändare där skribenten på allvar skrev ”se internet” som källhänvisning. Voj lilla tanten ändå!)

Maga-v25+någå

Här är en bild från ungefär en vecka sen.  Nu är jag i vecka 26+2.

Om stora och framförallt små känslor

Det är ultraljudstider i facebookgruppen för blivande julimammor. Bilder av välskapta foster delas flitigt, åtföljda av hjärtan och glada utrop. (Och naturligtvis könas de små liven stenhårt med blått för tuffa prinsar och rosa för gulliga prinsessor, men det ska jag förakta i ett senare blogginlägg.)

Många skriver att de aldrig förr varit så lyckliga och att glädjen inte känner några gränser.

Jag rotar runt i mitt eget huvud och försöker hitta gränslös glädje. Det är överraskande svårt. Man skulle ju tro att någon som velat ha barn länge och nu blivit gravid borde sväva på rosa moln med sånglärkor sprutande ur öronen. Jag hittar tacksamhet och en stor ömhet gentemot barnet, men jag är nog fortfarande alltför fokuserad på hotbilderna för att kunna hänge mig åt ren och skär lycka. Det heter att föräldraskap är svårt, och att singelföräldraskap är alldeles förfärligt jävla svårt. Det finns människor som fördömer mitt sätt att bilda familj, och vår familjeform kommer alltid att behöva förklaras. Ekonomin kommer att bli en utmaning. Jag har inte ännu slagit fast någon plan för vad som ska hända med barnet om jag blir allvarligt sjuk eller dör. Allt detta tror jag bidrar till att jag går lite försiktigt och avvaktande in i föräldraskapet. Tar ett steg i taget med en känsla av ”allt bra så här långt, sen får vi se” snarare än ”OMG det här är alldeles underbart”.

Jag undrar också om jag på ett undermedvetet plan tror att jag inte riktigt förtjänar att glädjas åt barnet. Som att barn är en belöning avsedd för dem som har gjort allt rätt och lyckats snärja en bra partner. Jag har ju i så fall ”fuskat”. Dessutom hade jag turen att bli gravid så pass snabbt och enkelt att jag aldrig hann bli särskilt desperat (tänk ”några år av fruktlös fertilitetsvård”-desperat) förrän barnet redan var på väg. Lite som en lättversion av ”survivor’s guilt”, fast i barnlöshetssammanhang.

Jonej, int veit ja jag. På ett förnuftsmässigt plan vet jag att jag får glädjas precis lika mycket som alla andra (och inte minst att alla blivande föräldrar har sina egna bekymmer att grubbla över (och att många grubblar på om de någonsin ens får bli föräldrar)) men psyket är nu som det är och det finns många små saker som envist sitter i bakhuvudet och påtar, trots att man egentligen vet bättre.

Sen kan nog mitt temperament spela in också. Jag känner djupt och äkta, men det blir sällan särskilt extrema känslouttryck åt någondera hållet. Jag känner harmoni och tillfredsställelse respektive melankoli och dysterhet snarare än sprudlande glädje och avgrundsdjup smärta. När jag lägger handen på magen och känner små buffar i handflatan så är det just harmoni och tillfredsställelse som dominerar. Det känns bra, tryggt och som om allt är precis som det ska vara. Om det nu är mitt sätt att känna sprudlande glädje, så har jag ju egentligen ingen orsak till dåligt samvete över att jag inte snyter glittriga regnbågar av lycka.

Hur tror jag det kommer att gå?

Beslutet att bli ensamstående mamma hade fått mogna i ungefär sex år innan jag skred till verket i höstas. Under de sex åren har jag funderat på alla upptänkliga aspekter av det hela, inte minst hur jag ska klara vardagen som ensamförälder. Det kan bli intressant att återvända till den här texten om några år. Antingen får jag sucka åt hur naiv jag var, eller så får jag klappa mig på axeln och konstatera att så himla farligt var det nu inte. Så, hur tror jag att det kommer att gå?

Om vi bortser från katastrofscenarier som kan drabba vilken familj som helst, som att jag eller barnet blir allvarligt sjukt, att huset brinner ner eller att någon nära anhörig dör, så tror jag att det kommer att gå bra. Förstås, annars skulle jag inte ha vågat göra det här från första början. Jag tycker jag är en ganska vettig och självständig människa och jag har dessutom hela familjen inom räckhåll, så med det mentala och sociala kapitalet borde jag inte ha nåt att oroa mig för. Däremot tror jag inte att det kommer att bli enkelt alla gånger, men eftersom jag är beredd på det så tror jag att jag fixar det också. Det kommer ju inte att bli någon överraskning att jag inte längre kan gå ut och nattpromenera när jag vill, eller glo på TV-serier en hel kväll, eller sova hur länge jag vill. Jag är beredd att ge upp en del saker, lyckligt medveten om att jag kommer att få dem tillbaka i sinom tid.

Det som kommer att skilja mitt föräldraskap från de flesta andras är att jag är ensam, vilket medför vissa praktiska utmaningar. Det är egentligen bara de praktiska sakerna som jag tror att kan bli besvärliga att sköta ensam – det mentala jobbet, som beslutsfattande och uppfostran, sköter jag gladeligen på egen hand.

WC-besök och dusch
Mitt stående exempel på en praktisk utmaning är att jag vill kunna gå på wc och duscha ensam utan att ungen tar livet av sig, river lägenheten eller får raivare under tiden. 😛 Nu är jag kanske helt i det blå med vad det innebär att vara förälder, men jag brukar tänka på tackor: när lammen är nyfödda får de dia precis när de vill, men efter några dagar inför tackan absolut diförbud medan hon äter. I början hänger lammen i hasorna på henne ändå, men efter att de har insett att det inte lönar sig så brukar de lägga sig och vila eller passa på att leka medan mamma äter. Jag hoppas att man kan lära barn samma sak – när mamma är på vessan eller i duschen så Vankas Det Ingen Service. Det får man såklart anpassa efter barnets ålder (jag är inte dum på det sättet), men jag minns inte att jag som liten någonsin skulle ha följt med min egen mamma på wc, så det kan ju inte vara en helt omöjlig förhoppning.

Sömn
Mycket verkar stå och falla på sömnen i vardagen med barn (och utan barn). Allt blir mycket jobbigare när man inte har sovit ordentligt, så jag vill verkligen försöka slå vakt om sömnen. Jag brukar kunna sova alla tider på dygnet bara jag är tillräckligt trött, så min plan är att försöka sova när barnet sover. Om ett barn behöver minst 10 timmar sömn i dygnet och jag behöver 8 så MÅSTE det ju gå att kombinera de timmarna på nåt vis, i alla fall så länge jag bara har ett barn. Om jag då slösar bort dyrbar sovtid på facebook eller TV-serier så får jag väl ge mig själv en spark i röven och göra bot och bättring för mitt eget bästa. Blir jag bara tillräckligt trött så tror jag nog att jag gladeligen slocknar samtidigt som barnet gör det.

Hushållsarbete
Jag vill ta med ungen i alla vardagliga sysslor – dels för att kunna utföra dem och hålla koll på barnet samtidigt, men också för att barnet ska lära sig ATT vissa saker måste göras, och HUR man gör dem. Barnet kommer att få/tvingas delta i hushållsarbetet allteftersom det blir större, men före det har jag inget emot att göra allt hushållsarbete ensam. Jag har ju alltid gjort det, och jag tror att det är mycket lättare att stå ut med sitt eget slarv än att gå omkring och vara sur på en partner som kanske försummar sitt ansvar. Jag har annars en ganska avslappnad attityd gentemot städning och sånt, så om hushållet ser ut som ett bombnedslag på grund av barnet så är det egentligen inte SÅ stor skillnad mot tidigare. 😀

Sjukdom
En sak som jag tror blir tuff är att vara sjuk. Jag kan bra tänka mig att vaka med ett sjukt barn så länge jag själv är frisk, men om jag sen blir sjuk lagom till att barnet tillfrisknar så är det nog inte så kul. Jag brukar visserligen sällan bli sjuk, och då är det inget värre än vanliga förkylningar, men jag har förstått att när man för sitt barn till dagis så kommer sjukdomarna som ett brev på posten. Också magsjuka som jag inte har haft på tjugo år. Men då får man väl bara lov att tillkalla hjälp (om inte annat så i form av en kasse mat levererad till ytterdörren), härda ut och hoppas att barnet kan roa sig framför en skärm.

Pengar
En större sak som jag oroar mig över är ekonomin. Jag är frilansande illustratör och porträttecknare, och med min årliga inkomst hamnar jag strax under den finska fattigdomsgränsen. Trots det känner jag mig inte fattig eftersom jag har råd med allt jag behöver. Ett litet barn kostar knappast så mycket, i synnerhet inte med en så snål, öh, sparsam morsa som jag, men sen när det börjar behövas nya vinterkläder varje säsong, cyklar, hobbyer, elektronik, körkort, mopon osv. kan det bli knepigt. Men även här tror jag att jag fixar det. Om barnet vill ha nån större, dyrare grej i tonåren så får hen väl börja sommarjobba. Själv började jag sommarjobba först som 18-åring, och då bara en månad till att börja med, men jag inser att det var en lyx att kunna vänta så länge. Och blir det kris så tar jag nog emot vilket Kalle Anka-jobb som helst. Jag har jobbat med så många olika saker tidigare att det inte känns främmande. Dessutom har jag ett stort privilegium: jag har väldigt goda relationer med min familj, som tjänar helt hyfsat. De bidrar redan nu här och där, och om jag behöver mer ekonomisk hjälp så är det min egen stolthet som är det största hindret. Så på gatan hamnar vi i alla fall inte.

Syskon?
En annan sak som jag oroar mig lite för är hur jag ska göra med ett eventuellt syskon. Jag har reserverat några strån sperma från samma donator för att försöka få ett barn till i framtiden, och jag vill gärna ge mitt barn ett syskon, men det återstår att se hur det känns sen när jag varit mamma några år. Om jag då tror att jag skulle klara av en till så försöker jag, och om jag inser att vi har det bäst som en enbarnsfamilj, så får det vara. Det behöver jag inte ta ställning till nu. First things first: Föd barnet först. Eller om man riktigt ska leva i nuet, så ska jag diska först. Kanske.